Sämsta bok?

Kalla Stig Dagerman "förment seriös" efter två sidor och samtidigt skryta med sitt "välutvecklade väderkorn".
Vi får hoppas det rörde sig om en tillfällig nästäppa

"Benrangel" av Stephen King,
hade en positiv minnesbild av "Hearts in Atlantis" när jag fick för mig att läsa "Benrangel". En kompis som gillar King tycker att det är en av hans bästa böcker. Ur baksidetexten: "Det är en riktigt klassisk spökhistoria men samtidigt en lysande realistisk, psykologisk roman med förutsättningar att tilltala både Kings trogna läsare och att erövra nya." Tja, jag var väl en aning mer dum i huvudet då. Jag tog den på för stort allvar och kände mig lurad, men slutade inte läsa. De sista tvåhundra sidorna var mest plågsamma.

Jag hittade en tyskspråkig pocket av Dean R Konntz i en låda, Unheil über der Stadt(Phantoms på svenska och engelska).

Jag började läsa den men tröttnade efter 20 sidor, språket var det man brukar kalla platt(tror jag ) och storyn förvirrad. Måste vara någon sorts världsrekord när jag inte ens ville läsa vidare för att språkträningen inte gav något...

Köpte även Talismanen av Stephen King för en tia på ett antikvariat, efter 150 sidor av 800 tänkte jag "vad i helvete..." men kämpade på, och den blev till slut riktigt bra. Hade jag gett upp hade den nog platsat i tråden.

Läste även några Wallanderdeckare i repris i somras, tidigare har jag inte reagerat på de torftiga konverstionerna och personporträtten men nu...vem i verkliga livet säger "naturligtvis" flera gånger om dagen? Och ja, vi vet att kriminalteknikern har håret på ända när han utarbetad kommer till en brottsplats...

Kungen hinner väl med några "självfallet" per dag i alla fall.

OnT: Deckare är ofta ofantligt dåliga i bokform, det känns som att läsa manus till en film.

Ett öga rött? Behöver nog inte förklara varför..


http://sv.wikipedia.org/wiki/Ett_%C3%B6ga_r%C3%B6tt

Jag har varit något av en "bokmal" de senaste tio åren ungefär och därmed har jag ju - tyvärr får man väl kanske tillägga - stött på en del dynga, även om jag haft tur då jag läst fler böcker jag gillar än jag anser vara dåliga.

Ett slumpmässigt urval litterära verk jag anser vara riktigt usla:

Liseys berättelse av Stephen King. Jag vet inte vad som flög i King då han skrev denna menlösa smörja. Efter en lång rad mästerverk som exempelvis Drakens ögon, Talismanen, Raseri, Lida och Flickan som älskade Tom Gordon kommer han med en tegelsten på typ 500 sidor där absolut ingenting händer mer än att en kvinna mister sin man i början. En stor besvikelse.

Mannen är farlig av Lemmy Caution. Det är rentav den sämsta boken jag läst då den bara är överdriven. Karaktärerna är det största problemet - hjälten är som tagen från en Seagal-rulle och skurkarna är som seriefigurer. Men vad annat kan man förvänta sig av en pulp-deckare?

Baron von Münchausens underbara äventyr. Jag är en aning osäker på titeln men chansar på att det blev rätt. Den boken är oerhört larvig och barnslig. Exempelvis så blir det oväder i ett kapitel och då blåser det så kraftigt att träden rycks upp med rötterna och flyger flera mil upp i luften. Och att allt dessutom framställs som om det skulle ha ägt rum i verkligheten gör ju inte saken bättre.

"Kamrat Jesus" av Sven Wernström. Jesus som ateist (!). En absurditet, skriven på gråaste Ikeaprosa.

Det här är bara plain dåligt. Inte highbrow-dåligt, inte middlebrow-dåligt, inte hackwork-dåligt. Bara dåligt. Kalle Lind beskriver boken bra på sin sajt: http://kulturarbete.blogspot.se/2008/06/proggiga-barnbcker-del-22-kamrat-jesus.html

Släktsagorna är delvis hypade. En och annan laxdaling kan väl gå ner men sammantaget kretsar ju dessa verk kring ett montont mördande, kännetecknande den isländska statens förfall i anarki.

Var sak har sin tid, en och annan av dessa böcker har som sagt sitt värde, men att skildra detta blodshämnande av siciliansk typ som Litteraturens Högsta Punkt är att ta i.

Kan komma på tre.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.
Vindens son av Henning Mankell.
Uppror bland marsvinen av P.C Jersild.

Pretentiösa och långtråkiga.
Kväver läslustan mer än att ge något vettigt budskap.

Liam Norbergs Insidan är sanslöst dålig. Man skäms nästan när man läser den. Man kan tro att den är skriven av en 16-årig förorts-kicker...

Björn Ranelids Lustmördarna var en plågsam erfarenhet. Jag ger inte gärna upp en bok men tvingades lämna denna efter 50 sidor. Det var första försöket med Ranelid och det andra lär dröja.

Möss och Människor blev jag tvungen att läsa i åttan eller nian och det var bland det värsta skit som jag läst!
Sen vet väl alla att Camilla Läckbergs böcker inte är dom bästa, likaså Denise Rudberg.