Ställ era random astronomifrågor

Jordaxeln wobblar lite grann vilket kommer innebära att nordpolen inte pekar mot polstjärnan längre om tusentals år. Det här wobblandet tillsammans med att jordbanan inte är helt cirkulär anses som en orsak till istider. Just nu är jorden närmast solen när det är vinter på norra halvklotet och vi är längst bort när vi har sommar. Om det var tvärtom så skulle vintrarna bli längre och kallare och somrarna hetare men kortare.

Om dom skulle skjuta upp en rymdfärja i omloppsbana, och däruppe slänga dit ett komplett startpaket till, hur hög hastighet skulle den komma upp i?

Tanken att de navigerar rakt ut från oss.

Måste bli rejäl hastighet, och om ngn får fram en relevant siffra, hur ser avstånden ut då till mars tex?

Alltså i tid.

Den frågan har jag redan svarat på någon annanstans. Svaret är att du borde dubbla rymdfärjans hastighet från 8,8 km/s till ca 17 km/s. Tiden det skulle ta att färdas till mars beror på vilken bana man väljer men åka till månen skulle ta mindre än 7 timmar.

tackar!

Mars då?

Den normala banan?

Man färdas inte i raka linjer i rymden för man befinner sig alltid i omloppsbana runt något. Är det inte jorden så är det solen. För att färdas till mars måste man liksom hitta en lämplig omloppsbana runt solen som korsar både jordens och solens banor. Med den mest bränsleffektiva banan så åker man från jorden så att man möter upp mars på andra sidan solen. Den tar även längst tid. Vill man färdas snabbare (och det vill vi ju) så väljer man en bana som gör att man möter upp mars när mars är närmast jorden. Den banan är den man helst vill åka för man kan inte spendera en evighet på väg till mars. Men det är den dyraste färdvägen. Din färdväg skulle vara en variant av den banan så om den tar ca 6 månader i en hastighet på minst 11,2 km/s (hastigheten man måste uppnå för att helt slippa fri från jordens tyngdkraftsfält) så skulle resan i 17 km/s ta ca 3 månader

tackar!

Ok, intressant. Det är alltså sådana faktorer som kan, eller kanske t.om. är orsaken helt och hållet till istider? Jag fick alltid lära mig i skolan att istiden hade med lokala klimatförhållanden att göra som varierar med tiden.

En ny fråga: Kan en stjärna rent teoretiskt sett bli hur stor som helst? Stor som t.ex. en galax? Ju större en stjärna blir, ju mer fusion kunde motverka dess gravitation att få stjärnan att kollapsa till ett svart hål?

Hur stor skulle en den största stjärnan kunna bli på naturlig väg, om man bortser från teoretisk möjlig storlek?

Det är en blandad kompott av faktorer som ger istider och det finns olika istider. Om Golfströmmen ändrar riktning så skulle vi få samma klimat i Sverige som i Grönland. Men den kalla Labradorströmmen, so kyler Grönland och norra Kanada kanske också ändrar riktning som följd och Grönland kanske istället får samma klimat som vi har i Sverige nu. Jordens medeltemperatur skulle nödvändigtvis inte sjunka bara för att vi fick en ny istid i norra Europa. Men så har det funnits istider där hela jordens medeltemperatur sjunkit. Olika faktorer kanske ger upphov till olika flavörer av istider.


Nej, en stjärna kan inte bli hur stor som helst. Ju mer fusion desto våldsammare blir stjärnan. För massiv stjärna och den nukleära elden får stjärnan att slita sönder sig själv. Den blåser ut stora klumpar av materia ut i rymden. T.om solen gör detta. Solvinden består av en väldigt tunn gas som solen hela tiden slänger ut i rymden. En massiv stjärna skulle pumpa ut materia i rymden. Kärnan sjunker ihop av tyngdkraften vilket höjer temperaturen. Fusionen blir så kraftigt att stjärnan expanderar och slänger ut materia. Fusionen lugnar ner sig när trycket i kärnan sjunker. Stjärnan börjar dras ihop av tyngdkraften igen vilket startar om händelsekedjan igen. Man uppskattar att stjärnors max massa kan vara 200 ggr solens men den kommer slänga ur sig materia tills den hara ca 100 ggr solens massa kvar och då blir den någorlunda stabil. Men när den avverkat allt sitt kärnbränsle så händer istället något helt annat: en supernova.

http://apod.nasa.gov/apod/ap160327.html

Bra redogörelse. Fast jag har för mig att det inte är så länge sen som man trodde att den övre gränsen var betydligt lägre än 200 solmassor. Har hänt lite där, bl a har man ju också upptäckt stjärnor som är nära den där gränsen.

Jag har också läst 100 solmassor som max men ändå hittar man stjärnor med större massor än så. Och som det står i artikeln jag länkade till så är man inte helt säker på att den massiva stjärnan man observerat verkligen är en enskild stjärna eller flera stjärnor som är väldigt nära varandra. Nebulositeten kring massiva stjärnor och avståndet gör observationer komplicerade.

Finns det flera universum?

Vilken definition på universum använder du?

Min fråga: När man skickar iväg rymdsonder låter man vissa "ta sats" runt planeter?
Tillförs rörelseenergi? Kan man även bromsa?