Samlingstråden för generella frågeställningar om att doktorera

Det är sant.
Det är oekonomiskt att ha ont om stålar och i näringslivet kan du få stålar.

Du har ju redan bestämt dig. Du vill tjäna pengar skriver du ju. Jag hade valt att doktorera om jag fått chansen. Intressant och det lär öppna en del dörrar i framtiden.

Mitt råd är att ta jobbet som ger bra betalt, gå sedan ner i arbetstid om det är möjligt och använd din fritid till intellektuell stimulans.

Skulle nog börjat arbeta istället om jag var du, arbetsmarknaden inom akademia är övermättad vad jag förstått. Du kanske kan arbeta ett par år och sedan doktorera?

Har du fått en inbjudan att doktorera? Det är nog inte helt lätt att hitta en plats!

Doktorera! Utan intellektuell stimulans förtvinar hjärnan. Sedan kan du få en tjänst som lektor med 48 000 i lön.

Flera saker att kommentera.

1. Ge dig inte på att doktorera om du inte verkligen är tvärsäker på att det är det du vill. Det är extremt slitsamt.

2. Att hitta en lektorstjänst efter disputationen är inte alls helt enkelt. Det beror kanske lite på vilken disciplin du väljer, men normalt sätt är det 2-4 år som postdoc på olika ställen i världen och sedan några vikariat här och där innan du till slut kanske har tur att landa ett lektorat. Det är alltså inget givet. Vart lönen hamnar handlar också om område (48000 låter högt).

3. Ger du dig ut i industrin efter din disputation är det i allmänhet en förlustaffär; du hade tjänat på att gå direkt dit efter din grundutbildning. Men det är så klart bara om du stirrar på det ekonomiska.

Tack för svar allihopa.

Jag är ganska säker på*att jag vill doktorera, men jag tvekar än.
Ett jobb i näringslivet känns inte meningsfullt. Inte intellektuellt stimulerande.

Jag vill inte gå ner i arbetstid för att sedan göra något annat - jag vill ha ett jobb som jag kan spendera hela mitt liv inom.

Det är övermättat, men jag är säker på*att jag kan göra ifrån mig.

Att doktorera efter några år är ännu svårare än göra samma val nu, tydligen. Därför skulle jag inte vilja göra det.

Jag är en typ av person som lätt tröttnar på mina respektive intressen efter att en viss tid förflutit. Vad det innebär är att jag skiftar fram och tillbaka mellan ett specifikt antal områden. Problemet är inte att jag överger dessa inriktningar, utan att intressenivån sviktar. Jag kan vara uppslukad av fysik och filosofi 3-4 veckor, för att nästa månad tröttna och gå över till något annat av mina intressen. Och sedan tillbaka igen till det tidigare ämnet.

Mina starka perioder är dock präglade av nytänkande, energiska bidrag. Något som forskare inom både filosofi och psykologi har bekräftat. Jag kan inte förklara varför intresset inte förblir konstant, dock.

Kan denna fluktuerande intressenivån leda till mitt förfall? Måste man vara konstant passionerad för att verka som en forskare i en given disciplin?

Du kan säkert bli doktorand, men det låter ju som ytterst tveksamt att du skulle fullfölja dina studier.

Vet inte exakt hur det är i psykologi. Men det krävs i princip att man är bland topp 5-10% bland master studenter för att ha en chans. Dvs höga poäng och ett mycket bra examensarbete.

Låter som det är svårt att uppnå när man inte kan behålla ett intresse under en lång period. Ett kontinuerligt intresse uppfattar jag som väldigt viktigt bland vänner som doktorerar.

Jag skulle inte rekommendera det. Att vara forskarstuderande kräver absolut ett inre driv över lång tid.