Gud som filosofiskt begrepp

Så länge mänskligheten har funnits har man talat om gud. Men de senaste århundradenas framsteg inom vetenskapen har minskat behovet av att tro på något gudomligt. Trots det tror större delen av mänskligheten på nån form av gud, kanske kommer tron aldrig att upphöra helt.

Men vad skulle begreppet gud innebära filosofiskt eller metafysiskt? Vetenskapen talar gärna om materiens minsta beståndsdelar i form av partiklar, (man verkar tala mindre om fält till förmån för partiklar), men även dessa minsta partiklar måste väl bestå av någonting? Om man skulle tala om gud, eller något gudomligt, som materiens minsta beståndsdel, vad skulle då detta gudomliga ha för minsta möjliga egenskaper? Skulle det ha vilja? Mening (mening åt sig självt)? Som ett primitivt minsta möjliga psyke?

Jag tänker att anledningen till att människor kan ställa sig existensiella frågor nånstans måste bero på att alltings ursprung nånstans borde ha, eller haft en vilja?

Ja, det måste ju betyda något.

En partikel kan ju ha vilja - till ex viljan att dra sig till andra partiklar. Den kraften som får materia att dras till materia - gravitationskraften.
Men det finns ju andra liknande krafter - magnetisk attraktion eller repulsion. Elektrostatisk kraft. Svag och stark växelverkan. Man kan ju kalla dem önskan. Eller strävan.

Men det finns nog inga partiklar. Men det finns ändå enheter. Celler, Molekyler, Atomer, Nukleoner, Kvarkar, strängar..
Egentligen har människan sökt efter struktur länge. Och ibland hittat något som kan identifieras som en enhet - som man gett ett namn. (gulligt)
Det brukar inte dröja så länge förrän även den "enheten" delats i bitar som identifieras - och namnges.
Och så har det hållit på.. hela tiden nya namn, och strukturer.. Men det vi kallar materia - vet vi ändå inte vad det är.. Någon sorts kraft som kan ha punktform.

Och gudsbegreppet. Alltså inom Buddhismen anser man inte det finns någon gud.
Och inom Hinduismen så finns det miljoner.

Men i berättelserna från ursprungsbefolkningar finns en gestalt/en person som har ett namn, och som haft kontakt med människorna, men som flyttat från jorden och numera är i luften/himlen.
Även berättelsen om paradiset känns igen från olika håll.


Det som inte är materia - kallas vågenergi. Och i religionerna kallas det som inte har kropp - för ande. Både religion och vetenskap skiljer på det.

Det finns likheter mellan religion och vetenskap.

Inom flera religioner finns det helgon eller gurus. Det är människor som utvecklat sitt medvetande så de kan förstå mer. Så mycket att dom även förstår hur det livet hänger ihop?

Tack för svaret! Tycker det är intressant att du ser gravitationen som en manifestation av vilja, att materien "vill" inåt. Och att det finns något som balanserar/motverkar denna gravitation så att inte allt är ett enda svart hål.

Att människan, som du skriver, alltid sökt efter en struktur har för- och nackdelar. Fördelen är att man kan få ett "grepp" om universum, t ex med kunskapen om atomerna, som har praktiska tillämpningar. Nackdelen är att man riskerar att måla in sig i ett hörn, man ser inte universum för alla formler, förväxlar världen med kartan.

Funderar lite över atomteorin, det är ju en teori som uppfanns redan under antiken, mycket långt innan den kunde bevisas experimentellt. Många håller hårdnackat fast vid teorin, trots att atomerna visat sig vara mycket mer komplicerade än Demokritos trodde och inte alls är odelbara. Hur kan det finnas en odelbar minsta del? Tänker att det verkar mycket troligare att "vågenergi", som inte har någon minsta del, skulle vara den minsta "delen".

Det är där tanken om något gudomligt kommer in. Om våra medvetanden eller universum innerst inne består av döda ettor och nollor eller, döda, odelbara partiklar, så finns det ju egentligen inget medvetande. Ändå upplever vi det så. Därför tycker jag att det vore rimligt att tänka sig ett minsta möjliga medvetande som inte går att plocka sönder, som är vågenergi (och kanske samtidigt materia) och som har en vilja och en mening.

Om man ska vara mycket välvilligt inställd till gudsidén och försöka översätta den i en mer rationell, vetenskaplig och ontologisk modell eller teori och lämna den antropomorfa varianten skulle nog det närmaste till hands vara själva "pågåendeheten", dvs att varat/verkligheten/existensen/universum/materian, eller vad vi nu vill kalla allt detta verkar stå under en ständig förändring. Energiflödet - om man så vill. Om detta sedan kan beskrivas via termodynamiken eller andra mekanismer spelar egentligen ingen roll - men frågan är just: Hur kommer det sig att denna ständiga förändring är? Ett alternativ är att tänka sig själva det ontologiska "är:et" som "Gud", dvs faktumet att något är överhuvudtaget. Kan dock vara svårt att se att en sådan gudsidé (eller förövrigt någon annan variant) skulle tillföra så mycket mer än lite mental tröst eller förenklad förklaring för den som ej kan eller vill eller orkar tillgodogöra sig mer avancerade modeller eller teorier.

Det skulle också kunna vara så att föreställningen om något gudomligt är början till en mer vetenskaplig syn på världen. Det var kyrkan som grundade de första universiteten på medeltiden och skolastiken på dessa universitet uppstod som ett försök att kombinera gudstro med "hednisk" antik filosofi och vetenskap, något som enligt vissa påstås ha lett fram till den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet.

På något sätt tycker man ju annars att alla människor som lever och dör (alla kan ju inte läsa högskolefysik/kosmologi rent praktiskt) borde kunna ha en grundläggande uppfattning om harmoni i universum, att det inte är något exklusivt bara för akademiker (som gud var för prästerna förr). Där verkar det som gud fortfarande har en funktion att fylla och jag tycker det vore eftersträvansvärt att försöka hitta en minsta gemensam nämnare mellan något gudomligt och filosofi/fysik (Givetvis utan att vara tvärsäker på något.)

Du har helt rätt i att vi har ersatt vårt sätt att se på världen som styrd av gudsingripanden med en bild av en värld som fungerar enligt naturlagar. Men Gödel och Heisenberg har visat att det finns en oskärpa i naturlagarna. Gud behåller en liten yttersta del av makten.

Men har Gud någon vilja och mening i sin maktutövning?

Det finns en sak som fått mig att undra.

Jorden har en kolcykel. Växter tar upp koldioxid ur luften och skapar kolföreningar. Djur äter kolföreningarna och förbränner dem till koldioxid som återförs till luften. Men det finns ett svinn i kolcykeln. När gräs vissnar på savannerna, när sjöar växer igen till torvmossar, när fisk och skaldjur övergår till bottenslam försvinner kol från kolcykeln. Under årmiljoner har kol lagrats i stenkol, brunkol, olja och naturgas. Jordens atmosfär har gått från koldioxid och ammoniak till syre och kväve. Halten koldioxid i luften närmar sig nu den lägsta nivån där fotosyntes är möjlig. Men när det bara är någon årmiljon kvar innan allt liv på Jorden dör ut dyker det upp en varelse som uppfinner den koleldade ångmaskinen och börjar återföra fossilt kol till atmosfären.

Kan det verkligen vara en viljelös slump???

Vi behöver tro på Gud mer än någonsin idag. Vi skulle kunna vara på andra sidan universum och betrakta en planet med samma stenuppsättning som jorden och vi skulle inte förstå ett jota.

I stort kan allt som sker idag kan förklaras naturvetenskapligt. Om allt som sker nu kan förklaras med i grunden slumpmässiga processer, så kan en gud som påverkar inte vara bättre än en slumptalsgenerator. Och vad har en sådan gud för förklaringsvärde?

Vi saknar bra förklaringar för hur universum uppstod. Vi kan dela in hypoteserna i (a) att universum uppstod spontant eller alltid har funnits, eller (b) att universum skapades ur någonting annat. Om vi antar (b) så tillför vi ett lika stort problem i att förklara hur detta något annat har uppstått. Inte heller här tillför en gud något förklaringsvärde.

Dock erbjuder gudstron en socialt accepterad verklighetsflykt för den som inte gillar världen som vi faktiskt ser att den är.

När jag talar om gud (eller något som vi åtminstone skulle se som gudomligt), menar jag någon slags minsta beståndsdel, jag skulle kunna nöja mig med "medvetande". Jag är medveten om att försök att blanda in gud/medvetande i filosofi och naturvetenskap kan tolkas som en vilja att ersätta logiska samband (som vi har nytta av) med "magi", något man gjort historiskt. Men det är inte det jag vill. Snarare att öppna upp för möjligheten att inte bara se slumper, typ "Universum har kommit till av en slump, "Vi har kommit till av en slump". Om både universum och vi är slumper, hur kan vi då relatera till universum, om det inte finns ett samband?

Vidare, vi har medvetande och vilja, är det då inte möjligt att universum, som vi kommer ifrån, också kan ha medvetande och vilja, fast av lägre, enklare art? Och är vilja samma sak som slump?

Jag tror att universum alltid funnits, men att det utvecklats från något litet, obetydligt, nästan utan energi. Om inte universums energi alltid har funnits (vilket på något sätt skulle vara svårt att tänka sig, precis som vi inte numera anser att alla djurarter alltid har funnits, utan de har utvecklats från en enklast möjliga livsform), så måste det ha ökat i energiomfång på något sätt. Jag tycker att det är lättare att tänka sig ett medvetande som växer än att något dött gör det. Ett universum som har haft samma energiinnehåll jämt verkar svårare att begripa, det för ännu mer tankarna mot nån slags gud, men en mer obegriplig sådan.

När det gäller våra medvetanden, om man tänker sig att ett medvetande manifesterar sig i form av en tavla, målad av en konstnär, kan man då säga att tavlan enbart består av slumper och algoritmer? Att det egentligen inte finns någon konstnärlig skaparkraft? Inte ens de flesta ateister skulle väl säga det, bara människor som drivs av nihilistisk nit.

Alla människor verkar vara överens om att våra hjärnor säger oss att vi har ett medvetande som är exklusivt för biologiska varelser. I en annan tråd argumenterade jag för att våra egna hjärnors utsaga inte kan användas som bevis för att så verkligen är fallet:
(FB) Fri vilja existerar inte. Jag bevisar.
(FB) Fri vilja existerar inte. Jag bevisar.

Personligen är jag helt övertygad om att våra hjärnor styrs av algoritmer. Vi kan dela in algoritmer i sådana vi förstår och sådana vi inte förstår. De vi förstår brukar framstå som banalt enkla när vi lärt oss hur de fungerar, medan de vi inte förstår brukar framstå som nyckfulla och magiska tills dess att vi lärt oss att förstå dem. Nu är det tyvärr så att de flesta algoritmer är omöjliga förstå utan en beskrivning, enbart genom att studera in och utdata kan vi inte baklänges räkna ut hur algoritmerna fungerar. Man kan ta en enkel slumptalsgenerator som exempel. En bra sådan består av hyggligt enkel kod som genererar en obegränsad ström av tal. Och vi kan tillbringa våra liv att studera denna ström utan att avgöra om de är pseudoslumptal eller äkta slumptal, än mindre hur algoritmen fungerar. Så bara för att vi inte förstår hur hjärnan fungerar kan vi inte avfärda att den styrs av algoritmer. Och antar vi att den inte styrs av algoritmer så hamnar vi i dualism, vilket knappast leder till en enklare förklaring.

Universums uppkomst och utveckling tycker jag är orelaterat till människans uppkomst. Allt talar för att universum fanns färdigt när det första livet uppstod på Jorden och att samma naturlagar har gällt sedan dess. Vad som hände innan dess är förmodligen ändå omöjligt att begripa, än mindre att det skulle ha en mening.

När jag var liten hände det ibland att vi delade en tablettask på tre. Ibland slutade det med att det blev en tablett över. Vem skulle få den? Med någon form av lotteri kunde vi överlåta åt Gud att bestämma över den sista tabletten.

I ett ändligt universum finns det ett ändligt antal kvanta på samma sätt som det i en tablettask finns ett ändligt antal tabletter. Ibland måste alltså Gud avgöra var det sista kvantat skall vara.

Frågan är om det finns en vilja i Guds beslut eller om Gud enbart är en viljelös slump. Om det som Britt Hallqvist säger finns "värme i hans domslut".

Som du säger är det skillnad på en tavla målad av en konstnär och en tavla målad av en slumpgenerator. Och den värld vi ser omkring oss uppfattar vi nog mer som konst än som slump.

Själv tror jag att alla levande varelser har ett självmedvetande. Självmedvetande fordrar inte intelligens, språk eller receptorer, sinnen. Självmedvetande är en känsla, inte en logisk slutsats (alltså den typ av syllogismer som man kan programmera in i en maskin). (Mer om det längre ner.)

Jag har svårt att tro att hjärnan/medvetandet skulle bestå enbart av algoritmer. Om man gör ett tankeexperiment att t ex en buddhistmunk skulle ägna sitt liv åt att meditera över om hans medvetande ytterst består av ettor och nollor: om han kommer fram till att det är så, med hjälp av vad har han då kommit fram till det? Om han består av ettor och nollor, ettor eller nollor borde i sig inte kunna förstå vad ettor eller nollor är? Lite som att en miniräknare, utan en människas hjälp skulle förstå att den är gjord av plast.

Om buddhistmunken inte kommer fram till det, vad är det då som hindrar honom? Du säger att det är för att vi består av både gripbara och ogripbara algoritmer, det tycker jag låter lite sökt, typ att någon slags gud programmerat oss till att vara oförståeliga för oss själva. (Här argumenterar jag helt plötsligt mot en gud, men det är inte så jag tänker mig gud, som något totalt oförståeligt.)

Angående dualismen, jag ansluter mig nog lite till vad det står på wikipedia, om "att materia och själ inte kan reduceras till varandra". (även om de kan ha samma ursprung.) Jag tror att mänskliga och andra livsformers består av 1. Organiska strukturer som utvecklats under miljarder år och 2. Medvetandefält (eller det religiöst färgade "ande") som bärare av jaget, som i sig saknar intelligens och sinnen. Dessa två har samverkat under miljarder år för att bilda den mänskliga intelligensen.

Jag uttryckte mig kanske oklart om livets och människans ursprung, menar såklart att livet uppstått nån gång på jorden för några miljarder år sen, precis som forskarna. Är dock inte säker på att det var en slump, vi anser ju t ex inte att planeterna blivit till av en slump, utan de har blivit till av gravitationen. Det kanske finns en icke slumpmässig drivkraft för bildandet av livsformer också?