JAS-39 Gripen

Alla missiler får längre räckvidd om de flyger långsammare då luftmotståndet minskar.Meteoren har fördel av att den kan flyga långsamt länge, sen kan det ske en fartökning då målet är nära. Ska vi gissa den slår på motorn max när dess egen detektor får syn på målet? Eller kan det också styras från avskjutande flygplan? Kan vara fullt möjligt de är i förbindelse med varann hela tiden och meteoren trottlas efter behov.

300km på låggas (underljudsfart ? ) hela vägen mot mål på lägre höjd,kan vara fullt möjligt men ska den upp i mach 2,5 på slutet tror jag inte den orkar mer än 200km. Den har nog inte heller så hög toppfart som andra missiler. Allt förutsätter den skjuts av på god höjd 10.000m och fart nära mach 2. Allt mindre ger kortare räckvidd.

Ska den flyga i lågfart länge kan det också hända det inte finns nått mål där längre när den når fram. Men visst är det trevligt ha en sån här "pusher" i arsenalen.

PS skulle jag veta fakta, skulle jag inte skriva om det här. Det här är bara antaganden på uppgifter från nätet.

Med tanke på hur "ful" den är, där designen ser ut att vara komponent-baserad, så ligger det nog inte långt bort att tänka sig att det kan komma tyngre varianter med samma centrala del men med större motorsektion med mer bränsle och dragkraft.

Om så verkligen sker beror ju dock på om kunderna ser ett sådant behov.

Det är det jag misstänker att den inte kan göra, motorn lär nog konstant brinna på någon nivå vilket isåfall gör att räckvidden går ner rejält gentemot om den kunde slå av och sen tända igång på nytt igen.


Det närmaste som ligger på tapeten är nog att uppgradera sökaren. Japan är världsledande på området och de har skrivit ett avtal med Storbritannien om samarbete med dem om Meteor på F-35an. Det banar väg för att få en AESA-sökare i roboten.

Jo, min gissning är att mer räckvidd inte står högst på önskelistan.

Var 13 år sedan USA droppade sin AIM-54 Phoenix och man har ännu inte ersatt den. Den rimligaste anledningen torde vara att man inte sett ett enormt behov av väldiga avstånd. Torde vara viktigare att öka sannolikheten att vapnet går att avfyra samt att man får en nedskjutning.

Ryssarna däremot verkar ha en förkärlek för riktiga bamse-missiler som väl verkar mest ämnade för att jaga AWACS-plan och liknande.

Det är inte så enkelt som att luftmotståndet är strikt ökande med hastigheten (vid planflykt). Som du sannolikt lagt märke till saknar de flesta robotar nästan helt vingar, vilket gör att deras optimala hastighet är högre än för de flesta andra flygtyg. Meteoren har dessutom en ramjetmotor, vilka inte är särskilt effektiva i låga farter.

Roboten flyger sannolikt i jämn hög fart, möjligen med en liten acceleration i slutfasen.

Nja, roboten har ju ingen fast max räckvidd utan den beror på många faktorer där allt från mot/medvind till lufttemperatur har betydelse. Den absolut minsta räckvidden vid avfyrning från låg hastighet på låg höjd och maximal hastighet till målet är alltså över 100 km. Sen om den avfyras från 10.000 meters höjd i mach 2 så ökar räckvidden drastiskt. Transportsräckvidden i lägsta fart vid en viss optimal höjd är nog närmare 300 km vilket är användbart om man fortfarande söker efter målet men att störningarna inte gör att man kan fånga upp signalerna förrän robotens mottagare är tillräckligt nära att den kan pejla och särskilja från störsändaren (roboten behöver inte vara aktiv i det läget utan kan lyssna på andra plans radarsökningar)

Har du belägg för att den har en signalsökande mod med allt det innebär (bredbandig mottagare, emitterbibliotek och signalmatchningsfunktioner mm)? Eller gissar du bara?

Från öppna källor om Meteor:
http://www.airforce-technology.com/projects/-meteor-beyond-visual-range-air-air-missile/

När jag sa Meteoren slår på motorn max när sökarn har fått målkontakt mena jag inte att motorn varit avstängd. Bara att den varit nedtrottlad för att kunna få lång räckvidd. Enligt wikipedia ska motorn vara trottelbar.

The propulsion sub-system (PSS) is a Throttleable Ducted Rocket (TDR) with an integrated nozzleless booster, designed and manufactured by Bayern-Chemie. TDR propulsion provides a long range, a high average speed, a wide operational envelope from sea level to high altitude, a flexible mission envelope via active variable thrust control, relatively simple design, and logistics similar to those of conventional solid-fuel rocket motors.[61]

The PSS consists of four main components: a ramcombustor with integrated nozzleless booster; the air intakes; the interstage; and the sustain gas generator.The solid propellant nozzleless booster is integrated within the ramcombustor and accelerates the missile to a velocity where the TDR can take over.
The air intakes and the port covers which seal the intake diffusors from the ramcombustor remain closed during the boost phase.
The gas generator is ignited by the hot gases from the booster combustion which flow through the open control valve. The gas generator contains an oxygen deficient composite solid propellant which produces a hot, fuel-rich gas which auto-ignites in the air which has been decelerated and compressed by the intakes. The high energy boron-loaded propellant provides a roughly threefold increase in specific impulse compared to conventional solid rocket motors. When it enters service it will yield a no-escape zone more than three times greater than that of the current AIM-120 AMRAAM (AIM-120B) used by Eurofighter Typhoon-equipped airforces.[3]

Thrust is controlled by a valve which varies the throat area of the gas generator nozzle. Reducing the throat area increases the pressure in the gas generator which increases the propellant burn rate, increasing the fuel mass flow into the ramcombustor. The mass flow can be varied continuously over a ratio greater than 10:1.


No escape zone ska vara 200km, 3ggr längre än för AIM-120. Det betyder den kan flyga 200km med hög fart, den behöver raketbostern för att komma upp i fart så ramjeten blir effektiv men verkar sedan kunna hålla en hög fart länge. Vore farten under mach 2 skulle escapezonen vara obefinlig då ryska plan skulle kunna flyga ifrån missilen, så den håller nog mach 4 på fullgas med bara ramjeten på. Motorn kan bara tändas med raketbostern och den kan nog bara tändas en gång, men det är en gisning, finns det 2 bosters så kan de tändas 2ggr. En boster brinner tills den brunnit ut.

Notera att det finns flera AIM-120-modeller, med drastiskt olika maximal räckvidd. Jag är osäker på hur no-escape zone förhåller sig för de olika varianterna.

Det står i den engelske teksten at det er AIM-120B som de referer til. Denne ble lansert i 1994, og er selvsagt helt uten interesse i 2017.

AIM-120C levering startet i 1996, og selv den finnes i mange utgaver. I dag er det enten AIM-120C-7 eller AIM-120D som gjelder.

Det betyder inte att den brinner hur länge dom helst. En AMRAAM blåser ut sin motor på runt 8-9 sekunder. För en meteor så kan detta upp till tredubblas p.g.a upp- och neddragning av gaspådraget. Det betyder inte att den kan flyga jättelångt på sparlåga för att sedan ge fullt i slutet, utan det betyder att den kan bränna motorn upp till 3 gånger så länge som en AMRAAM d.v.s inte ut till 2-300 km.


Nej, no escape zonen blir inte så lång. En AMRAAM har inte en no escape zone som är lika med dess räckvidd utan betydligt kortare. Det är genom den upp till tre gånger så långa brinntiden som en meteor tredubblar no escape zonen. När Meteor jämförs med AMRAAM så är det oftast B-versionen det syftar på. Den exakta no escape zonen för en robot är högst klassificerat, men det finns idag relativt bra bilder av det hela p.g.a människor tidigare jobbat med det och p.g.a fysikens lagar. Det rör sig ungefär om 25-35 km för en AMRAAM B-version och upp till det tredubbla för en Meteor. Den bör ligga på runt 50-100km beroende på vad som är målet.