Nobelpriset 2016

Det var ett dristigt val av svenska akademin. Så långt kan jag sträcka mig i att tillmötesgå kritikerna. Men Bob Dylan är min husgud, och jag kan aldrig bli helt opartisk i den frågan.

Som ett exempel på att han inte skriver "tonårspoesi", citerar jag strofer från den klassiska "The lonesome death of Hattie Carroll", där han tar utgångspunkt i ett nyhetsreferat. Precis som Hemingway bygger han med språklig disciplin och återhållsamhet texten till en hårt packad sprängladdning. Med lyriska grepp som allitteration och assonans och poetiskt bildspråk lyfter han upp en tarvlig och sorglig nyhetsstory om orättvisa och ojämlikhet till ett slags modernt episkt poem. Han knyter också tydligt an till den balladtradition som han alltid varit starkt influerad av. De numeriska inslagen, som också är vanliga i äldre ballader, som t. ex. "Å viljen I köpa silkessärkar dem sexton jungfrur stickat och virkat" [Per Tyrssons döttrar] är typisk särskilt för Dylans tidiga diktning (Ännu tydligare i "A hard rain's-a-gonna fall" - six crooked highways, seven sad forests etc.). Här använder han dessa i grepp i kontrasterande formuleringar som

"six hundred acres" och "ten children".

Det är intressant att jämföra med Katarina Frostensons författarskap. Även hon har använt äldre balladtradition som läst för modern lyrik, som till exempel i "Joner", där fusionen mellan balladen "Jungfrun i Hindhamn" och en modern berättelse får nya vingar.

Se också vilken talande kontrast Dylan skapar mellan gärningsman och offer genom att ställa följande verser mot varandra:

William Zanzinger, who at twenty-four years
Owns a tobacco farm of six hundred acres
With rich wealthy parents who provide and protect him
And high office relations in the politics of Maryland
Reacted to his deed with a shrug of his shoulders
And swear words and sneering, and his tongue it was snarling
In a matter of minutes on bail was out walking
But you who philosophize disgrace and criticize all fears
Take the rag away from your face
Now ain’t the time for your tears

Hattie Carroll was a maid of the kitchen
She was fifty-one years old and gave birth to ten children
Who carried the dishes and took out the garbage
And never sat once at the head of the table
And didn’t even talk to the people at the table
Who just cleaned up all the food from the table
And emptied the ashtrays on a whole other level
Got killed by a blow, lay slain by a cane
That sailed through the air and came down through the room
Doomed and determined to destroy all the gentle
And she never done nothing to William Zanzinger
But you who philosophize disgrace and criticize all fears
Take the rag away from your face
Now ain’t the time for your tears

Nej, just det. Stämpeln "godkänd av etablissemanget" kläder inte riktigt den gamle tvärviggen och rebellen.

Högt & lågt har inte jag problem att blanda – snarare är det ju värderelativismens stöt[t]esten just att hålla ändarna distinkta (vilket ett seriöst försök att avgränsa begreppet litteratur [/musik/konst/kvalitet] tvingar en att inse). Dylans musik & lyrik kan jag knappt alls, men har ett visst hum om litteratur med dess fundament språk, och i musik kunskap långt utöver den blotta introduktion som räcker för att följa & vederlägga hans ‘förklaring’ av sin & andras musik här. Utifrån det har jag flera gånger påpekat, och citerar ur försnackstråden 2010:
Jag skulle gärna höra vad jag missuppfattat, vidhåller till dess att SvAk gjort ett åkej & intressant principiellt val av singer/songwriter, men att just Dylan är fel exempel att för sig statueras.

F.ö. kulast i tråden att Jevtusjenko låg så högt på BraOdds-listan här, faktiskt på pinnen över just Dylan, trots Murakamis ledning.

Dylan gör rätt som håller etablissemanget kort. Han har ingen anledning att smöra eller visa någon speciell aktning eller uppskattning inför den borgerligt fisförnäma nobel-hysterin. Han prioriterar uppenbarligen sin egentliga uppgift, nämligen musiken. Det gör han rätt i.

Ha, ha, ja det är ganska kul att han håller Akademien på halster. Han har inte bett om deras pris, varför ska han kasta allt han har för händer för deras skull? Mannen håller stilen
Under konserten i natt nämnde han inte ett ord om priset.

Inga pop/rockartister skriver några speciellt märkvärdiga texter. Min poäng med Hammill var att då skulle det åtminstone bli den där klassiska vem-fan-är-det? stämningen hos gemene man.

Det finns i mitt tycke många som skriver betydligt bättre sångtexter än Bob Dylan. Jag har även nämnt exempel på några som skriver bättre och intressantare än många överreklamerade poeter.

Dylans kapacitet som "intellektuell" var ofantligt överskattad på 60- och 70-talet, så mycket att han själv ju fick nog av det. Det han gör rent litterärt är rytmiska ordlekar, nästan rent fonetisk poesi, och där man tror sig finna djup visar det sig oftast vara en spegeleffekt. Jag hörde någon gång Mikael Wiehe uttala sig ganska slående om Dylans genialiska bruk av konsonanter - jag tror det gällde sångdiktionen, men det kan också gälla själva poesin.


Ja kanske i intellektuell mening, det du citerar är ju ren kabbala. Men man kan inte kräva av en poet eller musiker att han ska kunna systematisera och analysera sitt eget verk, där har Platon rätt. En Shakespeare (Bacon) kanske kan det, eller en Milton, men en trubadur som, säg, Villon? Folket diktar ju också.

Dylan har också på ett intressant sätt varit med om att lyfta upp det populärkulturella amerikanska mytkomplexet - spelkort, outlaws, revolvrar, järnvägar, hobos, till ordentlig verkshöjd, och har däri, tror jag, varit mycket inflytelserik.

Spontanistisk lyrik är ju ett begrepp. "Extrem-orfisk," stundens ingivelse.

Bob Dylan kommer snällt och artigt att ta emot priset. Som han gjorde med Polarpriset. Vissa ränder går aldrig ur, beroende på en persons ursprung.

Jag läste som hastigast att "Dylan får nobelpriset i litteratur". Då tänkte jag att det kan väl inte vara Bob Dylan. Han är ju inte mest känd för att skriva böcker utan låtar. Så fann jag att det visst var Bob som skulle få litteraturpriset. Då han ju bidragit med nytänkande inom poesin kan det ju vara ett rätt val i alla fall.

Håller helt med om att om man läser låttexter så blir det nästan alltid ganska onjutbart. De är ju dock inte gjorda för att läsas utan för att höras tonsatta och då kan de tankar och känslor de ger upphov till bli fundamentalt annorlunda.

Det går inte att värdera ett rent litterärt verk heller utan att ta in hur författaren lyckas underhålla, inspirera till tankar och känslor osv.

Man kan alltstå inte säga att Bob Dylan inte är värdig mottagare för att han är en sämre poet än vad någon annan ren poet är.

Argumentet måste i så fall bli att poeten X hade varit mer värdig än Dylan för att X är en bättre poet än vad Dylan är låtskrivare.

Om låstskrivare skall komma ifråga för Nobelpriset överhuvudtaget är en helt annan diskusssion.
Jag tror att det är bra för Nobelprisets fortsatta status om man ibland faktiskt gör kontroversiella saker snarare än att alltid ägna sig åt elitistiska val.

Kanske är den viktigaste frågan hur man tror att en Alfred Nobel idag skulle ha sett på valet (det är trots allt hans önskemål som skall styra och inte någon annans).
Naturligtvis med utgångspunkten att han var en man i takt med tiden och inte en 1800-talsman som gillade Tegnér - 1800-tals Alfred skulle sannolikt inte ha uppskattat de senaste 50 årens Nobelpristagare i litteratur heller.