Jag och sambon kommer mycket mindre överens och bråkar mycket mer sedan barnet föddes

Hej! Vela höra här med folket hur eran relation blev efter ni fick barn? I detta hushåll har det blivit mer bråk och sambon har börjat gråta mer nu sedan bebisen föddes (1,5 år sedan). Känns inte riktigt som jag trivs i sambons närhet, börjar bli som en isolerat hem man inte får göra det som inte passar henne så man gör i princip bara jobbar, tar hand om barnet, finns det inget att göra så brukar jag gå och lägga mig i sängen bara för att undvika sambon och kolla på film i mobilen, annars blir det gnäll på att man inte vill umgås när man har jobbat hela dagen, sedan tagit hand om barnet och inte haft egentid.

Någon som känner igen sig?

ja, tror många män känner igen sig. Tjejen/kvinnan ändras mer än mannen....hon vill ha det på sitt sätt många gånger, barnet blir hennes absoluta prio dessutom.....och vill ha det på sitt sätt, utan att kompromissa. Kontrollbehov........jag har upplevt detta, flertalet av mina kompisar också.....

Det är väl krävande, hon kanske känner det mer än dig. Sätt er ned och prata om situationen och vad ni båda känner om framtid och nutid.


Fixa barnvakt och ta egen tid. Förklara sedan vad du känner och fråga vad hon känner.

Egen tid har du endast när alla de andra sover

Vakna, lämna ungar, jobba, hämta ungar, fixa mat, städa, tvätta, diska, lägga ungar, städa lite till, egen tid, sova. Repeat

Delar ni 50/50 på alla sysslor och barnpassandet då?

oj så många relationer som spricker efter barn,, det sätter enorm press på två förhoppningsvis vuxna människor.

terapidax!!

En vis bekant sa till flera av oss (då barnlösa) för några år sedan att om vi inte hade barn skulle vi låta bli att skaffa om vi ville behålla vår partner för han menade på att efter barn så börjar man oundvikligen hata varandra.

Vi tyckte att han överdrev. Vi är tre stycken som har barn som är cirka två år gamla idag. Vi diskuterade om hur rätt han hade haft bara häromdagen. Av oss tre så är två kvinnor och en man men alla upplever samma sak.

Det var så det var med småbarn. Följande år kommer nu att ha dagisbråk, vems tur det är att vabba bråk, föräldramöten, barnkalas med föräldrar ni inte känner, trädgårdsdag på dagis, barn nummer 2 gör sin entré och så kan ni börja med bäbisbråken igen
Vissa par fixar det och andra separerar.

Såklart det blir. Även pappans absoluta prio.


Egentid är att veckohandla på Ica maxi eller Willys


Min teori är att paren för första gången har ngt som båda prioriterar, har åsikter om och tycker är viktigt.
Allt man gjort innan såsom planera semestrarna, hur hemmet ska inredas, vilken bil som ska köpas etc. har varit viktigt för den ena medan den andra fogat sig.

Ja, det tro fanken att det blir slitningar om du inte vill umgås med din sambo.
Hur mycket egentid får hon?

Jag har fem barn, och har inte upplevt det problem du beskriver. När maken kom hem från arbetet hjälptes vi åt med barn och de bestyr som skulle göras ... sen hade vi (tydligen den konstiga) viljan att umgås med varandra.
Vilket innebar att när barnen var lagda och dagens undanplockat så tittade vi på TV, pratade eller umgicks med varandra.
Hade han (eller jag) klivit in i sovrummet och föredragit ensamhet framför den andras sällskap så hade det nog lett till slitningar - jag har svårt att tänka mig annat. I synnerhet hade det nog uppstått från min sida som gick hemma på dagarna med barnen som sällskap medan han faktiskt hade sociala kontakter på arbetet.

Prova att se stunderna tillsammans som "egentid" för er två, det är den tiden ni har att koncentrera er på varandra och att stärka gemenskap och känslor för varandra.

Självklart är det vanligt. Ett barn ökar ju både ansvaret och arbetsbelastningen på er bägge enormt mycket, och med första barnet är den största omställningen. Dessutom är det jobbigt psykiskt att gå hemma och inte få träffa andra vuxna, göra intellektuellt stimulerande saker eller känna att man åstadkommer särskilt mycket eftersom det bara börjar om igen. Där kan man ta ett visst eget ansvar och ta sig ut till föräldraträffar och öppna förskolan istället för att bara gå hemma och vänta på partnern, men ändå, klart det finns ett uppdämt behov av sällskap.

Detta är en av de många anledningarna till att man bara bör skaffa barn om man är 100% säker på att man vill det och om förhållandet är tillräckligt starkt.

Vi sov nog inte en t.ex. vettig nattsömn på ungefär 1.5 år med sonen och när båda är vandrande zombien så gäller det ibland att påminna sig om varför man älskar sitt barn och varför man älskar sin partner. Det är inte för inte som massvis med äktenskap och förhållanden spricker just när barnen är små.

Oavsett om man har barn eller inte så gäller det att aktivt jobba på sitt förhållande för att det ska fungera i långa loppet. Om man tar det för givet så finns det en övervägande risk att det förr eller senare tar slut.

Det kan emellanåt vara jävligt påfrestande att ha småbarn. Det man får komma ihåg är att ta vara på guldkornen och se till att ta tid både för sig själv och varandra. Att som dig undvika partnern och bara fokusera på det negativa kommer förr eller senare vara början på slutet.