Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Det är korrekt att seriemördare redan i tidig ålder har våldstankar med störd empati, men det omsätts inte till verkligheten förän efter puberteten. Grova våldsbrottslingar är något att, där är störd impulskontroll det vanliga.
Problemet med deras approach är att den går inte att försvara sig mot, om de är övertygade om att det var dem men att det kommer att ta 2 månader innan de erkänner, då förhör man tills de erkänner...vad var kriteriet för att de talade sanning från början?

De är bunda i tid till platsen och har minst sett den döda kroppen. Någon annan bevisning finns inte utom erkännandet.

det slutliga "erkännandet" ska inte finnas på band, men det lär väl finnas i skrift får man hoppas.

Utredningen kan inte komma fram till det, det är ett lika korkat påstående som att polisen kommit fram till att Christer Peterson mördat Olof Palme, sakligt rätt, men juridiskt meningslöst, och omöjligt att försvara sig mot om han inte blivit friad i en rättegång. CP är oskyldig oavsett vad polisen kommit fram till, men ses säkerligen av polisen som den sannolika gm.

"Kommit fram till att de gjort det" har ingen juridisk bäring, de var bara skäligen misstänkta. QED.

Erkännande väger tungt - gillar du inte detta, ta det med den lagstiftande församlingen... Att den då sjuårige pojken verkade vara ett psykfall med aggressivitetsproblematik stärker endast min tro... Jag behöver inte bevisa något då dessa redan dömts och nu avtjänat sina "straff". Det är du och de som ej tror på deras skuld som får framvisa bevisning på detta.

Du pratar mot dig själv och kommer med plattityder. De var inte straffmyndiga således kunde det aldrig komma till domstol. Så fort man i en förundersökning konstaterar att underåriga är skäligen misstänkta så övergår det till en utredning. Med andra ord skulle de i lagens mening kunna varit misstänkta på sannolika skäl, men det har ingen betydelse eftersom de var underåriga och inte straffmyndiga.

Försök för en gångs skull att förstå att misstankegraden var/är fullständigt ointressant eftersom det har med helt andra saker att göra. Det handlar, som jag tidigare skrivit, endast om vilka tvångsmedel som polis och åklagare får använda. Det är inte aktuellt när det handlar om underåriga.

Radera därför bort misstankegraden i detta fall som något slags argument, vilket du uppenbarligen fått tatuerat i hjärnbarken. Det är helt irrelevant.

Att de utpekats som skyldiga utan att ha något som helst juridiskt biträde till försvar, att ingen rättsinstans har granskat utredningen för att utröna om det är ett skäligt händelseförlopp; sådana dumheter tycker du man ska bortse ifrån bara för att man fått vissa medgivanden i vad som måste ses som oortodoxa förhörsmetoder? Du sträcker dig till och med så långt att diagnosticera den äldre av de som psykfall, vad grundar du det på? Förvisso skriver du svaret själv; du tror. Men att tro har sällan hjälpt i polisiära frågor.

Många utanför ämnet i denna tråd. Tänkte ge lite fakta utifrån vad jag läst på om fallet. Kanske ger det lite klarhet.

1. Länskrim Värmland fick ansvar för grövre våldsbrott i länet året före mordet. Organisationen hade inte satt sig.
2. Förundersökningsledare Rolf Sandberg saknade erfarenhet.
3. Utredningar med barn som brottsoffer o gärningsmän har utvecklats mycket senaste 10 åren och sköttes över hela landet i alla utredningar på ett annat sätt än idag.
4. Förhörsledaren hade förhållandevis stor erfarenhet i att förhöra barn - ca 15 års erfarenhet att förhöra barn som brottsoffer
5. Det var kutym vid den tiden att anlita experter. Sven Å Christiansson ansågs vid den tiden besitta djup kunskap i sättet som barn borde höras.
6. Barn som brottsoffer eller som hördes som utpekade enligt LUL31 saknade ombud. Det gjorde de rutinmässigt på den tiden. Polisen fick tillsammans med socialtjänsten ta det ansvaret.
7. Värmlandspolisen tillsatte stora resurser både erfarna mordutredare, vanliga utredare och barnutredare. Man tog hjälp av socialtjänst och expertis (S Å Christiansson). Man försökte kommunicera ut vad man visste genom media. Polisman försökte göra förhörssituationen med barnen dräglig o skapa relation genom att göra aktiviteter med barnen. Utifrån den tidens tänk knappast fel.
8. Det genomfördes väldigt många förhör med barnen: Utifrån vad man nu vet om att förhöra barn var detta inte bra. Frågorna var för ledande och man ställde barnen mot varandra. Förundersökningsledaren verkar ha övervärderat vilka slutsatser man kunnat dra av barnens berättelser. Förhörsledarna verkar aldrig ha landat i samma slutsatser av barnens berättelser.
9. Det blev aldrig något avslut i form av rättegång osv. Därav osäkerhet i vad utredningen uppnådde för slutresultat. Enligt förundersökningsledaren: utrett att barnen dödat Kevin med pinne som hittats på platsen. Förhörsledarna: barnen har gett en berättelse om vad som hände vid sjön. Åklagare: la ner förundersökningen som bedrevs parallellt med §31 utredningen (antingen ett missförstånd eller också var det annorlunda förr - nu bedrivs §31 inom förundersökningen o eftersom förundersökning inte kan vara delad leds det av samma person. Inte åklagare o polis delat. Föräldrar/barn: levt i tron att de var skyldiga men det verkar inte slutsatsen ha varit.
10. Förundersökningsledaren: stora incitament att nå ett avslut. Dels tidigt i karriären, dels stort tryck från media, dels stort tryck från hans chefer när utredningen tar stora resurser.
11. Det stora felet - alltså misstag även på den tiden då utredningen bedrevs - ligger hos förundersökningsledaren. Han verkar uppenbart inte haft fog för slutsatserna a) att det var mord b) att pojkarna begått mordet (berättelserna lågt bevisvärde o stöds ej av teknisk bevisning) c) att lägga ner förundersökningen.

Det är organisationen och förundersökningsledaren som ska hängas för de misstag som bedrevs och att slutsatserna blev felaktiga. Inblandade poliser, utredare, soc tjänst och övriga verkar ha gjort sitt arbete efter den tidens bästa kunskap.

Kevin var ett litet maskrosbarn.

"Bilden av Kevin som underrättelsetjänsten fick fram, påminde mer om en lösdrivande hundvalp än en fyraårig pojke. Han strök runt där det fanns umgänge och mat. Kevin har en äldre syster, de bodde hos sin mamma som studerar på Komvux. Hans pappa bor tillsammans med en ny kvinna och barn i ett annat bostadsområde i Arvika, det hände att han var där vissa helger, men inte ofta. Hans föräldrar separerade innan han föddes, de första åren träffade han knappt sin pappa alls. Kevin dök ofta upp hos morföräldrarna som bodde i närheten. Men Kevin dök också upp i andra familjer, bland annat hemma hos femåringen. Det verkade som om de flesta i området kände Kevin. Kanske sökte han social trygghet som han inte hade hemma eller hittade på gatan? Kanske letade han efter en fadersgestalt. Av obduktionen att döma, fanns det övrigt att önska om hans mathållning; hans tänder var t ex slitna av för mycket Cola . Han var redan känd hos polisen. En bilägare anmälde våren –98 skadegörelse då några barn klättrade upp på hans bil för att åka kana på den, Kevin var ett av barnen. Anmälan nådde inte socialförvaltningen under sommaren. Kevin hade både vänner och ovänner bland gatans barn. Han hade utvecklat ett tämligen vulgärt språkbruk och tvingades skapa sina egna normer. ”Den lille killen hade nog bra självförtroende, han litade nog inte på någon, han litade bara på sig själv” , konstaterar Kent Hällström på KUT:en."

http://ninahjelmgren.com/dok/Kevin-fallet.pdf (sidan 20)

Hade inte den då sjuårige pojken försökt strypa en annan unge?

Brodern, enligt uppgift.

Tack! Bingo! Jag har haft mången duster med mina tre syskon, men ALDRIG ens varit i närheten av att försöka strypa någon av dem - har aldrig hört detta i normala familjer, så nog faan hade denne telning grava problem om han försöker strypa sin bror...