Religion - en mentalsjukdom

Skulle dagens sekulära generation på uppmaning och i högre utsträckning spotta på Bibeln, eller bränna upp densamma, för att bekräfta sin sekulära position jämfört med tidigare generationer?

Försök med "pådyvlande teism" istället för denna generalisering ... då hänger jag för min del med i en kritik av mental dysfunktionalitet.

Inte ens det. Nominell kristendom är mera precist.

Beror väl på vem du vill ha som ditt överhuvud...

vet inte,
dagens generation verkar iaf mer benägen/modigare till att manifestera att man kastat av sig det religiösa oket

Japp, och så kan man stanna där, eller fortsätta med att nysta upp dom ad hoc premisser som olika "överhuvud"-systemer har som underlag.

kallarevaruvill,
i vilken grad man tillkännager sin religiösa tro är väl inte avgörande,
det dysfunktionella ligger väl i det faktum att personen är religiös?

Det är inte så mycket en fråga om "grad" (~kvantitet), men snarare en fråga om metod (~kvalitet), vilket gör en stor skillnad.


Varför?

fråga inte mig,
försöker bara ta tempen på samhällsklimatet för att bilda mig en uppfattning om vad religiöst folk har att vänta, då alltfler likställer religiös tro med mental efterblivenhet

Vem skall jag då fråga om underlaget för ditt resonemang?

avviker lite från ämnet,
men kan det inte vara så att hur man utövar en viss världsåskådning/tro är avgörande för om det hela kan betraktas som fanatiskt/mentalsjukt el inte?

finns ju många som tror på ufon, utomjordiskt liv etc o det stör väl ingen så länge de håller det för sig själva kan man tycka,

men hur ska man betrakta dessas mentala hälsa när de lägger energi, pengar, lobbytid, propaganda etc för att bygga gigantiskt dyra o stora radioteleskop, satelliter, sonder etc för att leta nån sorts "sanning"/kontakt därute?

finns faktiskt folk som på fullaste allvar tror på detta, hur ska man förhålla sig till sådana individer? med samma misstänksamhet som mot religiösa?

Det finns en tråd där du kan ta upp dina frågor:
(FB) Religion - en mentalsjukdom