Bostadsbubbla i Sverige?

De vill väl framstå som starka och ansvarsfulla och det är de också.

Om du har sex miljoner i lån till en procents ränta och räntan stiger till två procent, kan du förklara hur effekten på din disponibla inkomst påverkas mindre om du lagt in en miljon i handpenning än om du lagt in en halv miljon?

Både ja och nej. Om du frågar bajsbosse så säger han att du kan flytta till en liten håla, du är inte tvungen att bo där andra vill bo.

Men jag håller med om att det inte är individens fria val som gör att det inte finns HR på attraktiva orter men indirekt är det ändå individerna i samhället som kollektivt röstat fram den här politiken. Detta trots att många vill ha HR och detta beror på att de inte har förstått konsekvensen av den politik de har röstat fram.


Jag vill lägga till ett fjärde alternativ.

Vi svenskar har under mycket lång tid lärt oss att undvika alla former av risk och betrakta alla former av risk som något mycket dåligt. Detta kombinerat med ett mycket socialistiskt synsätt där pengar är något fult och ondskefullt har skapat en aversion mot att äga sitt boende. Personer som köpt detta synsätt anser att staten ska ta det fulla ansvaret för alla individer från det att de föds tills de dör.

Som följd av denna världsbild överdriver dessa personer riskerna med att äga sitt boende och intalar sig själva att hela världen kommer rasa ihop vilken minut som helst. När det istället går åt det andra hållet intalar ni er att nu blir fallet bara större. I takt med att åren går blir det förstås allt svårare att få ihop er världsbild med verkligheten och det skapar en mycket stor frustration som gör allt ondare.

Det är inte bara att ni haft fel i sak om prisutvecklingen som är frustrerande, det är hela er världsbild om riskvärdering som är helt felaktig. Att undvika varje form av risk på kort sikt leder oundvikligt till stora risker på lång sikt men detta har ni inte förstått, även om det blir allt svårare att blunda för detta när åren går. Här har ni roten till er ökande frustration.


Att undvika alla risker på kort sikt leder nämligen till att man bor dyrt hela livet, man köper dyra försäkringar, man får aldrig ett bra jobb eftersom det kräver att man vågar riskera det jobbet man redan har osv. Men det är inte bara ekonomin som blir lidande av denna riskaversion, detsamma gäller även för relationen, man får aldrig sin drömpartner heller t.ex.

Men alla dessa kortsiktiga risker som man enligt mig bör ta då, kostar inte det? Nej jag köper aldrig reseförsäkringar, kör alltid med rörligt pris för el och tidigare även för bolån när jag hade det. Äger mitt boende, har vågat kasta mig ut och bytt jobb flera gånger, sparat pengar i börsen och har varit med om åtskilliga börsras men även åtskilliga kursrusningar uppåt.

Köper man inte alla dessa försäkringar i livet kan man lägga undan överflödet, eller ännu bättre investera det i börsen, så att man utan problem kan ta kortsiktiga motgångar och därmed även vara med alla de gånger då det går väldigt bra.


Sammanfattningsvis: den största risken man kan utsätta sig för i livet är att aldrig ta risker. Gör man inte det kommer det garanterat gå dåligt i livet.

Nu går du förbi frågan igen, när ska ni stormrikaaspergertroll lära er att historien visar att mönster upprepar sig men att utlösande faktor nästan alltid är olika.

Sedan att du är orimligt provokativ, och därmed får den här typen av svar, ställer mig frågande kring om du bara är ett troll.

( nej svenne-i-banan , du måste inte rycka in och rädda sune nu )

Precis, ordet realränta är något som folk i tråden borde googla på.

Nu instämmer jag i att de extrema räntorna under 90-talet berodde på vår fasta växelkurs samt vanskötta statsfinanser under årtionden och därför kommer det inte hända igen, något har även politikerna lärt sig.

Men samtidigt är det inte speciellt dyrt med en ränta på 10% om inflationen samtidigt urholkar lånet med t.ex. 8%. Du tvingas visserligen då betala 10% i ränta men av det är i realiteten 8 procentenheter sparande/amortering då lånet minskar med det beloppet om vi pratar realvärde.

Vi talade om ägarlägenheter, vilket är den enskilt största anledningen till varför hyresmarknaden fungerar i andra länder (kommunala bostadsbolag sköter i regel endast uthyrning av bostäder till mindre bemedlade, som social housing i Storbritannien). Jag tror inte att det tidigare förbudet mot tredimensionell fastighetsbildning eller det nuvarande förbudet mot omvandling har påverkat folks röstande överhuvudtaget.

Förutsatt att lönen stiger minst med inflationen och senast samtidigt som räntan, annars måste man även tänka på övergångsperioden. Ju längre den är, desto tyngre blir det.

Tror du inte att folks inställning till bostadsfrågan har påverkat det systemet vi har fått?

Om värdet på pengar minskar med t.ex. 10% så minskar värdet på ditt lån med lika mycket oavsett vilken lön du har.

Att många är uppfostrade med ett socialistiskt tankesätt är väl inte så konstigt, problemet är väl att du helt utgår från vad som hänt under din tid, ditt perspektkv kanske är för kort det med. Men är benägen att hålla med dig.

Däremot är det väldigt lätt att säga att andra ska våga ta risker utan att veta något om dessa människors situationer, vill minnas kvinnan som sa att hon hellre är frisk och rik, än sjuk ocv fattig, det är ju självklart.

Det är naturligt att utgå från sig själv men man kan ju inte värdera andra efter sin egen mall, men jag antar att vi är olika och en del är mer lämpade att arbeta med pengar och döda ting medans andra arbetar med människor.
Sedan kan man ju lägga olika värdering i "gå dåligt i livet" men det är ju en personlig preferens.

Ja, men inte din kapacitet att betala räntekostnaderna.

Om inflationen är 2 % och räntan 4 % så är övergångsperioden till situationen 8 % respektive 10 % jobbigare om din löneutveckling laggar efter inflationen än om den inte gör det. Det allra, allra vanligaste är att lönen laggar efter inflationen, eftersom att löneförhandlare vet att om de baserar sina löneförhandlingar på en för optimistisk förväntad inflationsnivå så kommer det dels vara negativt på kort tid, dels underminera möjligheterna till framtida löneökningar.

För de flesta gäller alltså att nominella ränteförändringar påverkar [positivt när den sjunker, negativt när den stiger] oavsett om realräntan står still. Och det är i övergångsperioderna som både vinsterna och förlusterna är störst.

Realränta är självklart intressant om man talar om längre sikt, men relativt oviktig om man diskuterar ränteförändringars omedelbara effekt. Det är därför det är så viktigt att veta om man klarar av en högre nominell ränta med dagens inkomst, än om man klarar en viss realränta på sikt.

1. Jag utgår från ett betydligt längre tidsperspektiv än min egen livstid.

2. Jag säger inte vad andra ska göra, jag påtalar bara att de flesta underskattar de långsiktiga riskerna som följer av att undvika kortsiktiga risker.

Det är naturligt att överskatta kortsiktiga risker eftersom de ligger nära samt att underskatta långsiktiga risker eftersom de ligger långt bort. Därför agerar många på ett sådant sätt att de totala riskerna man utsätter sig för blir större än de skulle behöva vara, och det trots att de tror att de har ett beteende som minimerar risker.

Att lära sig att förstå detta har alla nytta av, oavsett om man är fattig eller rik, sjuk eller frisk.