Gissa Bokcitatet

Jag gillade verkligen Veronica. Jag litade på henne. Hon hade den värme som jag saknade hos bildade engelsmän, åtminstone bland dem jag kände. Dessutom fängslade hon mig med den vida krets av anförvanter som hon härstammade ifrån: Darwins, Wedgewoods, Macaulay, Trevelyan, Francis Galton och även Leslie Stephen, Virginia Woods far - alla var de släkt, man kunde svårligen finna någon jämförbar familj i den mänskliga andens historia.

Högmodet förevigas: det usurperas av dessa som inte har någon rätt därtill. För dem blir hela livet en enda stor ansträngning: de önskar leva upp till sitt högmod.
Veronica gick fri från det, möjligen för att modern, som ansåg sig ha rätt till sitt eget högmod, kom att förfölja henne med en nära nog hatisk iver. Kathleen Raine bestod i själva verket enbart av denna åstundan.

Det är ett slags idyll, om än i krigstillstånd. Allehanda engelska lynnigheter och exentriciteter finns företrädda, så ock de religiösa som söker sin like i världen. Den låter sig skildras fridfullt och helt utan hat. Den ägnar sig osedvanligt väl som minnesbild, ty den leder ingenstans. Åtskilliga gamlingar som aldrig mer kommer att förändras. Det sedesamma landskapet, ett veritabelt paradis. Vänner av två slag: flyktingar från Europa (emigranter) och evakuerade från det bombhotade London, som ligger bara en timme bort.