Gissa Bokcitatet

Då och då genomborrades jag av en tanke som framkallade en djup och sårande smärta: det går tio år, tjugo år, fyrtio år och jag, till och med efter fyrtio år kommer jag äcklad och förnedrad att minnas dessa de vidrigaste, löjligaste och hemskaste minuterna av mitt liv.

På väg till kyrkan en viss söndagsförmiddag hade jag lille Miles vid min sida och hans syster framför oss tillsammans med mrs Grose, gott och väl inom synhåll. Det var en klar, frisk dag, den första av sitt slag på en tid. Under natten hade det varit frost, och den klara, kyliga höstluften fick kyrkklockorna att närmast låta muntra. Det var ett märkligt sammanträffande att jag just då med glädje frapperades mer än vanligt av hur lydiga mina små skyddslingar var. Varför hade de aldrig någonting emot mitt oupphörliga, ständiga sällskap? Någonting måste ha fått mig att reflektera över att jag närapå hade pojken fastnålad vid min sjal och att jag föste våra kamrater framför oss som om jag fruktade ett uppror. Jag var som en fångvaktare beredd på tänkbara överraskningar och flyktförsök. Men att de så glatt låt mig vaka över dem var just ett av de fenomen som var mest outgrundliga.

Kärleken är inget annat än en galenskap och förtjänar lika väl mörk arrest och prygel som andra galningar, och skälet till att den inte straffas och botas så där, det är det, att sjukdomen är så allmän, att de som skulle sköta påken, är kära själva. Ändå lovar jag att bota den med ett gott råd.

Har ni nånsin botat någon på det sättet?

Ja en, och det gick så till. Han skulle inbilla sig, att jag var föremålet för hans kärlek, hans älskarinna, och varje dag skulle han uppvakta mig. Jag, som nu är ett flarn för alla vindar, jag visade mig orolig, kvinnlig, kinkig, trånande, högmodig, fantastisk, ombytlig, full med apekonster; än grät jag, än skrattade jag; något av varje passion, men inget i det hela, såsom barn och kvinnor vanligen är till kulören: än tyckte jag om honom, än avskydde jag honom; än var jag förekommande, än avvisande; än grät jag efter honom, än rynkade jag på näsan åt honom, så att jag drev min trogne kavaljer ifrån ett anfall av kärleksraseri till ett anfall av verkligt raseri, och det bestod i att han avsvor sig världens buller för att leva sitt liv i en avkrok som munk. På det sättet kurerade jag honom, och så vill jag också åta mig att tvätta ert hjärta så rent som ett friskt fårhjärta, så att där inte skall synas en fläck av kärlek mera.