Mycket av
USA och Israels agenda mot Syrien har varit uppenbar sedan länge. USA och dess allierade stödjer här öppet en radikal islamistisk opposition, som förutom det marginaliserade FSA inkluderar bland annat de betydligt starkare al-Qaida grupperna al-Nusra och Ahrar al-Sham. I gemensamma operationer så har man också rönt stora framgångar tack vara de TOW-missiler som levererats av USA, som t.ex. vid den framgångsrika offensiven i Idlib förra året. Samtidigt som den syriska regeringen var hårt ansatt av den USA-understödda oppositionen i Idlib, så kunde IS inta Palmyra utan att amerikanska plan försökte förhindra framryckningen. Har man följt händelseutvecklingen, så har det här varit uppenbart att USA svarat med våldsamma bombningar när IS försökt avancera mot kurderna (som i Kobane), samtidigt som man låtit IS bedriva offensiver mot den syriska regeringen obehindrat, i hopp om att regeringen skulle försvagas. Det var också dessa offensiver som hotade regerings överlevnad förra året, och som tycks ha fått Ryssland att tillsist agera med sin flygintervention.
Det var förstås efter att Ryssland gått in i Syrien som USA påbörjade det ännu pågående och intensiva propagandakriget över hur hemskt det är att Ryssland bombar fel islamister och inte bara bombar IS. Det var dock den USA understödda al-Nusra koalitionen som utgjorde det mest akuta hotet mot den Syriska regeringen och hade dessa tillåtits avancera som USA ville, så hade detta förstås försvagat den syriska armén ytterligare, varvid även IS hade kunnat genomföra nya erövringar. Om den syriska regeringen faktiskt hade tillåtits kollapsa, så hade också både al-Nusra och IS gjort stora landvinningar och gått stärkta ur det hela, även om de sen fortsatt maktkampen sinsemellan. Kvar hade vi haft en misslyckat stat, uppdelad mellan olika radikala islamistgrupper, kurder, och desperata alawiter vid kusten, och med risk för massmord på minoritetsgrupper. Kriget mot det shiitiska och anti-sionistiska motståndet skulle troligtvis också fortsätta in i Libanon.
Beträffande Israel så vet vi också att de föredrar al-Nusra och IS framför Hezbollah och den syriska staten, och att de aktivt bidrar till detta mål. Både i hur man agerat med
sjukvård till rebeller vid Golanhöjderna, och hur man upprepat bombat endast Hezbollah och SAA i Syrien. Eller varför inte citera Israels
försvarsminister Moshe Ya'alon uttalande i israelisk media beträffande vem han föredrar som segrare i Syrien:
"In Syria, if the choice is between Iran and the Islamic State, I choose the Islamic State. They don’t have the capabilities that Iran has."
Den sionistiska agendan är förstås statsreligion på det amerikanska
Utrikesdepartementet och i det inflytelserika
Council on Foreign Relations, så det är förstås inte förvånande att USA fortsatt sätter Israels intressen först i Syrien. Bland de judiska neokonservativa i "
Project for a New American Centuary"-ligan bakom Bush-administrationen, så var Syrien också en av de utpekade måltavlorna efter Irak. Delar av den här sionistiska agendan mot Irak och Syrien framkom redan år 1996 i det neo-konsevativa policydokumentet
"A Clean Break", där sionismen utmålas som stagnerad och de israeliska landavträdelserna som misslyckade, och där man för att "återuppliva" sionismen istället föreslår att Israels fientliga omgivning ska ”destabiliseras” medelst regimskifte i Irak och i ”sönderpressandet” av Syrien medelst ”proxystyrkor”, som ska utgå från vännerna Turkiet och Jordanien:
Citat:
Ursprungligen postat av Citat från "A Clean Break"
"That peace process obscured the evidence of eroding national critical mass— including a palpable sense of national exhaustion—and forfeited strategic initiative."
"Israel has the opportunity to make a clean break; it can forge a peace process and strategy based on an entirely new intellectual foundation, one that restores strategic initiative and provides the nation the room to engage every possible energy on rebuilding Zionism."
"Israel can: Work closely with Turkey and Jordan to contain, destabilize, and roll-back some of its most dangerous threats. This implies clean break from the slogan, 'comprehensive peace' to a traditional concept of strategy based on balance of power."
"Israel can shape its strategic environment, in cooperation with Turkey and Jordan, by weakening, containing, and even rolling back Syria. This effort can focus on removing Saddam Hussein from power in Iraq — an important Israeli strategic objective in its own right — as a means of foiling Syria’s regional ambitions."
"And Damascus fears that the 'natural axis' with Israel on one side, central Iraq and Turkey on the other, and Jordan, in the center would squeeze and detach Syria from the Saudi Peninsula. For Syria, this could be the prelude to a redrawing of the map of the Middle East which would threaten Syria's territorial integrity."
Most important, it is understandable that Israel has an interest supporting diplomatically, militarily and operationally Turkey’s and Jordan’s actions against Syria, such as securing tribal alliances with Arab tribes that cross into Syrian territory and are hostile to the Syrian ruling elite."
Det här var förstås bara en liten inblick i den sionistiska elitens tankegångar år 1996, som säkerligen har utvecklats sedan dess bakom stängda dörrar, där Israels misslyckade krig mot Hezbollah år 2006 säkert också
påverkat, men jämför med vad som nu sker i Syrien och de kusliga likheterna. Bakom dokumentet stod bland annat de neo-konservativa judarna
David Wurmser och
Richard Perle (Medlemskap i PNAC & Bilderberg), som sedan tog plats i Bushadministrationen tillsammans med neocon-judar som
Leo Strauss och
Paul Wolfowitz. Att de sionistiska planerna sedan blev supermakts-policy framgår både från den kända judiska journalisten
Carl Bernsteins vittnesmål om Irakkriget:
"This was an insane war that brought us low economically, morally. We went to war against a guy who had absolutely nothing to do with 9/11. It was a total pretext! It’s inexplicable and there you go to Cheney, there you go to Bush, there you go to the Jewish neo-cons who wanted to remake the world. Maybe I can say that because I’m Jewish.”
Samt från vad
general Wesley Clark framfört utifrån vad hans dåvarande kontakter vid Pentagon vittnat innan Irakkriget:
"I just got this down from upstairs from the Secretary of Defense's office today. This is a memo that describes how we are going to take out 7 countries in 5 years. Starting with Iraq, then Syria and Lebanon. Then Libya, Somalia and Sudan. Then finishing off Iran."
Sionistarmén körde förstås fast i Irak, bland annat på grund av det motstånd som understöddes av Syrien och Iran, och de amerikanska krigsvasallerna blev snabbt krigströtta, samtidigt Iran hotade att vedergälla mot oljehandeln i Hormuz-sundet vid en attack.
Tro dock inte att sionistiska intressen i USA är knutna till det Republikanska Partiet eller att statsreligionen på amerikanska UD påverkas vid ett skifte till Demokraterna. När
Bill Clinton var president så uppges hans sanktioner mot Irak ha resulterat i en halv miljon döda barn, vilket hans judiska
utrikesminister Madeleine Albright tyckte var "
ett pris värt att betala". Och när Obama blev president så fick väl förvisso de värsta hökarna ta ett steg tillbaka, där man tycks ha insett det omöjliga i en direktattack mot Iran, men neocon-judar som exempelvis
Viktoria Nuland premierades fortsatt inom administrationen, och i.o.m den så kallade Arabiska Våren så slog man till mot Libyen och Syrien, på den tidigare listan med sionistiska måltavlor. Man lyckades här också vända de islamister som Assad kanaliserat in i Irak för att bekämpa amerikanarna, till att sedan använda samma rutter för att börja bekämpa Assad.
Hur det hela utvecklas är förstås en öppen fråga.
Efter att neokonservativa favoritkandidater som
Jebb Bush slagits ut av
Donald Trumps populistiska missnöjesvåg mot det republikanska etablissemanget, så tycks dessa numera
sätta sitt hopp till
Hillary Clinton för största möjliga genomslag.
Och som USA:s nuvarande judiska
utrikesminister John Kerry i dagarna
avslöjades ha beklagat sig över, så tycks krigströttheten i USA också vara fortsatt för stor, så att sätta in den sionistiska markarmén i Syrien verkar ännu inte vara aktuellt:
"A lot of Americans don’t believe that we should be fighting and sending young Americans over to die in another country."