Citat:
Sluta ta allt personligt, jag talar inte om specifika exempel utan vad jag ser ute i svenska samhället.
Äldre som slutar i någon ålderdomshåla och får se sina barn typ en gång om året. Vuxna barn som får ångest av att träffa sina föräldrar vid högtider för att de inte har något att tala om.
En kärnfamilj som består av typ 4 personer, och nästan aldrig ser de farfar, farmor, farbröder, osv. trots att alla är jättestressade och behöver hjälp med barnen, och farmödrar och mormödrar som är olidligt ensamma kunde hjälpa men ska hålla sig i sitt hörn.
Det handlar om det fragmantiserade moderna samhället, jag är knappast först att kommentera om detta.
Det finns givetvis goda exempel på väl sammansatta familjer också.
Äldre som slutar i någon ålderdomshåla och får se sina barn typ en gång om året. Vuxna barn som får ångest av att träffa sina föräldrar vid högtider för att de inte har något att tala om.
En kärnfamilj som består av typ 4 personer, och nästan aldrig ser de farfar, farmor, farbröder, osv. trots att alla är jättestressade och behöver hjälp med barnen, och farmödrar och mormödrar som är olidligt ensamma kunde hjälpa men ska hålla sig i sitt hörn.
Det handlar om det fragmantiserade moderna samhället, jag är knappast först att kommentera om detta.
Det finns givetvis goda exempel på väl sammansatta familjer också.
Tycker du ger utmärkta exempel på familjer där kommunikationen och själva uppfostran har lett exakt till den relationsproblematik som uppkommit. Det är inte så att folk bara jävlas med varandra och slutar umgås. Det är antagligen så att med den fria viljan väljer man om man vill träffa folk eller inte. Och oftast är det ju den äldre generationen som fostrat den yngre och inte tvärtom. Om de inte bryr sig om sina föräldrar är det ju antagligen för att föräldrarna inte brytt sig särskilt mycket om barnen de fostrat heller? Det har varit en fostringsanstalt utan kärlek. Då kan det ju vara så att när man då tänker på sina föräldrar så känner man inget. Varför i helvete ska man ha någon kontakt då?