amfetamin - en hatkärlek

hur kan man inte hata en drog som amfetamin?

att nånting kan ta en så högt och så långt för att sedan ta en så lågt, det är helt otroligt egentligen..
att nånting kan tända ett ljus som växer sig starkare för att sedan släckas och göra mörkret om möjligt ännu kompaktare..

finns det nåt bättre än när hela kroppen sprakar som om man fått starkström genom sig, nackhåren i det närmaste reser sig och rysningarna avlöser varandra?
finns det nåt värre än när kroppen har gett upp och hjärnan för länge sedan har slutat fungera, när man helst vill dö men inte ens kan somna?

finns det nåt roligare än att sitta med sina vänner och hoppa från ämne till ämne, att komma de nära ännu närmare och få veta saker som man inte hade någon aning om?
finns det nåt tråkigare än när orden har tagit slut, allt intressant man har pratat om har försvunnit och man kan knappt komma ihåg vad man precis sa?

finns det nåt skönare att än knulla som kaniner i timmar med en likasinnad, att timme efter timme pröva saker, platser och ställningar som man i vissa fall knappt fantiserat om?
finns det nåt oskönare än att ligga i sängen, sönderknullad, uttorkad och svettig utan ork att ta sig till duschen med vetskapen om att det aldrig kan bli så här när man är nykter?

hur kan man inte älska en drog som amfetamin?

What goes up, must go down... The higher you climb, the harder you fall...

jag tänker osökt på tom pettys låt learning to fly..

"learning to fly
but i aint got wings
coming down
is the hardest things"

Mycket gripande skrivet.

tackar, tackar - jag jobbar ständigt på att bli bättre.. på mitt skrivande alltså..

det roliga måste ha sitt slut snabbt

det var nån som sa om amfetamin, finns inget som man älskar så mycket när man är påtänd och hatar så mycket dan efter

hehe bra skrivet, säger bara "Word"

Du har stulit mina tankar!
Men jag hatar det kanske mest just DÄRFÖR att jag älskar det så mycket...

Fy fan, världens äckligaste drog. Lekte med tjack för några år sedan, men började hata känslan av att vara påtänd, insåg att det var kemikalier som förändrade mitt rätta jag och gjorde mig helt jävla dum i huvudet med en falsk känsla av att jag var bäst i världen. Spydde som en gris de 3 sista gångerna jag tog tjack. La av helt sedan. Får rysningar bara jag tänker på skiten.

asså.. blir nästan tårögd! En sån insikt som här beskrevs utifrån vad många av oss vetat hela tiden, o nu äntligen för första gången präntats ner av en excellent trådskapare! Bravo!

Hmmm... det är något speciellt med den drogen.
Jag har varit ren ganska länge nu... ett par år... men känner ännu den välbekanta pirrande känslan i magen.... kroppen vet vad som väntar.... pungen drar ihop sig... suget i magen.
Sen tarmanförsta FETA linan... drar in ordentligt... hjärtat svarar direkt.
Slår dubbelt så fort som tack. Pirrar i benen.... vrider upp musiken. Med ett leende på läpparna kan man prata om allt mellan himmel och jord.

Men men... det finns ju en baksida oxå. Familjen som undrade varför man hade så kort stubin. Sur så lätt. Tjejen som låg otillfredställd för att sexintresset satt i pulvret. Ångest för att man satt hela sin framtid på spel. Åker man dit kan allt vara förlorat.

Händer att man leker med tanken... men håller det på armslängsavstånd.