Helt ärligt så bryr jag mig inte särskilt mycket om Dzekinho i klubblaget så längre han presterar relativt hyfsat i landslaget Ville bara ge min syn på saken. Kan inte tycka synd om en snubbe som tjänar 45 milj sek per säsong.
Sassuolo besegrar Athletic Bilbao med 3-0 utan Berardi. Fint som snus. Medan Roma endast spelar oavgjort mot något lag från någonstans... Men man valde att ha Totti på bänken, även om han fick komma in på slutet.
Samtidigt sköljer afrikanerna in som en tsunami över Italien. Låt oss hoppas att de söker sig vidare norrut till Tyskland och Sverige där invånarna tar emot dem med öppna armar och plånböcker.
*
Citat:
Ursprungligen postat av Knugen37
Han trodde att Sampaoli skulle ösa på med sin tokoffensiv och ville antagligen stänga mittfältet med Asamoah och Lemina. Istället valde Sampaoli en betydligt mer defensiv taktik och det blev en tråkig 0-0 historia. Inte helt oväntat om du frågar mig. Matchen var väldigt lik bortamatchen mot Villarreal, som spelar en liknande fotboll (på hemmaplan iaf) som Juventus. Den slutade också 0-0 med en liknande matchbild. Han visste exakt hur han skulle hantera Juve. Väldigt underskattad tränare som nu får chansen att visa upp sin briljans i Europa. Sampaoli-Allegri 1-0
Du har såklart en stor och viktig poäng. Men det förklarar också Allegris agerande. Och det borde kunnat ha räckt till en knapp seger. De små marginalerna typ att träffa ribban har mindre med det taktiska att göra. Taktiken är att skapa möjligheterna. Men jag tycker att han borde ha vågat satsa mer framåt.
...
Och precis som Motvall varit inne på så spelar städers och regioners historiska bakgrund stor roll i Italien. Och det höjer upplevelsen att kunna så mycket som möjligt om de olika städerna. Ungefär som då man ser Tour de France med en bra kommentator. En fullständigt händelselös etapp på fem timmar kan vara en njutning om han har vett att berätta om gamla hjältars insatser på samma sträckning, om historiska slag som skett på borgarna de passerar, vilka ostar och viner som produceras osv in absurdum.
...
Och jag nämnde ”Disamore” som en svensk bok om italiensk fotboll satt i ett sammanhang. Men en fantastiskt insatt man är John Foot vars kunskap om Calcio och det italienska samhället är ingående.
Min semesterlitteratur handlade inledningsvis mycket om John Foot, som undervisar om modern italiensk historia vid University Collage London.
Först läste jag ”Winning at all costs” med tillägget ”A scandalous history of Italian soccer”. (Ja, jag vet att man bör undvika böcker med ordet soccer). En tegelsten på ca 600 sidor där han går igenom calcions historia och drar paralleller till Italiens framväxt till dagens samhälle. Dessutom med fantastiskt många sköna anekdoter. Tack vare historiebeskrivningen och anekdoterna, som är väl underbyggda, så är den mycket läsvärd. Men…
Däremot tycker jag att han misslyckas med att placera in Italien i världen, eftersom han verkar leva i illusionen att England och resten av världen består av Fair Play och frånvaro av alla sorters av fusk och annan ful påverkan. T ex använder han VM 2002 som exempel på hur paranoida italienarna blivit efter alla år av skandaler och fusk i Italien. Därav det absurda i att italienska tidningar och fans anklagade domarna för gli Azzurris misslyckande…
Slutkommentaren skulle nog ha varit Calciopoli, där Moggi slutgiltigt begravde spillrorna av calcio. VM 2006 är uppenbart tillskriven i efterhand och passar inte riktigt in, eftersom det ska handla om calcio i förfall och hur ruttet det moderna Italien är. VM 2006 sabbade slutsatsen, vilket verkar störa honom…
Mycket bättre lyckas han i ”Pedalare! Pedalare!”, där han använder samma grepp, men utifrån cykelsporten. Även här anslår han en dyster ton om dagens förfall. Men i stort en briljant bok. Inte minst är biten om Coppi och Bartali strålande. Något för Cyberkalle?
Dvs slutkommentaren är att han briljerar mer i ”Pedalare! Pedalare!” då det gäller att beskriva det moderna Italien, och drivkrafterna bakom. Men att hans fotbollsbok dignar av sköna anekdoter och är absolut läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna.
Varför jag dillar om cykling? För att det är dags för 100-års jubileum för Giro d'Italia 2017, och att man nu har bestämt var etapperna ska gå. Och man väljer att starta på Sardinien.
Men en del av poängen är att länge var cykling den största sporten i Italien. Sedan har Calcio gått förbi. Med doping så tog cykling ytterligare mycket stryk, men jag tror att den nu kan vara på väg tillbaka. Jag hoppas det.
Det brukar faktiskt vara ganska kul. Om än väldigt fördomsfullt.
Kan väl säga att det rör sig om en interista från förort med föräldrar som inte kommer från Sverige ursprungligen och med lätt funktionshinder. Försöker att leta upp min gamla intervju jag gjorde med samma kille men den verkar ha försvunnit. Inte omöjligt att det dyker upp intervjuer med calciofolk från Södermalm också i framtiden.
Samtidigt sköljer afrikanerna in som en tsunami över Italien. Låt oss hoppas att de söker sig vidare norrut till Tyskland och Sverige där invånarna tar emot dem med öppna armar och plånböcker.
Nänä det är definitivt inte alla som tar emot dom med öppna armar nu börjar motståndet bli så stort och drakkvinnan har börjat tappa sympatisörer.
Sen är det jävligt svårt för alla utomstående att förstå skammen som fortfarande genomsyrar landet efter kriget och detta dilemma får mycket märkliga konsekvenser och man tror sig få förlåtelse genom att välkomna allt drägg på jorden.
Och jag nämnde ”Disamore” som en svensk bok om italiensk fotboll satt i ett sammanhang. Men en fantastiskt insatt man är John Foot vars kunskap om Calcio och det italienska samhället är ingående.
Min semesterlitteratur handlade inledningsvis mycket om John Foot, som undervisar om modern italiensk historia vid University Collage London.
Först läste jag ”Winning at all costs” med tillägget ”A scandalous history of Italian soccer”. (Ja, jag vet att man bör undvika böcker med ordet soccer). En tegelsten på ca 600 sidor där han går igenom calcions historia och drar paralleller till Italiens framväxt till dagens samhälle. Dessutom med fantastiskt många sköna anekdoter. Tack vare historiebeskrivningen och anekdoterna, som är väl underbyggda, så är den mycket läsvärd. Men…
Däremot tycker jag att han misslyckas med att placera in Italien i världen, eftersom han verkar leva i illusionen att England och resten av världen består av Fair Play och frånvaro av alla sorters av fusk och annan ful påverkan. T ex använder han VM 2002 som exempel på hur paranoida italienarna blivit efter alla år av skandaler och fusk i Italien. Därav det absurda i att italienska tidningar och fans anklagade domarna för gli Azzurris misslyckande…
Slutkommentaren skulle nog ha varit Calciopoli, där Moggi slutgiltigt begravde spillrorna av calcio. VM 2006 är uppenbart tillskriven i efterhand och passar inte riktigt in, eftersom det ska handla om calcio i förfall och hur ruttet det moderna Italien är. VM 2006 sabbade slutsatsen, vilket verkar störa honom…
Mycket bättre lyckas han i ”Pedalare! Pedalare!”, där han använder samma grepp, men utifrån cykelsporten. Även här anslår han en dyster ton om dagens förfall. Men i stort en briljant bok. Inte minst är biten om Coppi och Bartali strålande. Något för Cyberkalle?
Dvs slutkommentaren är att han briljerar mer i ”Pedalare! Pedalare!” då det gäller att beskriva det moderna Italien, och drivkrafterna bakom. Men att hans fotbollsbok dignar av sköna anekdoter och är absolut läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna.
Varför jag dillar om cykling? För att det är dags för 100-års jubileum för Giro d'Italia 2017, och att man nu har bestämt var etapperna ska gå. Och man väljer att starta på Sardinien.
Men en del av poängen är att länge var cykling den största sporten i Italien. Sedan har Calcio gått förbi. Med doping så tog cykling ytterligare mycket stryk, men jag tror att den nu kan vara på väg tillbaka. Jag hoppas det.
Härligt inlägg som jag gillar, Girot den vackraste tävlingen av dom alla.
Jag tillhör nog en av dom få här som faktiskt varit i Italien och tävlat på cykel dock inte i Girot.
Nänä det är definitivt inte alla som tar emot dom med öppna armar nu börjar motståndet bli så stort och drakkvinnan har börjat tappa sympatisörer.
Sen är det jävligt svårt för alla utomstående att förstå skammen som fortfarande genomsyrar landet efter kriget och detta dilemma får mycket märkliga konsekvenser och man tror sig få förlåtelse genom att välkomna allt drägg på jorden.
Är man drägg för att man har fel hudfärg? Vad är du för en människa egentligen?
Ville bara ge min syn på saken. Kan inte tycka synd om en snubbe som tjänar 45 milj sek per säsong.
