24 år gammal okysst oskuld

Aja, men då lägger vi ned då. Din mamma och dina kusiner säger att du inte ska lyssna på oss och du håller med. Jag förstår inte varför du startade tråden, din mamma och dina kusiner kan ju lösa det här åt dig, oss ska du ju inte lyssna på. Dina tjejkusiner och din mamma kan väl hjälpa dig få ligg istället?

Det behövs verkligen inte. Såsom du lever ditt liv är du praktiskt taget redan död. Att du förvisso har en puls ändrar inte faktumet att ditt självmord blott skulle vara en formalitet. Du kan lika gärna "leva", om inte för dig själv så åtminstone för dina föräldrar. Tänk vilken smärta du skulle orsaka. Låt de slippa, så mycket är du skyldig dem.

Jag följer knightofswedens inställning och ger upp dig. Lycka till.

Kan ni inte kompromissa på något sätt? Säg att du bara vill få prova att göra något på egen hand för en gångs skull och att det skulle vara viktigt för dig. Din mamma och dina kusiner finns fortfarande bakom dig, men tar en mer passiv roll. De kan omöjligen tycka att detta är en dålig idé, även att den kommer från oss på ett anonymt forum. Vi vill dig väl Markunator. Se nu till att ta dig ner på stan och köp dig en såndär rock. Skit i om det matchar dina övriga kläder just nu. Värdet av att du gör detta är viktigare. När rocken väl är köpt kan du vid ett senare tillfälle köpa någon mer tröja eller skjorta. För övrigt funkar den skjortan du har på din profilbild alldeles utmärkt till en rock. Go for it!

Okej, först av allt så vill jag berätta nånting:

Nu har jag köpt en ny skjorta och en vinterkavaj med mina föräldrar. Jag betalade för kläderna, men mina föräldrar hjälpte mig att välja ut dem. Jag tycker att de är riktigt snygga. När jag har gått ner i vikt så tänker jag även köpa en kofta också. Den blir bra att ha mellan de båda plaggen. Vad säger ni om detta? (Jag ska lägga upp bilder på mig själv vid ett senare tillfälle.)


Till vilket syfte då?


Jag har som sagt köpt ett plagg som liknar det där, fast det är kortare. Och ja, jag ska ha en skjorta eller pullover under den.


Jag ska göra mitt bästa. Det är svårt, men jag försöker. Till exempel har jag skickat e-mejl till både Perrys Gym och Hiltifightcenter och frågat om vilka kurser de har och när de börjar. Perrys Gym har inte svarat än, men Hiltifightcenter har det:


De säger "i mitten på januari", men inte exakt när i januari. Jag skulle tippa på att det är den 16:e, eftersom det är en måndag, men jag har skickat ett till mejl till dem och frågat dem om det.


Jag ska kolla in det där forumet, och jag ska söka efter annan hjälp om jag behöv


Fast det vägrade jag ju inte. Jag är fortfarande deprimerad, men jag lyckades med det, i alla fall.


Kan jag inte lyssna på både och? Jag menar, ni vet ju en hel del om tjejer, men mina föräldrar känner mig. Så det kanske inte är så smart att ignorera dem helt och hållet?

Nej, snälla, förlåt mig! Jag vill ha er hjälp, jag lovar. Jag var bara "in a very bad place" när jag skrev det där. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag är deprimerad, vet du! Men jag vill förbättra mitt liv; jag blir bara så jävla förtvivlad ibland! Snälla, kan ni inte fortsätta försöka hjälpa mig?! Jag klarar mig inte om jag inte får nån hjälp! Jag lovar, lovar, lovar att inte prata om att begå självmord mer, BARA HJÄLP MIG, SNÄLLA!


Okej, visst. Nej, jag tycker inte att det är en dålig idé.

[quote=Zabriskie.Point|59070510]Det folk har rätt i är att du måste bli mer självständig. Vad är det som gör dig deprimerad med det? Det är absolut inget omöjligt.

Det som gör mig deprimerad är att det känns som att jag inte kan. Det som gör mig deprimerad är att allting känns försent.


Redan gjort. Jag gick inte dit själv och valde inte ut själv, men jag betalade själv. Eftersom jag inte vet någonting om kläder så behöver jag faktiskt hjälp.


Jag kan dra ner på godiset och brödet, men jag kan inte sluta med det. Jag kan också dra ner på resten av maten. Så länge jag både tränar och även äter i snitt500 kalorier mindre än mitt basala energibehov per dag, så går jag väl ner - eller hur?


Det finns inte ett chans att jag kan bli nån av de sakerna.



Hur kan jag sätta upp ett mål? Hur ska jag bära mig åt?


Nej. Arbetsförmedlingen vill inte ha mig inskriven. De tror inte att det finns någon arbetsgivare som vill anställa mig. Jag är för dålig på social interaktion.



Jaha - och sen, då? Vad ska jag göra efter det?


Jag var för deprimerad för att svara, bara.


Men jag är ju ett offer. Ett offer för mina funktionshinder. Ett offer för mina omständigheter. Ett offer för mina osäkerheter.


Det får bli när jag bor mycket bättre, i så fall.


Jag går på gymmet och på promenad vid bestämda tidpunkter på dagen, inte när jag mår dåligt.

Vet inte hur grov aspie du har men värkar ganska seriöst dock tror jag att något som vore bra för dig vore att lämna din familj och bli mer självständig då kommer du både behöva lära dig att klara saker själv som tex köpa kläder och även att lära känna folk. Vi hade två med aspie på mitt förra internat på folkhögskola. Detta var en stor utveckling för dom båda även om den ena höll sig inne själv för de mesta så gjorde båda framsteg och fick jobba upp sin sociala förmåga. Finns film,musik, konst på en hel del folkhögskolor. Så ett tips för din utveckling och för ett bra sätt att träffa tjejer. Att studera ger dig rutiner, sen måste du inse att du inte är din sjukdom, låt den inte styra dig. Styr dig själv skit i vad diagnosen, läkarna, omgivningen, tvångstankar säger, försök att trotsa dina tankar för att inte känna dig som ett offer.

Fast jag förstår inte vad faktumet att du var deppig när du skrev det hela har med saken att göra. Sakinnehållet säger följande: Din mamma och dina kusiner säger att du inte ska lyssna på oss och du håller med när du tycker att det passar dig.

Vi vet inte hur välfungerane eller lågfungerande du är. Vi har aldrig träffat dig. Vi vet inte. Vi kan inte bedöma dina chanser att få något jobb eller dina chanser att få en tjej. Det kanske dina föräldrar eller kusiner kan, men risken är att de inte kommer vara ärliga.

Det enda vi kan göra är att säga saker du behöver öva på. Kanske är det kört, kanske spelar det ingen roll hur mycket du övar, kanske går det ändå inte. Eller så går det. Du har ingenting att förlora på att försöka men du är för rädd för att välja en jacka själv.
Det finns massa personer, särskilt med asperger, som tar tag i sina liv och blir självständiga mellan 25-30. Men de försöker.


Varför kunde du inte välja själv? Vad om kläder är det du inte vet? Du vet väl vad en vinterjacka eller vinterrock är? Vad är det du eller din mamma tänker att du skulle göra för del?


Inte med den inställningen nej.

Det är mycket riktigt svåra yrken, men i alla tre fallen jobbar man med skriftlig kommunikation, vilket du är bra på. Du är inte jättebra på att tolka andras texter men du är bra på att skriva texter. Jag skulle säga att du är bättre än den genomsnittlige personen. Det gäller skriftlig kommunikation på engelska också, den är i ditt fall mycket god, kanske bättre än min. Att hitta på saker verkar du ha svårt för, men inte att betygsätta eller studera faktiska saker. Dvs du har lättare att säga vad du tyckte om med en film än att skriva en film. OK.

Jag vet inte riktigt vad man kan göra med det, men något iaf.

Här är ett kandidatprogram vid Uppsala Universitet i retorisk och litterär kommunikation.
http://www.uu.se/utbildning/utbildni...&lasar=17%2F18

Läs om det. Kan du klara det? Jag vet inte. Finns Daglig Verksamhet kvar även om du försöker klara det och misslyckas? Ja. Vad kan du förlora? Ingenting jag kan komma på. Hittar du något annat som passar dig bättre ska du ju ta det, jag menar bara att det är bättre att köra på än att inte göra något.



Hur kan jag sätta upp ett mål? Hur ska jag bära mig åt?



Ring till arbetsförmedlingen, säg att de innan velat skicka dig till Daglig Verksamhet, men fråga om Samhall inte kan vara en möjlighet.

Du får det att låta som om du inte hade någon förmåga att påverka. Som om jag sa "jag är ett offer för mitt nikotinberoende, jag kan inte sluta röka." eller "jag är ett offer för min morgontrötthet, jag kan inte gå upp och komma i tid till jobbet". Har du ingen fri vilja?

Jag tycker att du ska prata med din mamma. Säga till henne att du mår väldigt dåligt över att du känner dig som en vuxenbebis och fråga henne om ni inte kan börja öva på att du ska vara självständig. Kanske kan du få gå till mataffären själv och efter en lista köpa mat? Kanske kan du laga den sen? Kanske kan du få gå och bestämma vad du ska köpa för kläder nästa gång? Inom ramen att det t.ex. ska vara en tjocktröja och ringa och dubbelkolla med mammsen innan du köper den.


Det har kommit till min kännedom att du inte är någon höjdare på att prata med folk irl.
Det är något du borde öva med din mamma (såvida hon inte också har asperger) och kanske dina kusiner. Exempelvis hur mycket ögonkontakt man har, hur nära man är, vilket röstläge man ska ha och hur det ska varieras.

TS.

Det finns inte så mycket mer vi kan göra för dig. Kläderna väljer du inte själv, så där kan vi inte ge dig några råd. Jag tror det gäller frisyren med och din mamma lär inte låta dig ha linser (eller har jag fel?). Så där gick hela den kategorin av hjälp.

Arbete och studier har vi gett dig alla tips vi kan med, nu måste du omsätta det i handling bara.

Angående socialt samspel så har jag försökt få dig att köpa böcker.

Svenska: http://docplayer.se/16956-En-overlev...arc-segar.html

http://www.adlibris.com/se/bok/been-...-9781849059640
http://www.adlibris.com/se/bok/impro...-9781517309329

Läs dem, öva på att ha ögonkontakt, inte tala om specialämnen, ha ett bra röstläge (inte ljust och pipigt eller entonigt), inte stå för nära folk, låta andra tala till punkt, ställa frågor, hålla dig till samtalsämnet, ha ett bra kroppsspråk osv.

Då ger jag mig in i leken...

Bevisligen kan du skriva: https://www.google.se/amp/s/misaab.w...oid-sonymobile

Du är även kapabel till förändring, iallafall när stjärnorna står rätt.
*ALLA* välklädda män som bor vid nordligare breddgrader väljer överrocken/skepparkavajen/duffeln, oavsett om det är vid finare tillställningar eller vanligt stadsflanerande. Din AK har därmed ökat, om än väldigt lite.

Men det är nånstans hos dig där det säger stopp. Viljan finns där, men du har ett mantra som konstant intalar dig att du inte klarar nånting. Och till det säger jag: gör ett uppriktigt försök att motbevisa din inre kritiker.
Det är solklart att du inte har samma förutsättningar som majoriteten av befolkningen. Däremot blir det låst läge varje gång du avfärdar de VERKLIGT bra råd du har blivit sondmatad med i nästan ett år.

I slutändan tror jag att du är alldeles för hård mot dig själv. Ta var dag som den kommer. Utgå ifrån "behovspyramiden"(testa att googla vetja!).
Det är det bästa sättet för dig att överhuvudtaget existera.

Prova även KBT, om du inte redan gjort det.
Du har då en möjlighet att rationalisera sociala konstellationer. Då kanske vi slipper ta del av ännu fler inlägg skrivna i affekt. Förhoppningsvis får du också styr på dina känslor, och anammar en mindre nihilistisk världsbild.

Som en sista uppmaning skulle jag vilja att du backar bandet, och läser igenom tråden från början till slut. Ser du ett mönster?
Jo, först du lägger fram ditt behov, i detta fall att få känna tvåsamhet.
Du ältar dina svagheter och ber om uppriktiga råd. Då väller dom in.
När du blir intalad att du inte räcker till känner du omedelbart hur din självbild hotas. Därför stretar du emot.
Samtidigt är du inte beredd att ge upp bara för det, så du börjar ta åt dig dom minst radikala och omvälvande tipsen.
När du inte ser en omedelbar förändring börjar du grubbla igen.

"Vad har livet för mening?", "Varför har jag inte fått till det med en tjej?", "Varför har jag sådana kontaktproblem?".

Då börjar känslan av förtvivlan frodas.
Den utlösande faktorn kan vara alltifrån en motgång i vardagen, till ett hjärnspöke som uppenbarar sig.
Men ingen deppar för alltid, speciellt inte du med din principfasthet och den lilla gnista som faktiskt finns.
Du hoppar upp på hästen igen, och denna cykel upprepar sig.

Din stora självkännedom är en tillgång, men bristen på en mentorsfigur gör det fan så svårt.
Men en sak kan jag säga säkert: Du, Markus, är en bisarr sorts musa.
Jag kan också skriva under på att du är snäll, blyg och försynt.

Flashback vill hjälpa. Imiron, EddieCabot, knightofsweden och Zickler vill hjälpa.
Jag vill hjälpa. Låt oss göra det.

Har det inte varit en genomgående trend i tråden att du upprepat hävdat att du inte kan nånting? "nej, det går inte!" har ju blivit ditt go-to answer. Nu har du alltså gjort en hel omvändning och hävdar istället att du visst skulle klara av både jobb och förhållande om "det var nödvändigt"? Sorry dude, men du övertygar inte. Att kunna hantera de krav som en arbetsgivare för att inte tala om en presumptiv romantisk partner ställer på en både praktiskt, känslomässigt och socialt när man inte ens klarar av att gå till HM själv och välja ut kläder är (ursäkta uttrycket) som att tro att man kan vinna ett sprinterlopp innan man ens lärt sig gå.


Du förstår inte. Saker händer inte bara passivt av sig själv. Har du inte väntat typ hela livet på att livet ska "hända dig"? Om du bara blir av med oskulden så kommer saker att magiskt ordna upp sig. Nu säger du samma sak om egen bostad. Vet du vad? Inget kommer att ändras om inte DU ändrar på dig medvetet. Visst du kommer att bo själv (på pappret i alla fall), men du kommer att fortsätta att sitta inne i lägenheten och trycka, jobblös, vänlös och kärlekslös, medan mamma besöker dig varje dag och fortsätter att ta hand om allting åt dig.


Here we go again. Vad hindrar dig från att gå ut på Blocket, se vad som finns att hyra i ditt område, och kontakta hyresvärdar själva? Kan du inte? Tough shit. Vad är det som ska ordna sig av sig själva nu igen?


MAO så behöver du en god man för ekonomin. Inget fel med det egentligen, men jag antar att det är mamma som ansvarar för det också och att hon kommer att fortsätta med det även om/när du flyttar ut.


Vad skulle hända om du faktiskt för första gången i världshistorien själv tog ett beslut utan att konsultera mamsen först? Skulle hela din värld rämna, eller skulle du kanske t.o.m. känna att du tagit ett första kliv mot ett självständigt liv?

Visst finns det saker som man kan vara sämre på, eller rent av inte alls klara av. Vill du ha lösningen på den känslan? Jag tror att följande skulle kunna hjälpa (läs inte vidare om du vill fortsätta känna som att du inte kan)


Det sistnämnda är en ren vanföreställning, det stämmer helt enkelt inte. (Att det är försent)


Hur kändes det? Var det nervöst under tiden? Hur kändes det efteråt?


Absolut, gör du av med mer energi än du får i dig så tar ju kroppen ifrån sina fettdepåer. Vilket resulterar i viktminskning.



Som Imiron skrev, så nej inte med den inställningen. Däremot tror jag du har fel, du kan skriva bra på både Svenska och Engelska.


Du väljer något du vill ha, eller något du vill uppnå, sätter upp delmål och genomför dem.


Gör som Imiron skrev, ring till dem igen och berätta hur det ligger till, att du går på daglig verksamhet men känner att du kan gå vidare och vill börja arbeta genom samhall.


Här är en tråd om vad man kan bli om man studerar Litteraturvetenskap:

(FB) Litteraturvetenskap

Om du till exempel har ett mål att bli filmrecensent. Första steget är nog att söka genom google om HUR man blir det.



Jag ser min diagnos som ett redskap. Något av en superkraft, jag kan gräva ner mig i intresse på ett sätt som jag inte har träffat många som gör. Detta gör att jag blir mycket duktig inom ett område väldigt snabbt. Det jag har upplevt mig mindre bra på (läsa människor, förstå ironi etc) har jag arbetat på.


Varför måste du bo bättre för att starta en blogg?


Prova ta en promenad när du mår som sämst, det kanske hjälper. Gör du inte saker annorlunda kommer ju inte heller saker förändras, det förstår du va?

Nej jag vill faktiskt inte hjälpa mer. Inte förrän Markus har sökt 3st jobb med det personliga brevet som han fick. När han gjort det får han gärna skriva ett PM till mig.