Gissa Bokcitatet

Första världskriget ryckte bort de originellaste gästerna, andra blåste bort huset.
På Café Grössenwahn, som Stefanie givetvis kallades av utomstående liksom liknande boheminstitutioner i exempelvis Berlin, spelade Gustav Meyrink och Roda Roda evigt schack medan Golem och humoresker växte fram. På de röda plyschsofforna satt Jugend- och Simplicissimusmedarbetare samman med andra snillen av varierande mogenhetsgrad. I dunsten av kaffe, ylle, kolbrasa och tobaksrök uppstod enligt vittnesbörd en elektrifierande spänning, vars gnistor till största delen försvann ut i atmosfären.

Snart jagades hon av fogdar och kreditorer, trettio gånger måste hon byta bostad. Konsten gav ingen valuta. Stadigast inkomst fick hon av översättningar från franska, den gediget aristokratiska edukationen gav åtminstone litet avkastning. Allt som allt klarade hon av 80000 sidor skönlitterär text under sin verksamhet. Det var tröttsamt slit och hon försökte sig på annat för att komma ifrån det: lärde sig stenografi för att bli privatsekreterare; drev några dagar mjölkbod; ville utbilda sig till massös men upptäckte i tid yrkets förväntade bisyssla; förfalskade gammalbayerska glasmålningar, men lyckades inte ens lura turister i Oberammergau; ämnade bli skådespelerska ; skrev humoresker och snitsade till vitsar åt Simplicissimus. Att uppträda som cirkusryttarinna avböjde hon. Bärgningen var oföränderligt knapp.

Vägen gick över Wien för dem som bodde i Budapest och längre bort, om de ville ut i världen. För västeuropéer betydde Wien porten mot Orienten, ordningens sista fäste, innan puszta och stäpp, turkar och asiater tog över. För medborgarna i imperiet var den rikshuvudstad och residensstad. Och hur mycket de förenade nationernas egna storstäder än växte, så var det Wien som räknades. Där skulle genombrottet ske, karriären krönas menade de som hade offentliga ambitioner.

Från alla vinklar och vrår kom de och de märktes på gatorna: i vita herdeskjortor, i holkbyxor, i tyrolerdräkt, fez, i svart kaftan och velourhatt. Hundra folk blandades, Wien var förmodligen Europas mest kosmopolitiska stad. Prag exempelvis gjorde ett mycket homogenare tyskt intryck.

I otaliga garnisonsstäder i Bosnien, i Dalmatien, i Galizien eller Bukowina satt officerare på Grand Café vid torget, som bara var en utvidgning av den dammiga huvudgatan, och drömde "likt de osaliga om paradiset" om ströget från Michaelerplatz över Kohlmarkt, Graben och Kärntnerstrasse fram till Sirkecke, där Ringen stöter till, alltså korson där det flaneras under tjänstgöringen i Wien. Bruno Brehms iakttagelse i Apis und Este har många motsvarigheter i andra författares verk. Arthur Schnitzlers löjtnanter och som den duellsugne Gustle och den ruinerade Willi Kasda i Spel i gryningen befann sig visserligen i Wien, men deras öde var utlagt. De skulle höra till de förvisade drömmarna, längta efter hovbalen, de rikliga middagarna vid förmögna och föraktade borgares bord, smacka vid minnet av kärleksaffärer, som måhända påskyndat förflyttningen till gränstrakterna. En gång i livet var en lägre officer kommenderad till huvudstaden. De åren skulle han leva på.