Gissa Bokcitatet

- Jag kommer igen till natten, sade han till optikern och den halte xylografen, som ville vaka hos sin gamle vän. Sedan gick han skyndsamt bort med ansträngt rak hållning, men ögonen stirrade tomma på människorna. Han gick, som om han ingen såg, som vore han ensam. Plötsligt måste han tänka på att han varit ensam hela livet igenom. Han hade inte sörjt däröver, därur hade hans styrka vuxit. Icke vänta något av någon, icke stödja sig mot någon. Men vad han kände var något annat. Detta var inte styrkans, det var ålderdomens ensamhet. De mörka vrårna i hemmet i Pressburg, hans mors visor, faderns verkstad, ungdomstiden... Nu fanns det ingen utom han själv, för vilken allt detta varit verklighet. När människan blir ensam om sitt förflutna, känns den ensamheten smärtsammare än nuets. Först nu förstod han, hur det känns, när alla gått bort, till vilka man kunnat säga: Minns du?

Intet liv syntes någonstädes. Ingen rörde sig på gatorna. Överallt riglade bodar, stängda portar. Staden var en enda stor avrättsplats. Som livdömda stodo husen med nedslagna ögon och blottade bröst, lika ensamma i olyckan som människoödena själva. Nu levde vart hus blott för sig och dog för sig själv. Skenet från brinnande tak återspeglades i kalla, likgiltiga fönster. Klibbig rök kröp utmed murarna. I en av kyrkorna vid Donaukajen ringde det.

Dagen därpå kom en herre med ett högtidligt utseende, de kallade honom Kasimir Staviarsky. På den tiden var han stadens ryktbaraste dans- och musiklärare. Han bar en kolsvart peruk, gick alltid på tåspetsarna och gungade med höfterna, men så fick han också trettio kreuzer i klingande mynt för varenda timma. Han fäste ofta uppmärksamheten på att han härstammade ifrån det polska kungahuset. När han blev ond, talade han polska.
När lektionen var slut, hade Anna fått veta en mängd utav honom. Han hade berättat för henne om Chopin och om sångföreningen i Pest, om Mozart och hennes morfar Ulrich Jörg, som var en skicklig violoncellist och brukade spela orgel om söndagarna i franciskanerordens kyrka.

På lördagskvällen kom en biljett från baronessan Geramb. Det skulle inte bli flera danslektioner.
Kristoffers ögonlock, som sällan eller aldrig blinkade, stelnade till för ett ögonblick.
- Ja, men varför? - han hängde sorgset med huvudet.
- Det passar inte att dansa, när det är krig.
"Är det ändå sant? Är det verkligen krig?" tänkte Anna, men kände det ändå som något fjärran och overkligt. Det var, som om man läst det i en bok. En bok, vars blad ett och ett i följd klistrades upp på husväggarna om morgnarna.
Det var efter jul. Man kunde inte se Donau. En tjock dimma klibbade vid fönsterna. Frysande sprang Kristoffer ut i morgongryningen. Han var försenad nu som vanligt, frukosten fick han lämna, ute på gatan åt han sin smörgås och hade inte en aning om sina läxor. Bakom honom gick Florian med en handlykta. Han följde honom alltid om vintermorgnarna ända bort, där de stenlagda gatorna tog vid.
Inne i staden såg Kristoffer plötsligt en krokbent gubbe framför sig på trottoaren. Han hade en stor hög fuktigt papper under ena armen, på den andra svängde han ett ämbar med klister. I gathörnen stod folket i väntande, tysta skaror, och de, som hade läst de just uppklistrade nyheterna, gingo tysta och trötta vidare.
- Vad är det som sker? Vad vilja de göra med oss? De förstodo inte längre något av vad som pågick.
Kriget började komma närmare i folks tankar. Man trängdes framför växelkontoren. Sablar rasslade på stenläggningen. Alla skyndade genom gatorna, som om de hade någon brådskande angelägenhet att ordna före kvällen.
Anna hade just spellektion, då de fingo se en stor, gul och svart flagga hissas på en stång uppe på fästningen i Buda. Då för tiden växlade fanorna ofta.
- Slut på friheten, sade Staviarsky och svor på polska.
- Friheten? Anna tänkte på de brinnande ögonen. Är det för frihetens skull här är krig? Hädanefter såg hon fientligt på de kroatiska grenadjärerna, som kejsarens officerare hade inkvarterat hos dem.
Hon stod vid det runda fönstret i trappan.
Den rödbrusige sergeanten stod och åt rå lök mitt ute på gården. Grenadjärerna slogos med snöbollar som stora, otympliga barn. De trampade ned buskarna, fördärvade allting. Sedan gjorde de en snögubbe framför brunnen och satte en sådan röd mössa på honom, som de ungerska soldaterna buro, och sköto på den med sina gevär.

Åsynen av den eländiga fattigdomen i Wien var ett av de viktigaste problem som upprörde mig när jag fortfarande var ett litet barn - så mycket att det nästan alltid fanns i bakgrunden av mina tankar. Få människor som nu lever i någon av de västliga demokratierna vet vad fattigdom innebar i början av detta århundrade: män, kvinnor och barn som led av hunger, kyla och hopplöshet. Men vi barn kunde inte hjälpa det. Vi kunde inte göra mer än att be om några kopparslantar för att ge till några fattiga människor.
Det var först många år senare som jag upptäckte att min far hade arbetat hårt och länge för att göra något åt denna situation trots att han aldrig talade om dessa aktiviteter.