Jag och sambon kommer mycket mindre överens och bråkar mycket mer sedan barnet föddes

Klart hon blir sur om du går och lägger dig utan att umgås!

Egentid är när de andra sover, eller om du typ storhandlar själv. Eller något snabbt träningspass varje vecka. I övrigt får man hjälpas åt.

Hur mycket egentid får din sambo?

Gör du 50% av alla sysslor? Om nej, börja genast.

Och se till att boka in familjeterapi fort som satan.

Hur delar ni på allt som behöver göras?
Har ni tagit ut föräldraledighet båda två?
Har barnet börjat på förskolan och har ni båda gått tillbaka till arbetet?

Vi försöker dela på allt så gott det går. Det blir enklast att vi kör varannan gång eller att båda hjälps åt. Exempelvis så nattar vi varannan dag, vi lagar mat tillsammans, en lämnar på förskolan och den andra hämtar.
När man har ytterligare personer att ta ansvar för så är det viktigt att man planerar vem som ska göra vad. Vem som hämtar och lämnar. Vad vi ska laga för mat och när. Vem som ska handla och när osv.

Egentid får man på jobbet, på toaletten och när alla sover.

Jag tror att det är många som känner igen sig i det du skriver. Det är en väldigt stor omställning och det är lätt att man tappar bort varandra på vägen. Det låter som ni behöver tid för er själva, komma bort från alla krav och måsten. Tror också det är viktigt att hjälpas åt med hushållssysslor och att stötta varandra i allt det nya. Hormoner och sömnbrist påverkar också relationen men man måste kunna prata med varandra och vara öppen med hur man känner.

Har inga egna barn men är ihop med en kille med barn.. han vill ha det på sitt sätt!!
Snart kommer denna relation gå i kras då det endast är på hans vilkor. Visst det är hans barn men det är VÅRAN relation.. känns inte som vår utan hans..

Förstår inte vad du menar med "ett isolerat hem", men appropå isolering får jag snarare känslan av att du inte förstår din sambos isolering. Är det bara hon som är föräldraledig? Man är ju ganska låst till hemmet med ett så litet barn, och det är ju trist att ha en oförstående sambo i den situationen.

Det här är mycket vanligt, tror att nästan alla småbarnsföräldrar (och folk som - ärligt - kommer ihåg hur det var) känner igen sig. Man får försöka tänka på att det bara är en begränsad tid i livet ändå. Om man skaffar två barn med två års mellanrum, så är det ungefär fem år det kommer att vara så här jobbigt. Sedan blir det snabbt mycket enklare.

Man får också försöka uppskatta det man har. Småbarn ÄR förtjusande, de är inte BARA varelser som orsakar kaos och besvär! Jag tänkte just på det när jag tittade i ett fotoalbum från barnens småbarnstid häromdagen, där jag bland annat satt med en unge på var sin sida och läste saga. Det var ju det som VAR livet - man blir aldrig mer levande än då! Fast man inte fattade det då för att man var så trött hela tiden, och bara önskade att barnen skulle växa och bli självständiga fort...



DET är ju mycket värre: att du offrar dig för barn som inte ens är dina egna. Du lär aldrig få något tillbaks heller. Dock ett fritt val... Jag skulle inte ha gjort det ens för Mr Universum.

Jag ska sticka ut hakan här och hävda att det är inte en mer jämlik ansvarsfördelning som behövs utan mindre. En viss del av detta går nämligen att skylla på samhället, dvs vi alla vi medborgare, som upprätthåller bilden av att det är möjligt, ja tom önskvärt, att ha två heltidsarbetande vuxna som hjälps åt att sköta barn, hushåll, hus och hem vid sidan om.
Är man högpresterande klarar man av det, men det blir ändå på bekostnad av barnen och familjelivet.
Att sköta ett hem och en familj är i sig ett heltidsjobb som kräver kunskap och engagemang, varför vi kommit fram till att detta är något som ska ske vid sidan om ett heltidsarbete är en gåta. Det rimliga vore att den ena föräldern stannar hemma och sköter logistiken, och den andra lönearbetar, ungefär tills barnen är 7-8 år och börjar skolan.

Det är klart att det är vanligt. Särskilt om.man tänker kortsiktigt och väntar sig samma standard på allt som innan barnets ankomst.
Vi förväntade oss förändringar och därför har set gått bra. Visst, vi har bara ett barn och kommer inte få fler, men det har gått över förväntan för oss. Jag skulle säga att vårt förhållande är ännu bättre nu eftersom vi är mer ärliga mot varandra nu och är ännu tajtare. Det bästa vi gjort var att redan när vi flyttade ihop komma överens om att är det något som stör oss, stort som smått, så säger vi till direkt och den andre får lova att inte ta det som onödig kritik. På så vis hinner ingen irritation och bitterhet byggas upp. Och så är vi ju vansinnigt kära i varandra också och det hjälper

I ert fall verar ni inte vara på samma våglängd och ser inte varandra. Ni skulle nog må bra av att prata på riktigt och att få tid för er själva.

Håller med till 90%. Resterande 10% avstår jag eftersom jag anser att det ofta inte ens räcker med en dagledig. 80% på partnern, stöttning från föräldrar och ett stort nätverk. Då kan det bli bra.

Verkar vara en del missförstånd här, jag är en "modern" pappa. Jag är hemma med barnet, de senaste halvåret har jag pluggat, samtidigt som jag jobbat och haft hand om barnet i cirka 20h per dag (förutom då jag jobbar) jag pluggar när lillen har somnat och lägger mig klockan 3 ungefär, jag är klar med plugg vid 00 men sitter upp därefter för den lilla egentiden. Sambon är uppväxt med att mamman skämmer bort henne så enormt, hon bryter väldigt lätt ihop, hon bryter ihop om vi bråkar, om hon inte får som hon vill, om jag säger emot, om hon har sömnbrist (vilket jag har dagligen). Hon kan få utbrott och dunka huvudet i väggen och ibland skära sig (detta händer dock kanske 1-3 gånger per år) Bortsett från detta är hon kärleksfull och bra med sin dotter, hon pluggar men jag har haft ansvaret större delen av tiden, tagit på mig det mesta gällande kontakt med dagis, bvc osv. Och när jag inte tar initiativ till att hjälpa till med att köpa saker till lillen (alltså jag hjälper till ekonomiskt, men hon får oftast planera och blir sur om inte jag engagerar mig i att välja färg å sånt), eller som att sätta ihop spjälsängen innan hon skulle födas börjar hon gråta och säga jag är jätte dålig (detta sa jag vi fixar närmar inpå hon ska födas, behöver inte ha så bråttom). Vi har går familjeterapi men verkade som att hon vi pratade med kollade snett på min tjej, enda hon verkade ha att säga om mig var att jag skulle städa lite oftare, hon fick lov att säga åt min sambo att sluta avbryta mig och gav henne råd hur hon skulle tänka gällande vårt förhållande, att min sambo skulle sluta göra massa antaganden om mig. Men så länge det går bra i vårat förhållande så är hon glad, positiv, engagerad, men då har jag själv blivit så påverkad av hennes svackor att jag inte vill umgås med henne fastän hon är glad. Hon har gjort slut flera gånger för jag inte är engagerad i hennes känslor, delvis pga hon är väldigt krävande som person och jag nästan tröttnat men även för hon (och jag överdriver INTE) kan gråta 10-12 gånger per vecka. Slutar med att hon sitter och gråter inne på toa i flera timmar och säger jag förstört hennes liv, jag kände mig ledsen för jag trodde hon gjorde slut på riktigt men jag fick lov att bli ihop med henne igen för hon grät i två dagar och jag fick lov att börja jobba igen och kunde inte ha 100% ansvar över lillen


^


Jag har kanske 90% ansvar över barnet, sysslorna gör väl hon lite mer men jag säger att vi bör städa varannan dag eller var tredje dag, men hon blir arg och vill vi ska städa varje dag annars går hon runt och ser allmänt sur och irriterad ut.


Ja inte mer än mig i alla fall, vi båda för 2-3h egentid per dag. Hon pluggar inom handel jag arbetar.


Kika ovan. Ja om när jag städar varannan eller var tredje dag, tänker absolut inte städa varje dag. Redan gått familjeterapi.

Kika ovan
Hon har, hon tog ledig från plugg medan jag arbetade och plugga. Hon pluggar fortfarande och jag arbetar. Barnet började på förskola för 1 vecka sedan. Hon vill nog inte hålla i den rutinen, gällande matlagning. Hon vill oftast ta det lugnt och inte göra något när hon kommer hem från plugg/praktik. Jag kan nog räkna på en hand hur många gånger hon har lagat mat åt mig under 4 år. Hon kan nog räkna betydligt fler från min sida.


Kika ovan. Hon var föräldraledig först 1 år. Jag pluggade och arbetade. Därefter tog jag över samtidigt som jag plugga och arbetade när hon var ledig (hon gick tillbaka till att plugga). Så här såg en dag ut för mig varje dag i ett halvår.

Sovit med lillen hela natten (vi två själva för sambon klarar inte av att sova hela natten när hon ska upp tidigt om krabaten vaknar och väcker henne) Vi går upp, äter mat o allt. Hon sover igen, jag sover också. Far iväg till någon hon får leka med, hemma vid 17. Min sambo har varit hemma 1h då ungefär, jag drar och tränar. Kommer hem och duschar, sedan tar jag lillen igen vid 20 ungefär, Jag lägger lillen vid 21. Jag lagar mat åt mig själv samtidigt som jag pluggar till 00. Jag lägger mig uppe och kollar på serier till 03. Går upp igen vid 08.30 ungefär. Så såg det ut varje dag. Som sagt förutom när jag jobbar.

Det har ju gått 2 månader sedan denna tråden så lillen har börjat på dagis, jag har fått lite mer egen tid och tjejen har sommarjobb. Men vi kommer fortfarande dåligt överens, hon överreagerar på negativa företeelser.

Var hon såhär ledsen innan barnet kom också eller finns det anledning att misstänka någon slags förlossningsdepression?

För att svara på frågan i TS så har vi absolut börjat bråka mer sedan vi fick barn. Innan barnet kom hade vi aldrig någonsin bråkat men som någon sa så är ju ett barn någonting som förändrar livet i grunden och båda två har så starka känslor kring barnet att olikheter inte bara kan "passera" hur som helst. Sömnbrist och isolering och alla sysslor och allt ansvar ger ju ytterligare dimensioner och grogrund för irritation.

Vi har dock fortfarande inte haft några allvarliga bråk och för det allra mesta är vi sams och trivs med varandra och har det bra tillsammans. Vi är noga med kommunikationen och att våra ärliga och tydliga med vad vi känner och försöker att hjälpas åt när det är tufft. Att ge varandra lite extra slack och förståelse tror jag är viktigt och att försöka se den andras sida av saken.

När det gäller arbetsfördelningen så tror jag inte på millimeterrättvisa eftersom det ändå är omöjligt att mäta utan huvudsaken är att ingen känner sig orättvist behandlad.

Ja så blir det väldigt ofta för nyblivna föräldrar tyvärr.
När man har barn tillsammans måste man ge varandra energi, det låter som att ni är negativa mot varandra och snor energi istället.
Försök att se er själva som ett lag och stötta alltid varandra, prata ut om känslor och krama/trösta varandra när det är jobbigt. Ni måste göra det här tillsammans!