Sämsta bok?

Långt från en favoritbok för min del, men den är välskriven och kritiken mot det stalinistiska Sovjet var banbrytande (och förbjuden) på sin tid. Naturligtvis finns det en anledning att läsa det som Aleksandr Solzjenitsyn skrivit om Ivan Denisovitj.

Tvingades läsa Catcher in the Rye i skolan, det var tydligen något som skulle tilltala oss "kids". Verkligen det mest apvidrigt dåliga jag läst i mitt liv. Huvudpersonen är ju så patetisk att man spyr. Vadå, hans revolt består i att han drar runt, har nått misslyckat möte med nån prostituerad och tänker "djupa" tankar om hur han skulle vilja rädda barn från nått jävla stup. Och så har han ju precis som alla tonårsrebeller "genomskådat" vuxenlivet. Klipp dig och skaffa ett jobb förfan, var min reaktion vid sexton och jag tror inte den skulle bli bättre idag.

Ett regnskogsmissbruk som jag minns än idag är "Betvingade" av Simona Ahrnstedt.

Handlar om ett par som lever på medeltiden, men är fullproppad med hippa ord och uttryck som jag tror kom till Sverige någon gång på 1990-talet. Skiten är pinsam att läsa, även om man bortser från den kopiösa mängden grammatikfel. Om ni är intresserade av snuskiga kapitel där frun i huset får smisk när hon står i sängkammaren iklädd bara strumporna, eller när densamma lär sig runka av sin make för första gången, så kan dock jag rekommendera boken varmt.

Okej, jag förstår din kritik. Men jag tyckte ändå att "Betvingade" kändes intressant och realistisk nog för att jag skulle tycka om den (även om jag kunde ha varit utan alla de där sexscenerna). Och jag minns faktiskt inga grammatikfel. Fast detta är också en kärleksroman (eller "tantsnusk", om du vill kalla det så), inte någon seriös doktorsavhandling om medeltidens människor. Och om kärleks/erotik-genren inte funkar för dig, så får du nog hålla dig från Simona Ahrnstedt i framtiden.

Hypnotisören av "Lars Kepler" AKA Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril.

Har inget emot svenska deckare egentligen och kan gott koppla av med
en Mankell/Wallander när jag är på det humöret men denna smörja måste vara
det sämsta skit som har knåpats ihop i Sverige sen Eldkvarn brann!

Personer som knappt kan gå springer utan problem ifrån poliser och har inga problem
med att finta bort en polishelikopter i en stulen V70 med sönderskjutet däck på E4an från Karolinska.
Sen när de hittar den dolda källare i familjens villa så slog jag ihop boken och lovade mig själv att
aldrig mer läsa någonting av dessa sumprunkare.

Finns det någon här som gillar Lars Kepler och kan förklara vad som är så bra med en dålig story som inte håller ihop?

Jag läser just den senaste, Kaninjägaren, och det är i stort sett samma stuk. En bit in i boken massakreras praktiskt taget hela svenska insatsstyrkan av en enda person. En kvinna huggs svårt med en yxa i axeln. Huvudpersonen lappar då ihop såret med silvertejp... Då var jag tvungen att lägga ifrån mig boken, jag skrattade så jag grät.

Jag antar att Keplers "kommer undan" därför att de faktiskt skriver mycket medryckande, man vänder sidorna för att se hur det går, helt enkelt.

Det stod ingenstans att boken handlade om snusk. Snusk kan vara mycket trevligt, menusk som handlingen går ut på så borde det stå något om det, så att vi som hoppas på att få uppleva medeltiden inte vilseleds.

För mig så är det distraherande när språket inte anpassas efter eran (med viss blandning, så klart, man måste ju förstå handlingen). Pillars of the Earth är ett bra exempel på en medeltidsroman där språket har anpassats på ett klädsamt vis.

Jan Fridegårds romaner om Holme är ett bra exempel på en bok med snusk i sig, som handlar om något annat än snusk. Snusket är även mer välskrivet i Fridegårds trilogi.