Samlingstråden för generella frågeställningar om att doktorera

Kan de verkligen kasta ut dig om du finansierar dina studier själv?

Nej, det finns folk som disputerar efter 30 år. Fyra års heltidsfinansiering har man rätt till, men det har inget att göra med rätten att disputera. Kan får då forska på sin egen fritid utan lön om man vill bli klar. "Utkastad" blir man bara efter rektorssbeslut om man 1) lider av psykisk störning, 2) missbrukar alkohol eller narotika, eller 3) begått allvarlig brottslig handling men då handlar det främst om indragna resurser (dvs. lön och handledning etc.), allt detta enligt Högskolelagen 4 kap. Dock är man fortfarande doktorand i formell mening tills dess att man på egen begäran begär avregistrering eller avslutar sin forskarutbildning genom att antingen disputera eller ta ut licentiatexamen.

Min fråga handlar ytterst om handledaren kan agera självsvåldigt och byta ut det till en licentiat utan att doktoranden själv godkänner detta?

det har jag mycket svårt att tro.
däremot kan ju handledaren hoppa av sitt uppdrag och har du då gått ur finansiering så finns det mig veterligen inget krav på att universitetet/institutionen ersätter handledaren med en ny. därmed blir det ju också mycket svårt att bli färdig eftersom det inte finns något stöd att få och ingen som kan berätta om man är på rätt väg och så. sen är det väl någon nämnd eller nått som ska fatta det formella beslutet att doktoranden får gå upp för disputation och om de säger nej antar jag att det ska gå att överklaga någonstans men jag kan gissa att sådana överklaganden är mycket ovanliga och ofta avslås om det inte finns några former av synnerliga skäl.

men sådant här ska ju en doktorandombudsman och facket veta.

och prefekt ska förstås informera (kanske först informellt) om vad som pågår så att doktoranden eventuellt kan få stöd därifrån för har man inte det så blir det antagligen synnerligen trögjobbat, oavsett vilka formella rättigheter doktoranden har. om det visar sig att handledarens 'förslag' om lic är något som har stöd från prefekt/nämnd så har ju institutionen sas bestämt sig av något skäl - att de tycker doktoranden är ett (stort) problem/hopplöst fall på något sätt. för det ligger naturligtvis normalt i institutionens intresse att doktoranden disputerar för att det ger pengar, publiceringar och visar att man har de akademiska kvalifikationerna för att klara av att ha en forskarutbildning.

Vad som brukar hända när en eftersläpande doktorand vill disputera efter, säg 20 år och handledarna ej längre finns kvar, så brukar studierektorn kliva in. Fast så som jag uppfattat det så kan inte ens prefekt (i den händelse att t.ex. handledare och prefekt är identiska) tvinga en doktorand att byta, utan kan endast föreslå och uppmana, men jag är osäker på om jag har fel.

Vill ingen handledare ta i en med tång (hypotetiskt scenario) så torde man väl på egen hand kunna skicka in artiklar till tidskrifter och sedan arbeta vidare på manus man får tillbaka med deras kommentarer och fortsätta så tills dess att det blir publicerat? Eller? När man har sina publikationer och i övrigt uppfyllt samtliga krav så borde ma väl ha rätt att gå upp på disputationsseminarium? Detta oavsett om man fortfarande är avlönad elle inte?

Är artiklar samförfattade, med tex handledare, så kan ju handledare spärra publicering genom att inte ge sitt godkännande till publicering.
Sen ska det ju vid en sammanläggningsavhandling finnas en kappa, som någon ska läsa och godkänna innan disp.
Sen så har vi ju då detta med 'övriga krav' som du skriver; vilka är isf de och vem bedömer att de är uppfyllda?
Du skriver också att studierektor kan hoppa in men detta måste ju vara en frivillig grej och inget som det går att tvinga någon till (om inte tex prefekt beordrar mot betalning).
Så summa sumarum: vill inte institutionen av någon anledning hjälpa till så är det inte helt enkelt för det finns så många sätt de kan göra det svårt för en.
Nån gång har jag hört om att doktorander helt sonika har bytt universitet om de kommit ihop sig med handledare/inst. Men då gäller det ju att ha kontakter eller kunna locka en ny handledare att de inte kommer att behöva lägga ner särskilt mycket arbete på att ta en doktorand till disp. Det kan ju tex vara lockande för en docent som siktar på professorsskap men inte ännu har handlett en doktorand till disp. något som väl är ett krav(?).

Finns det några doktorander här på forumet som har erfarenhet av att doktorera och hur man får en doktorandtjänst?

Jag går andra året på F och är väldigt sugen på att doktorera i teoretisk fysik, främst åt matematisk fysik-hållet. Enligt några professorer jag talat med på KTH så verkar inte betygen spela så överdrivet stor roll, många säger att man absolut kan bli en bra forskare utan att ha bra tentaresultat och tvärt om. Finns de någon doktorand här som kan ge sin syn på den saken och eventuellt komma med lite tips på vad mer man kan göra för att ha med sig lite extra meriter?

Anledningen till att jag frågar redan nu trots att jag har en del år kvar är att jag bara är intresserad av att läsa en master i teoretisk fysik om jag ska doktorera efteråt. Om målet istället skulle vara att börja jobba så tror jag att jag är mer inne på andra saker.

Jag är inte doktorand, men jag känner några som är det inom matematik och några andra ämnen.

Samtliga har 4.5/5 och uppåt i betyg. Samtliga har hamnat inom ett område där deras handledare fått stora anslag. Det verkar med andra ord vara viktigt inom vilket område du specialiserar dig.

Någon annan övrig som avböjde doktorandtjänst hade skrivit en väldigt bra uppsats.

Edit: Det handlar om min erfarenhet från 3-4 personer, dvs ett litet stickprov.

Hej vänner!

Jag börjar till hösten mitt fjärde år på teknisk fysik på ett väl ansett lärosäte i landet. Under utbildningen har jag insett att matematik är min sanna kärlek och mitt stora intresse och har därför läst så mycket matematik som jag kunnat (och kommer fortsätta göra det.)

Det är kanske inte så konstigt att tankarna går till att doktorera i matematik, men många frågor kvarstår och jag tänkte att ni kanske kan ge mig lite råd.

För det första: hur vet man att man har det som krävs? Jag ser mig knappast som någon hyperintelligent matematiker som kommer göra stordåd utan mer som en "vanlig kille" - duger det? För det andra, hur svårt är det att bli anställd som doktorand? Är konkurrensen hög?

Kör hårt. Om du har vad som krävs vet du inte förrän du har platsen. Det gäller även alla andra, de vet inte mer än du. Folk som är hyperintelligenta mattesnillen är ofta lite för odisciplinerade för doktorsstudier, vanlig kille är nog mer än tillräckligt.

Vid intervjuer och grejer kommer de att fråga om du gått över förväntan i dina mattestudier, så läs på lite på fritiden eller engagera dig i något relevant, det smäller ofta högre än strålande betyg.

Verkar som tex. KTH har tjugo och söker fem till.

Hej allihopa.

Det var längesen jag var på*Flashback. Jag behöver er hjälp.

Det är som så att jag står inför ett vägskäl där mitt livs framtid avgörs.
Jag funderar på att doktorera, inom antingen ekonomi eller statsvetenskap, med intellektuell stimulans och medioker lön till följd.
Eller så blir jag trader, investment banker eller konsult, och tjänar mycket pengar på ett jobb som jag inte värderar lika högt. Med tanke på*inflationen och hur allt blir dyrare och pengar blir allt viktigare, är pengar väldigt viktiga.

Vad ska jag göra? Är tacksam för alla svar.

Med tanke på att du som privatanställd slipper den akademiska sandlådan, så bör valet vara enkelt.
Givetvis kan du alltid räkna på vad en Phd skulle vara värd för dig i arbetslivet,