Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Var befinner sig hjärnan då?

Övertygad att vi är för korkade för att förstå universum. Som en fluga som inte förstår konceptet "glasruta"...

Definiera medvetande och verklighet.

Allt du upplever är verklighet. Hallucinationer är verkliga för den som upplever dom. Det är upp till samhället att avgöra huruvida hallucinationerna är friska.

Spelar det någon roll om vi tror att vi finns eller om vi på riktigt finns, om den enda uppfattningen vi kan ha är den att vi finns?

Det är bara att slå i tån i ett stolsben så känner du att du existerar.
Stolen står där och du gör illa dig på den.
Vore du enbart en illusion så skulle inget skada dig.

Trådar om Solipsism sammanfogade.
/Mod

Jag har länge gått och grubblat om vi finns.

Vi känner saker och ting som verkligheten men är det verkligen verkligt?

Jag brukar föreställa mig följande scenario:

Jag är den enda personen i hela världen som är verklig resterande människor finns bara för att finnas och kunna påverka mitt jag. Alla människor är bara där för att fylla samhället och få allting att fungera men att jag och just jag är den som är "huvudpersonen". Det kanske kan låta lite konstigt men kanske är det sant och DU som känner detsamma tänker "han kanske är en av de som finns bara för att finnas och påverkar mig indirekt."

Hur tänker ni kring det här? Kan det vara så att allt kretsar kring just EN människa?

Ja så är det! Du är huvudpersonen och allt kretsar kring dig.

Det går ju egentligen inte att motbevisa det påståendet, eller att bevisa det. Det går helt enkelt att med 100% säkerhet veta att någonting förutom ditt eget medvetande finns. Ganska obehaglig tanke

Brukade också tänka så när jag var yngre. Trots allt, allt som finns är det man upplever.

Jag är av den distinkta uppfattningen av att objekt, människor etc existerar utanför vårt eget sinne oberoende av vår egen existens. Men, eftersom varje enskild person är en produkt av sin omgivning så tolkar vi samma verkliga objekt/händelser olika.

Därmed är din verklighet skiljd från någon annans. Således 'finns' vi alla här, men inte i samma verklighet.

I barndomen drabbades jag av dessa tankegångar. Någon som känner i det från sin barndom? Kanske finns en utvecklingspsykologisk förklaring? I vuxen ålder tänker jag inte alls så här.

Ja vi både var, är och blir och i varenda sekund.