Citat:
Ursprungligen postat av
Clodius
Ok - jag erkänner - jag har svårt att föredra enfald. Och det är enfald att gång på gång påstå att jag står för saker som jag aldrig sagt. För i filmen som refereras så skrattar Clinton på ett i sammanhanget olämpligt sätt, men skrattet är varken hysteriskt, obegripligt, eller "åt att någon dött" - utan åt en fråga som ställdes så klumpigt så att det lät som om utfrågaren antydde att Clinton hade en älskare - och även jag drog på munnen när jag hörde det.
Sedan försöker jag alltid vara svara artigt mot den som är artig - har någon dragit ner argumentationen till rännstenens nivå, så är jag däremot inte den som är den...
Intressant att jag, efter ett inlägg(det där var mitt första), tydligen har dragit ner det då... Men det är ju naturligtsvis någons annans fel och det måste väl vara mitt fel att du drar ner diskussionen då...
Vad gäller frågan:
Det beror kanske på att du inte tänker efter vad det är folk faktiskt säger.
Om någon anklagar mig för något, i detta fallet att låta en hel familj bli mördad, och jag mitt under utfrågningen, framför den mördades anhöriga, tycker en felsägning är så rolig så jag börjar gapskratta, då fungerar inte empatin som den ska. En person med normal empati känner de anhörigas sorg i det läget, och behöver inte tänka efter det olämpliga i att skratta. Det kommer naturligt i situationen.
Det märks också. titta runt henne. Alla i rummet hör felsägningen. Hur många verkar tycka den är rolig? I ett annat sammanhang, där det inte handlade om en mördad familj, så hade säkerligen ganska många, eller åtminstone någon tyckt det var roligt. Jag hade kunnat dra på munnen åt det i ett annat sammanhang. Men att göra det där och då, det visar på att inte kunna förstå andras känslor.
Clinton ångrade nog skrattet efteråt. Men hon förstår knappast fortfarande varför andra blir upprörda. Det verkar inte du heller göra.