Vanliga fel svenskar gör när de talar engelska?

Då säger jag detsamma för svenskar som lägger till sig med någon amerikansk dialekt. Det som är kvar då är ju att prata med kraftig svensk brytning så man inte hör någon annan dialekt.

Medhåll!

Jag tycker att det är helt ok om man pratar en utslätad skolengelska med kraftig svensk brytning. Men om man bor länge i ett engelskspråkigt land så är det ju helt naturligt att man tillslut börjar tala den dialekt som talas där.

Om man inte bott en längre tid i en engelskspråkig miljö, men ändå väljer ut en dialekt, så är det väl mer naturligt att man talar brittisk engelska? Det är en dialekt som talas i ett grannland. Hollywood ligger på andra sidan jorden, typ.

Sen att nån jävla nisse från nån jävla byhåla i Småland tycker att brittisk engelska låter överdrivet snobbigt pga att denne blivit så hårt rövknullad av amerikansk kultur är inte mitt problem.

Medhåll till dig. Utslätad skolengelska är betydligt bättre än någon tillgjord amerikansk engelska där man eftersträvar någon fräsig dialekt.

Ett vanligt fel är att blanda brittisk och amerikansk engelska. Man ska helst vara konsekvent och hålla sig till en variant.

Just så ja!


Men är det inte lite mycket begärt att en andra-/tredjespråkstalare ska hålla exakt reda på vilka olika uttryck och uttal som tillhör de olika dialekterna i engelskan?

Även bland folk under 40 i UK så babblas det en hel del amerikanismer. Så det kan bli riktigt komplicerat att vara helt dialektortodox!

Det låter ju lite konstigt om man blandar brittiskt och amerikanskt uttal, så gör ju ingen som har engelska som modersmål i normala fall. Jag har ingen koll på hur vanligt det är med amerikanismer i UK men det kan väl hända att britter använder amerikanska ord ibland.

Läste igenom hela tråden för att se vad jag har skrivit tidigare. Kom på det följande.



Gamla inlägg, men z inleds mjukt, inte hårt. Har man svårt att uttala det kan man börja med vokalen ə ock tillsätta snabbt z-ljudet genom att föra tungspets upp till gommen. Det är nästan omöjligt att misslyckas.

Det som gjorde störst intryck på mig strax efter min inflyttning till Sverige var:

It's no idea to stop by the office.

Vad gäller amerikaner och svenskars uttal kan vi tycka ibland att osäkerheten kring v/w och j/g/y är lite smålustig. (wikings, yoke, yob, yitar). De flesta andra uttalsfel är helt enkelt ointressanta för oss. Självklart uttalar människor från annanstans inom- eller utomlands vissa ljud på konstiga sätt.

Men för det mesta är ert uttal bokstavligen det allra sista som ingår i amerikaners värdering av svenskars sätt att tala engelska. Först ska du ha någonting intelligent att säga. Sen ska du säga det på något åtminstone halvintelligent sätt, ovasett om du behärskar amerikanskt idiom. Om du gör dig förstådd utan större svårighet räcker det bra. Sedan är det imponerade om du faktiskt behärskar någotsomhelst idiomatiskt sätt att tala, vare sig engelsk, amerikansk, australiensisk, eller allmän-internationell.

Om du sedan också har utmärkt amerikanskt eller brittiskt uttal kan du möjligen tjäna bonuspoäng på det. Men hyfsat uttal tjänar ingenting till utan dessa andra egenskaper. Då låter du som någon obetydlig, tomskallad gamer. (Talar du såpass amerikanskt att ingen fattar att du inte är det så tjänar du inga poäng alls - för att fortsätta i spelmetafor.)

I England ligger du utanför det uttalsklassordningen och i USA har vi inte tid med sådana ytligheter. Donald Trump talar Queens English och det finns stor risk för att han blir President. Där ser man att sådana saker som artikelbruk är viktigare att kunna än uttal.

Att tala ut hela meningar "I do not think that it is something I would want to do" istället för "I don't think that's something I'd want to do"

Att inte säga "the", "a", "an" och andra definitioner i meningarna.

Det är just den där skitnödigheten att uttalet ska vara perfekt som en modersmålstalare som jag vänder mig emot. Det viktiga är väl att man har något vettigt att säga, inte hur uttalet låter?

Lär dig lite engelska idiom och undvik styltiga direktöversättningar och säg något vettigt så kommer du längre än att att satsa på ett perfekt uttal. En lätt utvecklingsstörd 12-åring uppvuxen i ett engelskspråkigt land har perfekt uttal.

Som AldenG så väl skriver om saken:

Jag håller med om att innehållet är viktigare än uttalet så länge ens uttal är begripligt och lättförståeligt. Det är dock inget fel med att försöka låta som en modersmålstalare.

Jag talar förresten engelska flytande och har redan ett stort ordförråd men det är ju aldrig fel att lära sig fler idiom.

Man kan prata engelska utan att göra till sig, jag lovar.