Gissa Bokcitatet

Senatorn och kongressmannen diskuterade politik: presidentkampanjen var i full gång, febril verksamhet rådde det året, 1929, inför valet mellan Júlio Prestes och Getúlio Vargas och guvernörerna i Rio Grande do Sul, Minas Gerais och Paraíba hade sammanslutit sig i Liberala alliansen. Kongressmannen från Paraíba förutsåg att olycksdigra och nära förestående revolutioner hotade den sittande regeringen och viskade om att politiker som Siqueira Campos, Carlos Prestes, João Alberto och Juarez Tavora i hemlighet och inkognito genomkorsade Brasilien i alla riktningar för att uppvigla till väpnad resning.
Senatorn skrattade åt dessa farhågor: lugn och förnöjsamhet rådde i landet och man stödde den eminente doktor Washington Luiz i hans arbetsprogram som skulle fullföljas av hans efterträdare den inte mindre framstående doktor Júlio Prestes från São Paulo. All denna uppståndelse var bara en storm i vattenglas, den sträckte sig inte längre än till några flammande propagandatal av gaucholedaren João Neves eller Batista Luzardo och Oswaldo Aranha. Vad militärerna beträffade, dessa halvhjärtade revolutionärer, så var han säker på att om de bara vågade uppge sin exil i Platabäckenet och överskrida gränsen, skulle de hänsynslöst jagas av polisen och hållas i schack.
Kaptenen lutade sig åt höger och lyssnade andäktigt till senatorns officiösa uttalanden.

De började dricka tidigt, redan före det formella tillkännagivandet, och fortsatte med portugisiskt vin och fransk champagne under den sena middag som hans blivande svärfar gav i sin villa i Campo Grande. När de sedan kom över till pensionat Monte Carlo – en hel hop dryckesbröder och kvinnor – fann de salen dekorerad med girlander av silkespapper, alla flickorna festklädda, kyparna och orkestern på sin plats och inte en enda kund. Som ett rörande bevis på sin vänskap hade Carol den kvällen avvisat alla gäster och reserverat hela pensionatet för löjtnantens sällskap.
Kretsen hade för detta så viktiga tillfälle utvidgats åtskilligt. Officerare hade kommit från QG 19, hamnförläggningen och militärpolisen och kolleger från regeringspalatset. Kapten Nadreau hade gått från pensionat till pensionat, från bordell till bordell och trummat ihop löjtnantens alla kända flammor för att bereda honom en överraskning. Med hela detta kvinnofölje stämde han möte på pensionat Monte Carlo, och med åtskilliga andra, däribland madame Lulu som hade fått i uppdrag att hålla hälsningstalet till Lidio på den renaste franska från ”les maisons-closes” i Paris. Georges och Vasco hade åtagit sig förberedelserna och ville att det skulle bli något enastående, en fest som överträffade alla tidigare. När de kom till svensexan var de redan påstrukna, kapten Nadreau skrattade utan avbrott och köpmannen försjönk i sig själv som alltid när han hade druckit för mycket. I varje pensionat och bordell de besökte tömde de ett glas: att vägra vore ohövligt mot madame och flickorna.
Det blev verkligen en fest utan like, ett minnesvärt dryckesslag, ett svirande som antecknades i stadens annaler. Framemot morgontimmarna ordnade festdeltagarna, männen i kalsonger, flickorna i korsett och underkjol, till nöje för nattsuddare som gick förbi, en parad på Praça do Teatro mitt för näsan på maktlösa nattvakter och polismän: de vore väl galna om de sökte ingripa i den originella manifestationen, när de i spetsen för kortegen igenkände guvernörens brorson doktor Jerônimo Paiva som sjöng med sin lite skrovliga röst och med en champagneflaska till taktpinne!