Religion - en mentalsjukdom

Det kan vara bättre att vara lite ärlig och säga som det är, att skapa sig drömmar illusioner vilka blir bedjandeobjekt, så småpniongom skapar stämning och "värmande känslor" ofta i grupp.. som blir återkommande traditioner, för att det känns trevligt, så säg isf att gudstron är en sådan upplevelse-uppumpad idé, som spridits för att det skapar känslor som får många att orka sedan vidare ut , att öht förstå att det för dem, kanske-finns-en-mening -med liv och existens ändå.. men det har krävst massiva inmatningar i både små enskilda ritualsitiska rätt djupt svamlande verklighetsflyktigt men också resonerande trosdoktriner, men många som tror har ändå antingen odlat, eller fötts med, eller saknat några särskilda motiv för att detta fysiska liv, människans biologiska tillst¨nd, öht skulle ha någon mening - i sig är det hyfsat allvarligt och som ajg ser det inte alls tangerande osund livsattityd, men under förfinade normer.. som legaliserar ofta rätt grav oförståelse eller direkt fientlighet mot rådande logiska motiv för att inte ständigt förskjuta de livsparametrar som enbart kräver lite sinne och tålamod, det finns visst det rubbade passager i fundemtnalistisk gudstro med hävd om att gud är en "i allra högsta grad, sådan angelägenhet att alla , bör.. respektera Hans ( storheter ska ha företräde) enl. grava fundamentalister, existens. De är tyvärr rätt många och kan vara både aggressiva och intoleranta och dessvärre också ha sämre förmåga att uppodla den vilja som krävs, för att vilja förstå var vi är, på ett jordklot och kommer inte härifrån snabbare till annan "destinatioon" med ramsor och omfokuserande pseudosagor. När något däremot supermateriellt viftas för näsan på fundamentalister, eller en bunte sedlar som möjliggör husköp, bilköp vitvaror eller annat som de tycker är förljuget, då brukar det genast gå fortare med viljan att "uppdatera" sig, för att få förståndet att förstå varför gud som substitut, kan men också är ibland el ofta direkt stridande mänsklig rättighet, och då utan att ens beröra vilka fördomar/fobier el konspirations-"sanningar" olika trossällskap (sekterna avskärmar sig för att de känner starkare andlighet, den blir så, kraftfull... i isolering) livnär sig med.

Skulle bara skriva att ärligheten att säga som det är, att det är trevligt.. utan särskilt uttalade mål.. och säg isf hellre det, än förneka vaed ett ord innebär hit och di, när det finns gott om böcker att förklara det för kunskapsallergiker, bara att ta reda på.

En tro ger stämning, och bygger konspirationer i det blå.. "andra" ska inte kunna nå dit.


Som går under namn "andlig" , samma med relgiion, vissa vill sitta i mer isolerade bubblor, andra i boxar medan andra föredrar trevnad för värmens skull, i större samlingar. Att tro på gud verkar ändå vara en ren och skär smaksak - liksom satanstron också är, en sataniskt tror på och uppodlar och putsar sin tro, för att den trivs med det, ingen mening inget mål. Det är trevligt säger de. (men belöningarna, kommer som de kommer, så det är privatekonomi i vissa små andliga sällskap, kanske större arvoden el nåt, medan i de stora sällskapen där det blir religion, man tydligen äslakr ceremonieranden, riter och innantillsjungande psalmer , orglar och performance av andra måttm beundrar byggnader osv)

Det beror ju på vad tron baserar sig... tror du på dig själv, kan dessa "konspirationer i det blå" undvikas och nedkämpas... så att du känner dig "lite friskare".

Hur är det på "kontoret" egentligen – ingen som slagit hål på dörren ännu? 😶

Det enklaste är ju att börja med distinktionen:

"Faith is faith and facts are facts".

Så är risken för semantisk akrobatik redan minimerad avsevärd.

Tron är ju en ventil till någon slags mental fristad.

Vilket ju iofs inte behöver vara nån mental dysfunktion.

Det är när ens egen eskapism (~"mentala fristad") blir något man försöker stoppa ner i halsen på andra*, det blir dysfunktionellt.

* T.ex. manifesterad som "safety-in-numbers"-teologin, där teisten etc endast känner sig existentiellt trygg med en minimerad opposition.

Javisst. Eller när den mentala fristaden börjar idealiseras och när idealismen inte går hem riktigt, istället börjar spela offerspel och göra sig till martyr och med det polemiken mellan idealet och realiteten.. där den icke-existerande dikotomin via offerspelandet el starkt emotionell investering i idealismen ... eftersom det ligger en vinst i att göra-sig-hjälplös.. och påkräva andra att arbeta mer, uppofra sig i-samma-grad, men framförallt ständigt kunna peka på vilket underskott den odramatiska klarsynen över existensen som icketroende har..

Det blir den emotionella utpressningen som blir ständigt vinstdrivande genom att till slut tror alltför många på hypokondrikerns utsagor, där han skapar referenspunkter i ett föreställt ideal.. och i någon mening försatt iaf genom historien ateister i hjälplöshetens vanmakt... det är inte så längre men där de kan där sker detta mentalt dekadenta ändå, ju fler rättigheter en teism tar sig.. elelr blir rumsren i denmokratins juridiska förspel och efterspel, desto mer förskjutet och dekadent kan teisten bete sig när den "bara" ska in och ut i sin bubbla (eller bubblor), den får - den är ju dessutom så kulturell... när den "vidgar visionerna" , men mer sällan och kanske avsiktligt, avslöjar att den inte ens själv fattar vad den talar om. Som hypokondriker inte gör FASTÄN den mycket väl kan vara otroligt påläst och gott orienterad i naturens-ordning eller vad man ska säga.
Den vet mycket väl grundvalen, men spelar på strängar som kan vara djupt oförenliga med det rumsrena, dock får teisten sällan stämpeln på sig att vara just (mentalt) havererande alt. sociopatisk.

Nen den religiost virtuose, som arbetat upp en skicklighet i pseudolandskapet kan ju mycket väl trippa runt och få idel gehör över sin virtuosa lättsinnighet, men enl mig mer sällan uppmärksammas utifrån vilka mentala avsteg den gör och därmed befinner sig i en nästan glasklar galenskap iom att den ständigt skiftar så obemärkt mellan det kända och det okända.. den ignorerar hinnan.. och det blir rumsrent att så göra.. den tunna hinnan som begränar den närvarande i världen att "botanisera i icke-världen, när den ska presentera all sin genialiska ständigt "upplyftande" tes (som är en enda ständig grav antites/trotsig eftersom om den höll sig till det kända.. skulle den aldrig behöva förläsa sig på ren smörja som är ingen till gagn för fem öre) , men, många blir istället hyllade och får ledarpositioner som "ovanligt inkännande" när de redan trippar i tassemarker och så kalrt lutar sig mot helt utdöende auktoriteter där det behövs "mer tyngd" i utsvävningarna.
Freud Fromm och hela sagovärldens epiker

Som psykoanalytiker t.ex, när de använder sagor som referensmaterial mot levande individer som kommer i alla möjliga slags psykiska trångmål. Det är ju ett evigt trippande runt i mentalt förvridet apostologiskt träsk ur sagovärldarna som de ska komponer ihop till arketypskapande men passande till nutid som inte har ett skvatt med sambandslära att göra, eller åtminstonde evolutionärt tänkande att göra. En enda mental tripp till tassemarkens mörker. Som förstås, projiceras.

Men det är ju ändå av vanans makt som dessa ständigt religiöst betungande projiceringar kan gälla fortfarande idag, och fånga in så många i det helt meningslösa grubblandet, att hänga upp tankarna vid fullständig dimma, där någon som enbart roas av egenskapat tolkande något år.. till slut får en stämpel i en bok som blir ett pass.. att kunna passera med så gott som vad som helst till slut, men vara helt befriad och frånkopplad alla reella sammanhang.

Tro och religion har inte till syfte att relatera den pågående världen ens. Vad skulle man kunna förvänta sig mer än ekonomisk vinning, skulle tron inte kunna dränera folk på pengarna, skulle det aldrig i livet fortfarande ha de uppdrag som lämpas över till de trosbesuttna.

Ja, eller inse klokskapen i att sära på begreppen – i stort som smått.

Ja, vissa vill dock inta tron en annan har... detta är dock anti-självförtron...

Kan eller vill man inte se distinktionen mellan "faith" och "facts" indikerar detta tydligt nån form av mental dysfunktionalitet.

Eller konfliktiver, men bakomliggande trosfanatisk politisk härskarlystnad kan inte sopas bort - när varje fundamentalistiskt troende faktiskt står i ofta totalt beroendeskap av politisk aktivism eller behagligt sittande parlamentariker av valör som en mer flummig troende ju kanske inte ens kan verbalisera utan att avslöja sig som rättshaverist,

Men medvetet utförda rättshaverier med agerande rättshaverister, är rent definitonsmässigt inte därmed "mentalsjuka" , ens rubbade.. de enbart manipulerar, men å andra sidan så manipulerar den mentalt störde den helt uppenbara logiken.. och det kan vara så klart mentalt underskott i haveristen som vill skruva till allt.. eller.. att den får löfte om att det är så den artistiske flummaren kan försöka kamouflera oförmåga att mentalt greppa och skilja mellan (någorlunda) förnuftsbaserad tro, ifrån manipulativ misströstande tro , dvs det mer fatalistiska faith, som är spekulationsivrig och häntiveckanbaserad.. m.a.o mer än gärna går off topic eftersom den rubbade helt enkelt inte kan koncentrera sig och som konsekvens av det "inte står ut" med den mer konventionella tron, med strukturen som den mentalt fallne mer el mindre hatar.. och kan inte vidga intellektet.. den förvirrade älskar att fortsatt förhålal sig till ständig "omformulering" , enl mig har det inte särskild beröring med "reformerad" tro , artisteriet är nåt helt annat än seriös reformation. Att reformera är trots allt nåt annat än att manipulera. Det är två ord med helt olika innebörd. Trots allt.