Religion - en mentalsjukdom

På vilket sätt då, jag kan inte motbevisa gud i bibeln.?

Skapelsen, Adam o Eva, Noahs ark. Där har du saker som med stor sannolikhet inte inträffat, enligt vetenskapen. I alla fall inte enligt bibeln och den tid folk räknat ut. Gud kan naturligtvis finnas ändå, men då är det inte exakt den Gud som bibeln beskriver. Men detta är off topic, och kan diskuterasi andra trådar.

Jag kan ... åtminstone vad angår GTs antropomorficerade och kosmos-relaterande demiurg.

Men kan vi ta det på tråden "Är bibeln sann"? Det är inte särskild relevant på tråden här.

Du är synonymt med man i detta sammanhang om du inte fattade det.

Då du tog upp frågan om vad man kan veta eller inte direkt efter mitt inlägg som behandlade just detta så var inte det så otänkbart eller hur?

Sedan om det är av sjukdomskaraktär beror på hur man ser på saken.
Vem definierar vad som är sjukt och med vilken rätt?

Men om du tittar för enkelhetens skull på definitionen i wiki:

Som du ser kan tro från en ateists sida mycket väl ses som en psykisk störning då beröringspunkterna till vanföreställningar är i det närmaste snarlika.

Och det har även hävdats från personer inom psykiatrin själv.
Sara kvinnan som greps i samband med händelserna i Knutby, vart ju rättsmedicinskt utvärderad och i samband med att rätten utfrågade ansvarig läkare så hävdade hon att Sara led av vanföreställningar och rätten frågade då vad detta grundades på.

Hon menade då att hon led av vanföreställningar per definition då hon trodde på saker som inte kan påvisas i detta fall Gud då.

Enda anledningen att man inte gjort det generellt beror nog mest på att så många går omkring och lider av detta imho. Saknar en poäng med att hävda att 80-90% ? av befolkningen lider av någon form av vanföreställning och tror på fantasifigurer och inte ha någon form av lösning på det hela. Det blir mest ett jaså av alltihop.

Javisst, i livet måste vi ofta fatta beslut även då informationen är ofullständig, eftersom olika val (inklusive icke beslut/passivitet) kan ha konsekvenser för oss själva och/eller andra. I dessa fall kan vi inte ha lyxen att nöja oss med ”jag vet inte”. Vi måste helt enkelt välja.

T.ex. i viktiga relationer med andra människor brukar jag ge mitt förtroende till låns, d.v.s. lita/tro på människor tills dess att motsatsen bevisas. Anledningen är att ständigt misstro andra människor och inte våga lita på andra människor har ofta större negativa konsekvenser än enstaka svikna förtroenden. Och varje gång individen lever upp till förtroendet, kommer förtroendet att stärkas och jag kommer att våga lita i ännu högre grad på individen. Den dagen förtroendet sviks, är förtroendet förbrukat beroende på omständigheter och konsekvenser, och det kommer att ta tid/arbete att bygga upp ett nytt förtroende.

Finns det liv på andra planeter i den del av universum vi kan observera? Eftersom svaret på denna fråga inte har några viktiga konsekvenser för min del, annat än att jag är oerhört nyfiken på svaret, har jag lyxen att inte behöva fatta beslut i frågan. Och i sådana sammanhang väljer jag ”jag vet inte” som svar, tills dess att eventuella bevis dyker upp att det finns liv på andra planeter.

Samma sak då det gäller en hypotetisk transcendent gud, jag nöjer mig med "jag vet inte" tills dess att eventuella bevis dyker upp (däremot finner jag det osannolikt att vissa specifika gudar existerar ungefär på samma sätt som att jag finner det osannolikt att tomten existerar, samt så finner jag också logiska problem/paradoxer med en hypotetisk gud som tros ha omni-egenskaper, men det är en längre diskussion som hör hemma i en annan tråd).

Sen har jag full respekt för att människor väljer att tro på gud, för att de t.ex. mår bra av det och/eller subjektivt upplever att universum har någon slags mening. Så länge de är intellektuellt hederliga och inte försöker pådyvla denna tro på mig har jag inga problem med detta.

Bra summering av mina tankar. Tack 😁

Bra svar som inte ligger jättelångt ifrån mitt synsätt.

Jag efterlyser fortfarande mera fokus på själva frågan om när tro/religion/teism blir mental dysfunktionalitet ... istället för rena diskussioner om 'guds' existens.

Svårt att veta var gränsen går. Om folk är "tungt" indoktrinerad, sedan tidig ålder, så är det svårt att veta. Men att påstå att världen är 6000 år gammal och samtidigt vara vetenskapsman som jobbar med sådant, borde nog räknas dit.

Jag håller med dig till 100 %!


Tycker du att jordens befolkning verkar frisk ? Gå in på MGB ett tag och återkom sedan!
Känner du dig hemma där har du nog uppfattat världen som frisk och då förstår jag att du vill TRO på en sadistisk gud ! J-la hängpung!

Det anser jag inte ...


... för mig går gränsen tydligt mellan att (1) å ena sidan förvränga akademisk veteskap (typ NE-kreationistisk "vetenskap" etc) eller att försöke smussla "faith" in på fakta-området ... eller (2) å andra sidan kunne operera med "faith is faith, and facts are facts" parallelt; utan att blanda ihop dom.

(1) är mentalt dysfunktionellt.

(2) är mentalt funktionellt.

Jag var mer inne på att vissa är så indoktrinerad, och kanske avskärmad från att få ta åt sig kunskap att dom inte kan ifrågasätta sin egen tro. Kanske inte så vanligt i Sverige, men hyfsat vanligt i andra länder.