amfetamin - en hatkärlek

Tjenare! Det ända jag kan säga är att alla berusningsmedel är tillfälligt. Spelar ingen roll vad det gäller. Allt som du tar ska ut också. Tror man på en gud (som jag gör) så jävlas han/hon med dig som fan. Du har det där goa fina som gör dig så JÄVLA skön. men sen ska det ut. precis som att du föds sen ska du dö... önskar fan att jag alltid kunde må som jag gör nu, när jag har 3 olika substanser som får mig att känna att jag är kung över hela jorden. men jag vet att imorn så kommer jag var en skör och liten människa haha!!

Det finns droger på ett speciellt ställe som du bara kan drömma om än. So keep on dreaming men dröm inte för jävla länge och inte för snabbt heller för den delen!

Nu pratar du om missbruk.

Även vid enstaka bruk, tjacket äter upp en liten bit av själen, men växer som tur är tillbaka om man låter bli tjacket.

Du konsumerar inte tjack, tjacket konsumerar dig.

Det för helt stå för dig.

Du försvarar din älskling som misshandlar dig.

Edit: Nå, tråden heter ju amfetamin - en hatkärlek, så jag tog mig friheten att vara lite poetisk. Du får jättegärna tycka om att ta tjack för mig.

Jag håller helt med. Även som ovan brukare som inte har skapat ett beroende till substansen känner jag en tydlig ihålighet när ruset helt går ur, bara tredje gången efter att jag testade. Och då snackar vi verkligen inga tjack-race, utan kanske 1 g som tog fyra dagar att bruka.

Mat, Resorb, vatten och tillräckligt med sömn har jag också lyckats med. Men ändock är tankarna när jag vaknar dagen efter mycket, mycket spridda till skillnad från att vara ordinärt sylvassa, kroppen är svag i motsats till att styrkan som jag vanligtvis tränar mig till, huvudet känns uttänjt och ansiktsmusklerna har hittat helt nya sätt att uttrycka sig på. Man är rastlös och hittar ingen ro och välbefinnande. Snubblar över orden och har bomull i skallen. Usch.


Tur att det magiska pulvret tar slut förr eller senare.

Innan det spårade ur i race och missbruk för mig så använde jag Ritalin medicinskt dagligen medicinskt i två år och amfetamin i hyfsat sansade mängder en tid efter det, och nu när jag tittar i backspegeln tycker inte det var värt det, ens på kort sikt och i begränsad omfattning.

Liksom, är det någon som sagt "Han blir så trevlig när han tar amfetamin?" om någon?

Uttrycket tjack äter själ har jag snott från Stig Larsson. Han har pundat på olika nivåer i årtionden, så att det skulle vara något som "får stå för mig", det går jag inte riktigt med på.

Fyfan du tar orden i munnen på mig jag hatar fan skiten nästan lika mycket som jag älskar den.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig om dagen när jag testa amfetamin var den bästa eller den absolut sämsta dagen i mitt liv. Önskar dock att jag testat cannabis innan men tjacket var min absolut första drog och blev självklart kär efter första linan.

Den här tråden visar hur olika vi alla är. (Trådstarten är i övrigt väldigt vacker skriven).

För mig finns ingen kärlek till amfetamin.
När jag testade för länge sen fick jag en överlag dålig upplevelse. Känslan av upprymdhet och en märklig klarhet försvann rätt snabbt. Sedan var jag mig mest stissig och allting kändes obehagligt. Som om alla brydde sig om vad jag gjorde, som om jag hade allas blickar fastbrända på mig. Hjärtat slog så hårt.

Jag tog en lång promenad, drack en massa vatten för jag var snustorr i munnen. Var så klar och medveten i hjärnan hela tiden men ville bara slappna av.
Kunde inte sova. Var hos en kompis hela dagen. Somnade till slut på natten, över ett dygn efter att jag hade testat.

För mig fanns det ingen kärlek. Det är nog bara hat till just tjack. Amfetamin som tabletter är en annan sak. Men jag håller mig borta för jag har för många anhöriga som missbrukar.

Allt är inte för alla och alla gillar faktiskt olika.

"Tjacket, hur det förändrar dig, och kärlek, rädslan för att känna kärlek, och hur tjacket liksom glasar in känslan. Din utsatthet är inte den utsattes. Det har uppstått en möjlighet för dig att fly in till ett ställe, mer ett ställe än ett tillstånd, där ingen och ingenting kan nå dig."
Jag ville också citera Stig Larsson ur hans självbiografiska roman från 2012.

Jag själv prövade tjack första gången när jag var sjutton och kan känna igen mig i mycket av vad människor har skrivit i den här tråden. Jag fann något jag aldrig hade upplevt tidigare, jag blev en bättre människa, alla tankar flöt lätt som vatten, jag kände mig attraktiv och orden som flög ur munnen på mig var perfekt levererade med total skärpa.

Problemet med drogerna i mitt fall är att jag känner att jag blev självisk.
Jag ville umgås uteslutande med tjacket. Visst att det var trevligt att snacka med vänner men egentligen var de inte nödvändiga. Det som var viktigt var att jag hade tjacket i mitt blodomlopp och att jag fick lyssna på musik som jag älskade för att sedan maniskt ta på min kuk (runka).
Jag tänker med avsky, sorg, tillbakalängtan och fascination på mina drogupplevelser.

Idag är jag 25 och har inte druckit alkohol eller använt andra droger sedan slutet av januari det här året.
Mina föräldrar missbrukade och jag skulle kanske kunna använda droger med måtta men vill fortsätta på den nyktra vägen. Det finns bättre saker att göra än att bli hög trots att det är väldigt trevligt.