Citat:
Ursprungligen postat av
HepCat-X
Faktiskt föreslogs den omläggningen (att förhören i utredningar skulle flyttas från polisen till Invandrarverkets tjänstemän, numera MigV) redan av Bengt Westerberg i en motion till riksdagen 19189/90:
http://data.riksdagen.se/dokument/GD02Sf610 (se under §3.3)
Man kan gissa att förslaget sedan genomfördes under regeringen Bildt.
Det genomfördes inte. Inte på grund av ombuds och biträdens protester, utan därför att förslaget är helknasigt ur ett rättsligt perspektiv.
---
I övrigt har jag följande att säga.
Intressant att en statlig myndighets internrevision uttrycker sig så skarpt i skrift angående de egna tjänstemännen och dessas skicklighet som tjänstemän betraktade. Förvånande skulle jag säga. Positivt förvånande.
Vidare. Internrevisionen är en fristående funktion. Därmed är det lite festligt att facket kräver en ursäkt av Migrationsverket. Festligheten i just detta går säkert många förbi, men själv tycker jag det är mycket underhållande; facket vill ha en ursäkt av myndigheten på grund av den fristående kontrollantens kritik av verksamheten eftersom fackets medlemmar tagit illa vid sig av att få kritik. I detta fall i vissa avseenden uppenbart berättigad kritik.
Men facket består kanske i dag mest av söndercurlade 80-talister precis som Migrationsverkets tjänstemän? Man får kritik för att man överlag är skitkassa och då börjar man lipa. Buhu! Ungefär som om sophämtare skulle försvara sig mot kritik som gick ut på att de är odugliga på att hämta sopor och hålla rent, med argumentet att de minsann jobbar så att svetten lackar. Eller som om polisen skulle bemöta kritik om att de är odugliga på att upprätthålla lag och ordning, med argumentet att de jobbar stenhårt. Eller som om jounarlister skulle bemöta kritik om osaklighet och rena lögner, med att jounarlisterna minsann vill väl. Inget ont om sophämtare här, var bara ett exempel.
Men egentligen är det ju inte roligt alls, utan ett tecken i tiden på att Sverige, till och med den svenska staten, numer mest befolkas av snorungar om inte till ålder så väl till sinnet. Kritiken i rapporten är svidande, även om man måste säga att medias infantila beteende att hänga upp sig vid enskilda formuleringar som vanligt är en del av orsaken till den uppmärksamhet som rapporten väckt. Enligt min mening dårå.
Och här kommer ett citat av det asvnitt - samt lite mer - man hakat upp sig på. Läs själva om ni orkar, ss 24 ff, länkat åtminstone två gånger tidigare i tråden. Och läser man hela rapporten, är frågan tydligen mer komplex än att svensk invandringspolitiks misslyckande skulle bero på korkade 80-talister, även om det sannerligen är bekvämt att ställa den gruppen mot andra grupper, om man säger så. Saxar rakt av.
Citat:
4.4.4. Nya generationer, värderingar och utbildningar
Åttiotalister
Med några få undantag vill inga tro eller göra gällande att den låga effektiviteten kan tillskrivas dagens handläggares och beslutsfattares individuella förmågor. De är inte slöare än sina företrädare och man tror inte heller att de sitter och surfar bort tiden, det hade man i så fall upptäckt i de öppna kontorslandskapen. Men man ser också en ”kulturskillnad”. Det är mycket som skiljer mellan idag och förr. De som numera arbetar med ärendena är för det första ofta åttiotalister, de är både jurister och socionomer eller statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudämne. De nya gruppernas inträde har medfört förskjutningar i värderingar och arbetssätt. Även samhället har förändrats, flyktingfrågan är hetare än någonsin på den politiska agendan och samhällsdebatten är polariserad. Migrationsverket är en del av den utvecklingen, våra interna utbildningar, satsningar och visioner har hängt med i tiden. Om detta bör följande sägas.
Dagens handläggare och ibland beslutfattare är alltså ofta födda på åttiotalet, ja även nittiotalet. Myndigheten har numera de s.k. curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på. Det får väl anses vara den gängse betydelsen av begreppet. Är det alltså så att detta syns på arbetsplatserna idag? Svaret är ett modifierat ja. HR-folk talar raljerande om en ny tidsanda: ”Jag ger dig några år av mitt liv. Vad ger du mig?” säger åttiotalisterna frankt till arbetsgivaren. Ute på enheterna är den nya gruppen kända för att vilja ha snabba förändringar och att karriären ska gå fort, annars tröttnar de. De tycker sig inte få tillräckligt stöd i sitt arbete, utvecklingssamtalen räcker inte till. De känner sig inte sedda och några hävdar att de är slöare. Man ser också allt fler som mår dåligt, det är fler som behöver stödsamtal vid företagshälsovården efter möten med traumatiserade flyktingfamiljer.
Jurister och samhällsvetare
Äldre medarbetare talar vidare om att juridiken förlorat något av sin betydelse. Förr kunde man se var och varannan gå omkring med Wikréns kommentar till utlänningslagen under armen. Då satte man juridiken i högsätet. Det gör man inte på samma sätt idag. Anledningen är delvis rekryteringsunderlaget. När Migrationsverket under nittiotalet huvudsakligen anställde jurister till asylprövningen har man idag breddat rekryteringsunderlaget och anställer även många statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudinriktning. De olika yrkesgrupperna har god kompetens på sina respektive sätt och områden, men förväntan och syn på arbetet skiljer dem åt. Skillnaden uppges vara ganska stor. De flesta menar att jurister är mer inriktade på individuell prövning, på att väga för och emot i det enskilda fallet och på att jämföra konkreta händelseförlopp med abstrakta regelverk. De är mentalt förberedda på att vara rättskipare och på att asyl inte är något som tillkommer alla. Juristerna är intresserade av och duktiga på trovärdighets- och tillförlitlighetsfrågor. Den framtida karriären ser man ofta inom beslutsfattarkåren eller möjligen som domare/advokat.
Handläggare med statvetenskaplig utbildning är generellt sett mer intresserade av länder och statsskick. De är duktiga på den landinformation som är av betydelse i våra ärenden. De är också duktiga på att utreda, snäppet duktigare än jurister, men de är inte lika skickliga, intresserade av eller snabba på att formulera beslut och de är heller inte särdeles framstående på trovärdighets- och tillförlitlighetsfrågor. Självfallet finns här undantag men dessa huvuddrag framhålls. Statsvetarna ser för övrigt gärna en framtid på landinformationsenheten eller i någon frivilligorganisation eller vid FN-institutioner. En fördel med denna grupp är att de inte i samma utsträckning som jurister avslutar sin tjänst efter en tid.
Kan man slippa avvisningsbeslut?
De chefer vi talat med är försiktiga med att ställa grupperna mot varandra. De som ändå sätter ner foten gör det emellertid till juristernas fördel och det är statsvetarnas förväntan på arbetet som ger dem en liten nackdel. Denna skillnad vill de flesta chefer ändå inte dra några större växlar på. Det viktigaste är istället att få bukt med problemen vid de tuffa avvisningsbesluten, de uppges nämligen vara ganska stora. Trots rent ”brutal öppenhet” vid rekryteringen om att handläggarjobbet kommer att innebära att man tvingas avvisa hela familjer under besvärliga förhållanden så finns det handläggare som, den dag situationen uppstår, plötsligt inte längre kan eller vill, empatin går för långt, beslutsångesten blir dem övermäktig. Några få säger sig vägra fatta avvisningsbeslut. Problemen har accentuerats och de kan accentueras ytterligare av att många hittills nästan bara arbetat med positiva beslut.
Vem styr rekryteringen?
HR:s personalförsörjningsenhet skriver i kontakt med internrevisionen att verket har en standardiserad rekryteringsprocess med ett kompetensbaserat arbetssätt i vilken respektive chef är beställare och ansvarig för anställningsbeslutet. HR har som uppdrag att leverera kandidater som uppfyller den kompetens- och bemanningsanalys som beställande chef vill ha. Urvalet görs efter förtjänst och skicklighet i samråd med cheferna. En chef uppger dock att HR motsatt sig en specificering av utbildningen i annonsen och att den allmänna formulering som idag används medfört att jurister dragit det kortaste strået.
Beslutsfattare som inte klarar av att följa lag och rättspraxis, rentav anser sig ha rätt att skita i lag och rättspraxis, eftersom det får dem att känna ångest. Det känns för beslutsfattarna ifråga jobbigt att behöva tillämpa svensk lagstiftning.
Horribelt. När de som ska tillämpa lagen inte gör det, då är det inte långt kvar till det verkliga eländet. Men det har inget med 80-talister att göra, frågan är större än så.
I Det Nya Sverige tror man att landets välstånd är en följd av att vi är en så kallad välfärdsstat och en humanitär stormakt. Välståndet tros på allvar komma sig av saker som generösa bidragsregler och stolta proklamationer om allas lika värde. Att välståndet helt enkelt, helt och hållet, beror av tidigare generationers ansträngningar, tillsammans med del av nuvarandes, det är man okunniga om. Man är okunniga om att allt som tas för givet, såsom rent vatten och ständig tillgång till energi via elnätet, kommer sig av arbete och ansträngning. Inte bara finns av sig självt, som luften finns av sig själv.
Men som luften är fri, är väl också allt annat som bara finns, också fritt? Tycks man resonera. Till exempel välståndet i Sverige? Och att neka andra att ta del av det som bara finns av sig självt, det kan väl få vem som helst att få ångest, har man ett hjärta i kroppen, så säg?
Och när missuppfattningen omsätts i praktisk handling i form av myndighetsutövning, tycks välståndet försvinna allt mer och mer i Sverige. Ja, trots att man vill alla väl, tycks det gå allt mer åt helvete. Det blir inte bra. Trots att man vill så väl. Visst är det märkligt?
Visst är det märkligt?
