Eller ett ja är inte ett ja om inte rätten vill anse att det är ett ja.
http://www.dagensjuridik.se/2016/02/...t-samtycke-III
En pojke har filmat en samtyckande sexakt och spritt filmen vidare med samtycke av flickan, vilket det finns vittne på. Både tingsrätt och hovrätt menar dock att ett ja inte är ett ja, nu senast med motiveringen att det ja: et var
dreggligt.
Det är ju ett mycket märkligt resonemang. Om inte ens ett uttryckligt ja är giltigt här, vad skulle då krävas? Varför skall inte en person som får ett ja kunna lita på att det är ett ja? Hur kan pojken då ha likgiltighetsuppsåt till brottet? Är det verkligen inte så att ja: et utgör ett fullt rimligt skäl för pojken att anta att samtycke verkligen föreligger?
Och som någon påpekar i kommentarerna; man kan ju här fråga sig om inte detsamma gäller själva sexakten?
Kanske kommer i nästa dom en pojke dömas för våldtäkt även om sexet skett med samtycke? Om någon har samlag på fyllan och denne visserligen fått grönt ljus, men samtycket var lite dreggligt och fullt, så gäller inte samtycket längre och vederbörande kan dömas för våldtäkt genom denna efterhandskonstruktion.
Skärpning, det är ingen moralisk lekstuga ni skall ha, svenska domstolar. Domarna är uppenbarligen lögnaktiga och ja: et gäller inte enbart för att det handlar om filmat sex.