Gissa Bokcitatet

Överstelöjtnanten å sin sida hade äntligen en dag lyckats kringgå det militära reglementets stränga bestämmelser. Hans lilla hustru, som alltid klagade över sin makes frånvaro, skulle äntligen beredas en överraskning. När han kom hem i skymningen och ville ta henne i sina armar brukade hon nästan alltid, hämndlystet, med sårad stolthet, stöta bort honom:
"Du lämnar mig här hela dagarna, som om jag inte ens existerade för dig..."
Han köpte ett kilo druvor, den frukt som Ruth tyckte bäst om: hon högg begärligt sina tänder i det saftiga fruktköttet. Han köpte också lite ost, en burk marmelad och, för att göra det riktigt festligt, en flaska portugisiskt vin. Så tog han tåget hem klockan halv tre på eftermiddagen, Ruth satt väl ensam och bedrövad, stackars liten...
Hon var visst inte ensam och bedrövad. Överstelöjtnanten hade knappt stigit över tröskeln till sitt hus förrän den första överraskningen mötte honom. Zefa, husjungfrun som hade tjänat familjen troget i många år, försvann genom bakdörren så snart hon fick syn på honom och ropade på hjälp. Från sovrummet trängde glada ljud, det var Ruth som skrattade, och en annan, Herre Gud... Med paketen dinglande från sina fingrar och vinflaskan fastklämd under armen stötte Ananias upp sovrumsdörren med en spark. Överstelöjtnanten var inte särskilt mottaglig för skönhetsintryck, åsynen av två nakna kroppar var ingen estetisk njutning för honom, inte heller de poetiska ömhetsbetygelser som växlades mellan den begåvade studenten och hans egen vackra överstelöjtnanska. Han fylldes inte av beundran, han fylldes av raseri. Paketen trasslade ihop sig för honom (han hade trätt snörena om fingrarna) och berövade honom en del av den värdighet som ögonblicket krävde, och det blev unge Paivas räddning. Utan en tanke på kläderna for han upp ur sängen, öppnade fönstret och hoppade ut på gatan. Naken som Gud hade satt honom till världen sprang han med en maratonlöpares hastighet tvärsöver det människofyllda torget. Överstelöjtnanten vid militärpolisen hade äntligen befriat sig från paketen och fått upp revolvern. Ögonblicket därpå sågs han jaga den flyende med glåpord och skottlossning. Genom det öppna sovrumsfönstret kunde djärvare tittare senare se hur Ruth, naken men tröstad, bedyrade sin oskuld.

En fransyska i Marseille, en turkinna i Istambul, en ryska i Odessa, en kinesiska i Shanghai, en indiska i Calcutta... Kärlekens vanvett, hjärtslitande avsked, och de ensamma nätterna på havet. Det var så många att han aldrig hade velat tatuera ett namn på bröstet eller armen, som många sjömän gör. Han skrev upp deras namn och adress i en liten anteckningsbok. Av många behöll han fotografier, hårlockar, ett litet klädesplagg, det kristalliska ekot av ett skratt, förnimmelsen av en avskedstår som rullade nedför kinden. Men inte heller detta ägde han längre, för när han hade lärt känna Dorothy och älskat henne ombord på Benedict, skänkte han henne som offergärd den lilla anteckningsboken med namn och adresser, nästan en hel världskarta, och alla minnen han hade av andra kvinnor.
Hon hette alltså Dorothy, var mörk och smärt med ett fladdrande hår som envist föll ned över ansiktet, långa ben, en orolig mun och ett ängsligt uttryck i ögonen. Till lynnet var hon ombytlig, ibland mild och blyg som ett barn, ibland kärv och motsträvig, och då kände hon sig hotad av alla. Hon reste med sin man, en obetydlig person, ägare till stora fabriker, ingen visste av vad för slag. Likgiltig för sin hustrus skönhet och för den ångest som speglades i hennes ögon tänkte han bara på siffror och affärer. De gjorde en resa jorden runt, han för att vila sig, hon för att, som hon senare bekände, söka möta sitt öde. På kvällarna stod hon böjd över religen och blickade ned i vattnet.

Marcos Vaz de Toledo, en självbelåten sydlänning, var överdängare i geografi. Som om han hade en världskarta i sitt huvud: metropoler, och andra viktiga städer, vikar och öar, sjöar och laguner, berg och vulkaner, vattendrag från de största till de minsta, havsströmmar, hamnar kring floder och havsstränder... Man kunde nämna vilken hamn man ville i Europa och Amerika, i Afrika och Asien, i Oceanien: han hade dem alla på sina fem fingrar. Ett fenomen, denne Marcos Vaz de Toledo, men på sätt och vis en tråkmåns, för han var besatt av sina kunskaper, så att hans vänner måste fly för honom och undvika hans sällskap. Man gav honom en liten chans och genast började han, med sitt långa cigarettmunstycke och sitt förbluffande minne, att rabbla en massa konstiga namn från Hamburg till Shanghai, från New York till Buenos Aires. Chico Pacheco som själv tycker om att prata och hatar att höra på, hade döpt honom till Slamkryparen med tanke på de där lastbåtarna som inte kan få en hamn i sikte, om än aldrig så eländig, utan att angöra den.

På sista tiden, alltsedan kvällen med isberget och de splitternya kortlekarna hade han uppgett anspelningarna och övergått till direkta anklagelser. Han gick från den ene till den andre, synade Vascos historier i sömmarna, framhöll motsägelserna och fäste uppmärksamheten på detaljer som enligt hans åsikt var orimliga.
Man kan inte påstå att han hade framgång i detta försök att undergräva och tillintetgöra sin rivals anseende. Men helt säkert lyckades han till slut, just genom sin enträgenhet, att så tvivel i sinnena och ett obestämt misstroende: skulle kaptenen verkligen vara så hjältemodig, hans levnadsöde så fyllt av äventyr, av faror och kärlekshistorier? Kunde en enda människas liv vara så rikt, när deras eget var så fattigt och enahanda?
Adriano Meira, en vanvördig gammal lebeman, hade till och med vågat sig på ett taktlöst skämt. Det var när kaptenen berättade om en av sina mest sensationella bragder, vid ett tillfälle då nitton sjömän slukades av hajarna i Röda havet. Han själv, Vasco, hade undkommit tack vare Guds godhet och sin egen skicklighet i att bruka kniven: han hade skurit upp buken på tre skummande hajar, tre, varken mer eller mindre.
"Pruta ner antalet, kapten, det är för många hajar..."
Vasco såg på honom med ett barns blick i sina klara ögon.
"Vad är det ni säger, min vän?"
Rösten var så lugn, blicken så klar att Adriano blev konfunderad. Men då han nyss hade pratat med Chico Pacheco gjorde han en ansträngning och upprepade skämtet:
"För många hajar, kapten..."
"Och vad vet ni, min vän, om hajarna? Har ni seglat på Röda havet? Er anmärkning är obefogad, det kan jag försäkra er. Inte någonstans i världen kan ni finna så många hajar som i Röda havet."
Nej, Vasco Moscoso kunde inte vara någon lögnare, han hade inte lagt märke till ironin och tvivlet i detta skämt, inte ens till den spefulla tonen. Om han hade varit en charlatan, som Chico Pacheco ville påstå, skulle han ha brusat upp och gett honom ett elakt svar. Adriano Meira ångrade sig:
"Ni har rätt, kapten, man ska inte tala om det som man inte känner till..."
"Det är vad jag alltid säger. Varken tala om eller ta befäl över det man inte känner till..."
För själv hade han inte känt till El Gamil, den egyptiska lastbåten, när han åtog sig att föra den på en långsam och enformig seglats från Suez till Aden med en last av cement. Och han insåg inte sitt misstag förrän det var för sent: fartyget var i ett bedrövligt skick, inte ens telefonen ombord fungerade, och besättningen bestod av skumma individer med stora lurviga ansikten som skrämde. Till all lycka hade han den trogne Giovanni med sig, sjömannen för vars skull han hade haft trassel med de europeiska redarna några år tidigare. Och när El Gamil sjönk med en läcka i skrovet var det bara han och Giovanni som räddades, de togs upp av ett norskt fartyg efter det omtalade blodbadet på människor och hajar. Han hade ännu kvar den lyckosamma kniven: den skulle han visa dem en kväll när de kom upp och tog en drink hos honom.