Citat:
Ursprungligen postat av
lupac
http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/
Läs vidare i den nästan tio år gamla GT-artikeln:
"[i]Spaningsroteln vid länskriminalen i Västra Götaland får cirka 150 sådana anmälningar per år. Bara i en bråkdel av fallen hittas en misstänkt gärningsman.
GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det vill inte rotelchefen PO Johansson skriva under på.
– Jag kan inte som tjänsteman påstå något sådant. Jag måste ha det svart på vitt. Det har vi inte, säger han.
Däri har han rätt. Det finns ingen sådan statistik."
Dessa hävdade 80 % falskanmälningar gällde Västra Götaland, inte hela riket. Vad som hävdas är helt irrelevant, det enda som har betydelse i sammanhanget är sakliga fakta. Gissningar, spekulationer och hävdanden duger inte som bevis.
Självklart kan inte rotelchefen skriva under på något sånt, han har ju ett rykte att värna om och skulle han trots allt våga säga det han ser och detta inte stämmer överens med det politiska klimatet (d.v.s. att män är alltid problemen till allt) så får han sparken.
"Vanliga" poliser, som har förstahandsupplevelser av detta, har däremot inte lika mycket att riskera och naturligtvis spelar deras påståenden någon roll. Dem jobbar ju med det här, varför skulle deras åsikter inte åtminstone betraktas som en indikation?
Tror du poliser, helt omotiverat, går till pressen och bara hittar på saker rakt upp och ner?
Edit: Lupac, innan du kör det klassiska retoriska knepet att inte svara på något av det jag skriver och bara ställa en motfråga som "Tror du kvinnor helt omotiverat bara hittar på saker rakt upp och ner?" så kan jag svara dig redan nu:
Det finns en skillnad mellan att vara brottsoffer och polis. Det är mer sannolikt att brottsoffret känner gärningsmannen, än vad det är att polisen som utreder fallet känner brottsoffret. Därför är det mer omotiverat av en polis att hitta på saker än ett (möjligt) brottsoffer.