Religion - en mentalsjukdom

Där ser man hur olika man tänker, skönt att man kan ha en sansad diskussion med dig, det är mkt, Jag har rätt, och du har fel på detta forumet.
Respekt

Varför tror du på saker du inte har god anledning att tro på?

Bevis är bevis. Om du inte kan bevisa det du tror på så kan du helt enkelt inte det, utan väljer att tro på det ändå. Av ett eller annat skäl förstås, men likafullt inte bevis. Och det är ju precis så vi måste agera för att kunna göra något öht. Som regel har vi ju inte fullständig information om någonting, ändå måste vi ju ta beslut i både stort och smått, om vi ska byta jobb, om vi ska satsa på vårt förhållande och bilda familj, om vi köpa den där läckra men dyra bostadsrätten, om vi ska rösta på X eller Y, etc, etc. Hur ska man någonsin kunna bevisa allt man gärna skulle vilja ha bevis för, innan tåget redan har gått? Agera istället! Var pragmatisk. Ibland blir det fel, men det är ju inte värre än att man då får omvärdera situationen och agera igen, även då med bristfällig information, men iaf mer än förra gången. Även om äktenskapet kraschade kanske man då iaf har haft några fina år och så har man ungar att förhoppningsvis glädjas åt. Och nya möjligheter för fortsättningen.

Så här långt ingenting om religion, men vad jag förstår inget som hindrar att man fungerar likadant där. Känns det bra att be en bön när du är nervös för något? Gör det då, iaf så länge du tycker att det faktiskt ger något. Och just det verkar det vara en massa människor som gör. Tills vidare.

Nu skrev jag inte endast bevis, utan "god anledning". Allt beror på vad som påstås. Om du säger att du åt våfflor så kommer jag troligtvis att tro på dig, utan att du behöver bevisa det. Om du påstår att spöken finns, då kommer jag kräva bevis i förhållande till det påståendet ( om du vill att jag ska tro på dig förstås.)

Vilka saker menar du? Kärleken, unversiell rättvisa?
Jag har inte skrivit att jag tror på gud, bara att jag inte kan bevisa motsatsen.

"Där ser man hur olika man tänker" skrev du, när du citerade mitt inlägg där jag påstod att jag tror på saker när jag har god anledning. Det fick mig att tro att du tror på saker utan god anledning?

Är "god anledning" ett objektivt begrepp? Kan tänka mig att det inte är så. Mer specifikt kan jag tänka mig att många aktivt religiösa själva anser sig ha goda skäl att tro som de gör, men utan att kunna övertyga dig om det. Ett sånt skäl kan tänkas vara någon sorts andlig upplevelse som är svår att förmedla. Och JA, det kan också tänkas att skälen faktiskt är ganska sunkiga, men det jag vill komma åt är just hur objektivt eller subjektivt det är att skäl är goda. Om jag har en granne som alla andra uppfattar som reko, men som har uppträtt hotfullt bara mot mig en gång, så tror jag att denne kan vara ett hot, och för *mig* så är det med goda skäl.

Jaha, nu fattar jag.
Jo, men det gör väl jag också i dagliga livet, annars vore jag ju konstig.
Men sådana saker som tex gud, som faktiskt är omöjligt att bevisa eller motbevisa väljer jag att ha en öppet sinne för.

God anledning är nog väldigt subjektivt. Särskilt när man tar med känslor och önskningar i ekvationen, vilket jag gör mitt bästa att inte göra.

Jag är också öppen kan man säga, men inte så mycket att jag godtar "fina blommor", eller liknande, som bevis för Gud.

Håller med dig.
Litar faktiskt mer på en klok tvivlare, än en person som gapar högt om att han har rätt.

Med det sagt, så är jag relativt säker på att Gud i bibeln inte existerar. Och då menar jag en ganska bokstavlig tolkning av bibeln. Den guden är motbevisad, enligt mig.