Definiera Gud

Åtskillnaden mellan intellektet och förnuftet återfinns i den antika och medeltida filosofin (om vi begränsar oss till västvärldens idéhistoria). Platon talar om en högre intellektuell förmåga (nous) som greppar oföränderliga sanningar ("The knowledge that abides in that which is absolutely real") och som skiljer sig från det diskursiva tänkandet (dianoia). Andra vanliga begrepp för att åtskilja förmågorna är nous och doxa, intellectus och ratio, ratio superior och ratio inferior.

Den intellektiva förmågan, "intellektion", kännetecknas av att den handlar om direkta och axiomatiska insikter om första principer, essenser och andliga verkligheter. Förnuftsförmågan å sin sida är diskursiv och reflektiv, ofta sträcker den sig inte längre än till att bearbeta sinnesdata. Ofta jämförs intellektet med synförmågan. Vanliga synonymer inom olika religiösa riktningar är "själens öga" eller "hjärtats öga". Insikt, ett inåt-seende, och "upplysning" (bodhi inom österländska läror) visar också på likheterna.

Nous beskrivs så här på svenska wikipedia: "Nous har förmågan att känna Gud och få kunskap om de skapade tingens innersta väsen. Denna kunskap förmedlas genom en direkt förståelse i en andlig varseblivning, på ett enkelt sätt, i skådande, theorein på grekiska. Nous är helt annorlunda än dianoia, det analytiska förnuftet. Nous formulerar inga abstrakta begrepp, utan förstår enkelt. Nous är själens spetskompetens, hjärtats djupaste rum, där meditationen och kontemplationen sker."

"Intelligence" i den tidigare förklaringen du anmärker på handlar alltså om förmågan inom oss som "ser" andliga sanningar, Iblis å sin sida är inte bara omedveten om dessa sanningar, han aktivt motarbetar varje försök inom oss att orientera oss, både genom intellektion eller religiös tro (vilket ingår i intellektion), i en riktning som för oss närmare det "sant varande". Om det är något djävulen hatar så är det när man får ett genuint andligt intresse eller uppvaknande.

Det är också värt att ta upp den västerländska intellektuella utvecklingen där intellektion har förskjutits till vad en viss debattör brukar kalla för "trons planshalva" och att det därmed skulle vara irrelevant för en sanningssökare. Men för en andligt intresserad person är det essentiella aspekter av den moderna världsbilden som är irrelevanta, vill vi på allvar fördjupa oss i det andligt religiösa och verkligen förstå religionernas djupaste nivåer måste vi överge de fördomar som vi omedvetet anammat bara för att vi vuxit upp i en sekulär civilisation. Annars kommer vi oundvikligen att försöka anpassa det religiösa till det moderna, eller än värre överge det religiösa för att försöka konstruera ett eget rent mänskligt (profant) filosofiskt system. Ett hinder som tagits upp i tråden är den om "rationalism" och som knyter an till det vi talat om ovan. Den har beskrivits på följande vis av en 1900-talsmetafysiker:

I alla sina former definierar sig rationalismen huvudsakligen med tron på förnuftets överhöghet, en tro som förkunnas såsom en verklig ”dogm” och innebär att man förnekar allt som tillhör det överindividuella, i synnerhet den rena intellektuella intuitionen, vilket logiskt medför att man utesluter all verklig metafysisk kunskap. Samma förnekelse har i ett annat förhållande till resultat att man förkastar all andlig auktoritet, vilken nödvändigtvis har ett ”övermänskligt” ursprung. - PDF-källa, s. 77.

Sekulariseringen av samhället möjliggjordes av sekulariseringen av vår kunskap och vår världsbild. Ett sätt att återfinna det heliga är genom vår "nous"-förmåga, "you must close the eyes and call instead upon another vision which is to be waked within you, a vision, the birth-right of all, which few turn to use." (Plotinus - Enneader, I.VI.VIII). Det inledande man gör för att påbörja ett uppvaknande av denna förmåga är att leva dygdigt. Genom ödmjukhet och andra dygder mjuknar det "förstockade hjärtat" och slutligen kan det lära sig att se igen så som det gjorde innan fallet.

Visst. Låt oss få ännu en rond av "väderkvarnskriget" (mellan filosofisk absolut idealism och filosofisk absolut materialism). (1)

Det är såååå relevant (<-- ironi).


Det varken förtydliger eller beläggaer nånting.


Se (1).

Men den essentiella fråga är: Finns detta "nous" öht?

Dikotomin mellan intellekt och förnuft är dock svår att förena med en naturvetenskaplig världsbild. Du hävdade tidigare att djuren saknar förmåga till självreflektion och därmed också förmågan till en djupare förståelse av tillvaron. Jag hävdar att så inte är fallet. Vi är mer lika våra kusiner schimpanserna (och bonoboerna) än vi tror. För den som tvivlar på det rekommenderar jag den holländske primatfoskaren Frans de Waals bok The Bonobo and the Atheist.

Vad vi ser när vi jämför schimpanser och människor är inte en kvalitativ skillnad utan en gradskillnad där schimpansen lever mer i nuet, precis som ett litet barn. Det är svårt att hävda att människan har någon unik mental förmåga som schimpansen helt saknar, särkilt med tanke på de stora individuella skillnaderna både bland schimpanser och människor.

Om vi antar att människan har en unik förmåga till djupare insikt uppkommer också frågan när denna förmåga först manifesterar sig både hos individen och under evolutionens gång. Kom den som en blixt från klar himmel, som när apmänniskorna i År 2001 vidrörde den svarta obelisken? Om det å andra sidan är en förmåga som utvecklats gradvis, hur skiljer den sig då från det analytiska förnuftet?

Om vi ska göra jämförelser mellan människa och djur så kommer våra resultat bero på vilka principer vi utgår ifrån. Definierar vi människan utifrån sekulära vetenskaper så som biologi eller psykologi så kommer intellektet ("själens spetskompetens") per automatik att uteslutas (eller reduceras) då det inte är en del av vår biologiska eller psykiska natur utan "Anden". Då försvinner den artskillnad som finns och det återstår endast gradskillnader. Men den utgångspunkt som anammats ovan är uttalat religiös, andlig eller metafysisk. Den menar att människan är en theomorf varelse och är såklart inkompatibel med en världsbild som inte ger något utrymme åt det det som transcenderar naturen.

När det kommer till intellektets kompabilitet med evolutionsteorin så blir det svårare för mig att ge några svar. Jag är dåligt insatt i evolutionsläran och kan inte ta ställning, vare sig för eller mot den och därmed ge några vettiga svar på dina frågor. Men som jag ser det är naturvetenskapliga teorier generellt sätt irrelevanta när det kommer till den här typen av utläggningar, de kan varken användas för att bevisa eller motbevisa dem.
Saknar man religiös tro och är kontemplativt lagd kan det enklaste sättet vara att själv ta reda på det, men det kräver en viss ansträngning och det kan finnas en viss fara i att göra det utanför ett religiöst ramverk. Att praktisera dygder (vilket förutsätter självdisciplin) är det mest grundläggande, det var alltid det första man fick öva sig på inom antikens filosofiska skolor. Dygden måste förstås, inte som ett socialt verktyg, utan som något som förändrar vår upplevelse av världen. Så som vi agerar i världen kommer vi att betrakta den.

Ja låt oss ta en sväng om det.
Det är det enda som är relevant

"Platon talar om en högre intellektuell förmåga (nous) som greppar oföränderliga sanningar ("The knowledge that abides in that which is absolutely real")" - Det här är logiken sjävt Platon pratar om.

"theorein" - kontemplation, spekulation, logik, "se med det inre ögat", inte tro. Tro är av en lägre form.

"han aktivt motarbetar varje försök inom oss att orientera oss" - Detta är materien, eller upplevelsen självt.



Tur att inte du skrivit det där. För det är ett helt felaktig antagande om vad rationalism är. Platon var rationalist. Så också Descartes, Spinoza och Leibniz. Rationalism sätter logik och förnuftet högst det stämmer, men det förnekar inte det överindividuella, och absolut inte den intellektuella intuitionen. Det utesluter inte den metafysiska kunskapen. Killen som skrivit detta har ingen aning om vad han pratar om.

Irrationella religioner kommer alltid hävda känslor, upplevelser, intuitioner, mysterier, tro och myter över logik. För de har inget annat att komma med.

Likaså kommer vetenskapen hävda att sinnesupplevelserna är det som ger validitet.

Verkligheten är att det är logik självt som ger validitet.

Intuitioner kommer alltid vara otydliga, diffusa, svårtydliga och osäkra. Svåra att skilja från hallucinationer. Droger, fasta, meditation och brist på sömn är hjälpmedel för att ändra hjärnans normala funktion, och därmed öppna upp för starka inre upplevelser och intuitioner. Men man kan inte blint lita på intuitioner. Drömmar och intuition talar i symboler, de måste tolkas, tydas. Det öppnar en marknad för orakel, skojare och kvacksalvare.

Även om stark intuition, likt den Platon besatt, gav riktiga slutsatser om verkligheten, så är intuition högst osäker. Att ha en stark intuition om något och samtidigt kunna bevisa det genom logik ger validitet.

Förnimmelse är upplevelse, och all upplevelse måste tas med skepsis, den måste kritiskt granskas. Ingen upplevelse är sann i sig själv, den måste ifrågasättas. Så också upplevelsen av "oneness". Jag försökte intuitionera Gud som en gubbe, men det gick inte. Allt jag fick fram var en cirkel, av ljus, energi, rörelse och liv. En perfekt form av det vackra.

Bara logik är 100% ofelbar. Verkligheten är 100% rationell, inget annat är möjligt. Ett uns av irrationalitet skulle omkullkasta existensen. Verkligheten måste till 100% logiskt förklaras. Kausalitet och energiprincipen är fundament av vår värld. Om Gud finns så kan han inte gå emot lagarna och rationalitet, det skulle göra honom irrationell och omöjlig. Han är underställd lagarna. Lagarna har skapat honom.

Lagarna, logik är den perfekta formen. Form är det som definierar materien. Som ger ordning. Utan ordning skulle vi inte existera. Logiken definierar allt.

Håller helt med dig om, att det, för att skaffa sig en solid position på områden transcendentalism, esoterism och annat objektivt ofalsifierbart (1), är en fördel att ha förstahands-kunskap ...



... och av den anledning har jag själv i flera decennier ägnad mig åt praktisk direkt-deltagande i olika religiösa ritualer, olika medvetandeförändrande tekniker och olika livsstil experimenter.

Så jag har ett brett underlag, som t.ex. omfattar 5-10 (beroende på hur dessa definieras) såkallade "initieringer" från olika religioner eller trossystemer.


Visst; men en fara som OCKSÅ finns inom ramen av etablerad religion. Ta t.ex. pådyvlande teism, som också i sin organiserade form är mycket nära associerad med olika typer av mental dysfunktionalitet.

(Mer om detta på tråden "Religion - en mentalsjukdom")


Inte alls. Dels så finns det mycket annat som är lika relevant på dom områden jag refererar till i (1), och dels är religionernas/trons etiska modeller vanligen slutna system utan objektivt värde.


Auktoritets-argument. Det finns inget som säger att "antikens filosofiska skolor" har nån särskild överlägsen kompetens eller kunskap.


Japp, och tyvärr hamnar den "dygdiga" mycket ofta i en självutnämnd, elitistisk, exklusiv bubbla.

Visst är det möjligt att bygga en 'guds'-defintion från underlaget av ett sånt slutet teologisk system. Men sen står du kvar med det vanliga problemet: Är detta teologiska system per se annat än en subjektiv mytologi.

I realiteten är det du presenterar ovan inget annat än predikande.

Och vem har gett dom "absoluta" filosfiska systemer företräde? Särskild när vi numera har den bättre verklighets-beskrivande filosofiska relativismen som ett överlägset alternativ.

(Och med tanke på ditt selektiva minne, upprepar jag, att jag med "filosofisk relativism" INTE refererar till folklig "anything goes"-relativism, men till den relativism som börjar från underlaget av information från det observerbara kosmos p.g.a. att "absolut" filosofi är ofalsifierbar).

En auktoritets-hänvisning till Platon ger inte det minste belägg för existensen av "nous".

Du får allt komme med något mer substantiellt än auktoritetsargument.



Filosofisk rationalism är helt enkelt ett system-metodologisk filosofisk verktyg.

Lägg inte mera i det än det.


Roligt att sånt skall komme från en person som byggar sitt argument på självutnämnd esoterism ... eller även självutnämnd transcendentalism.


Ja det upprepar du ju i det oändliga, men utan att komme med belägg.


Belägg, tack.




Och att DU intuitionerade fram detta skulle göra det objektivt? Du är för rolig i din megalomani.


Tillbaka till ruta étt i ditt predikande: Vart har du din information om kausalitet och energi från?

Det torde vara dags att du svarar på denna kritiska fråga om din (semi?)solipsism.

Man bör skilja på vetenskapliga observationer och teorier. Du behöver inte förstå Darwins teori om det naurliga urvalet för att acceptera evolutionen som ett experimentellt fastställt faktum, lika lite som du behöver förstå Newtons eller Einsteins gravitationsteorier för att acceptera tyngdkraften som ett experimentellt fastställt faktum. I båda fallen - evolutionen och tyngdkraften - handlar det om fenomen i vår omvärld som vi kan studera genom observationer och experiment.

Detta sagt, så rörde min invändning inte frågan huruvida tron på en för människan unik förmåga till andlig varseblivning - det du kallar för intellekt eller nous - i sig är inkompatibel med modern vetenskap. Många neo-ateister skulle säkert hävda det, men låt oss för diskussionens skull postulera att den inte är det. Då kvarstår frågan när en sådan förmåga först uppstår, både i evolutionsprocessen och under individens utveckling.

Du ställs alltså inför precis samma fråga om du studerar individens utveckling. När uppstår denna förmåga? Finns den hos ett nyfött barn? Finns den redan hos det befruktade ägget? Hur är det i så fall med mänskliga celler som odlas i cellkultur? Har de också ett nous?

Problemet är antagandet att en unik egenskap uppstår under vad vi vet är en gradvis utveckling i små små steg. Det kan iofs hanteras genom att anta att nous i någon mening finns hos allt levande, även virus och bakterier, och utvecklas gradvis.

Fast då kommer nästa fråga: vad är liv? Har även en robot med artificiell intelligens ett nous?