Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
Då han sökt asyl för att komma undan ansvar för ett icke-politiskt brott enligt en fullt legitim EAW i linje med folkrätten, är det fullt naturligt att han borde betala kostnaderna eller ta maxstraff vad gäller fängelse för borgensbrottet. Straffet för borgensbrottet kopplar till skadan, den skadan är precis lika stor oavsett anledning till att han flydde borgen.
OBS att brittisk lag säger att straff för borgensbrott ska utdömas även om personen senare frias för grundbrottet, eftersom skadan kan vara lika stor oavsett om man fälls för grundbrottet (våldtäkten i detta fall) eller inte. Detta är helt logiskt. Skadan för målsägaren, skattebetalarna, rättsstaten/samhället blir inte ett dugg mindre av att orsaken beror på att han sökt asyl för att komma undan straff, jämfört med att han bara skulle ha gömt sig någonstans utan att söka asyl.
Man undrar varför du så ihärdigt upprepar lögnen att han skulle ha sökt asyl för att komma undan "ansvar". Vilket ansvar då? Det är inte hans ansvar att bli förhörd, det är hans rättighet, och när Marianne nekar honom den rättigheten, då nekar hon honom en mänsklig rättighet. Hans rättighet att få bli förhörd eller på alternativ väg på presentera sin version av händelseförloppet, den ska inte nekas honom bara för att han sökt asyl.
Men det är precis det Marianne gör. Först förhalar hon i nära två år, och sen skyller hon på asylsituationen för att neka honom möjligheten att få bli förhörd. Det är på Mariannes ansvar att förhöra honom, och har hon sumpat chansen att göra det under de ca 22 månaderna innan asylsituationen uppstod, då får hon stå sitt kast och acceptera de mer begränsade möjligheter hon har att genomföra ett förhör.
Faktum är att Marianne var körd ända sedan de sista dagarna i september då JA anlände till UK, för hennes fall håller uppenbarligen inte för en MLA-ansökan. Är det inte underligt att en EAW ska ha så mycket lägre granskningskrav att hon kunde få igenom en EAW, men troligtvis inte en MLA-ansökan?
Kanske var det till och med så att hon redan 12 oktober visste att hon inte hade en chans att få igenom en MLA-ansökan i UK, och att hon just därför började planera en EAW.
Hon missbrukade EAWn som ju inte är tänkt för fall som är för tunna för att ett MLA-förfarande ska kunna användas. Hon eller någon annan insåg att EAWn utgjorde ett slags kryphål för att slippa ett MLA-förfarande. EAWn kunde, med nöd och näppe godkännas. MLA - inte en chans.
Fallet var uppenbarligen mycket tunt redan från början.
När Marianne sa att det inte vore lagligt för henne att förhöra i UK så var det kanske just det hon menade, att hon inte hade en chans i världen att få igenom ett MLA, och att det därför faktiskt inte fanns någon laglig, framkomlig väg att förhöra i London. Kanske att hon talade sanning, om än i syfte att vilseleda. Ett fall som är så tunt borde hon inte ens försöka hålla vid liv, utan det borde läggas ner.
Menar du, Anonymare, verkligen att det är JAs "ansvar" att ge upp sin livsviktiga asyl för att frivilligt komma till Sverige för ett fall som är så tunt att det inte går att få igenom en MLA-ansökan för förhör utomlands? I så fall så har du en mycket skev uppfattning om ansvarsfördelningen mellan misstänkt privatperson och åklagande myndighetsperson. Privatpersonen Assange har rättigheter, myndighets-Marianne är den som har skyldigheter.
Är det månne därför hon lägger till såna orimliga krav som t ex att Ecuador (när det blev dags att MLA-ansöka till Ecuador) inte skulle få ha juridisk representation närvarande? Därför att denna absurditet drar uppmärksamheten från själva fallets uppenbara svagheter. Hon skapar omöjliga MLA-ansökningar för en normal ansökan skulle avslås av mer generande skäl som att fallet helt enkelt är för tunt, och inget brott verkar ha begåtts, och bevisen är obefintliga.
Redan den 12 oktober (två arbetsdagar efter det att JA via advokat den 8 oktober föreslagit ett telefonförhör) så avslöjar Marianne, indirekt, att hon inte har grund för en MLA-ansökan, och att hon därför inte bryr sig om att utforska alternativa förhörsvägar. Hon visste redan då, men istället för att vara ärlig så drogs det igång ett hejdundrande propagandamaskineri för att få den misstänkte, snarare än åklagaren, betraktad som skyldig och klandervärd.
Marianne har alltså hela tiden vetat att hennes fall är tunt som den tunnaste is som inte håller för just någonting. Allt är en stor bluff, som fungerar bara för att den misstänkte är en så förföljd person vars skalp stormakten USA och andra inflytelserika är ute efter.