Den stora tråden om Teodicéproblemet [sammanfogad tråd /mod]

Det är helt irrelevant om du vill "frälsa" mig eller inte. Det är din förfärliga pseudo-logik jag fokuserar på.

Det säger JAG inte.


Ja.


Falsk analogi.


Japp, det är din sociopat-'gud' i ett nötskal.

Jo. Annars bör "all"-prefixet skrotas.

Falsk dikotomi. VILKEN av dom metafysiska modeller ponerar du från?

Se vad jag skrev ovan om detta. Kunskap om allt som sker är inte samma sak som att kunna förutsäga vad som kommer att se.

Däremot bör en allsmäktig Gud också kunna förutsäga vad som kommer att ske.

Så framtiden innefattas inte i "allt"? Semantisk akrobatik.

(Jag fattar inte att du spillar ditt lysande intellekt på sån trams).

Jo, men inte i "vetande" (om vi inte lever i ett deterministiskt universum). Man kan inte "veta" något som inte hänt och kanske aldrig kommer att hända.

Under sådana omständigheter är ett allvetande omöjligt. En allvetande gud är omöjlig i ett sådant universum. Det är ju inte så att gud kan sägas vara allvetande när denne inte vet allt med ursäkten att gud inte kan veta. Nej gud kan inte veta och är således inte allvetande under sådana premisser.

Så "all" betyder alltså inte "all", men "delvist".

Gud kan i grunden inte tillskrivas något eftersom det begränsar honom. När vi då tillskriver Gud attribut så uppstår det oundvikligen logiska motsättningar som kan tacklas på två olika sätt - antingen via teologi där vi försöker rationalisera uppenbarad kunskap eller via metafysik där vi skådar Gud i sin gränslöshet. För teologen blir den logiska knuten något att försöka lösa upp, medan för metafysikern blir paradoxen något som överskrids.

Ur ett metafysiskt perspektiv finns det inget "nästa" val att tala om när det gäller Gud. Gud är allsmäktig och allvetande och styr allt och vet allt utan att den fria viljan upphävs. Det är logiskt oförsvarbart, ändå är det sant ur ett metafysiskt perspektiv.

Värt att komma ihåg är, som ovan nämnt, att när vi talar om Gud så begränsar vi det obegränsade, ord och diskursivt tänkande bygger på begränsningar och kategoriseringar. Våra ord och idéer kan inte vara något annat än approximationer. Sanningen kan inte reduceras till det som logiskt begripligt. Sanningen om Gud skådar vi i vårt inre, i Gudsupplevelsen, inte med hjärnan.

Citat:

Det Tao som kan observeras är inte det eviga Tao.
Det som kan namnges är inte det eviga namnet.
Det obeskrivliga är universums ursprung.
Tao-Te-Ching

Det jag beskriver är inte något annat än icke-dualism som jag vidare vill mena är samtliga traditionella religioners innersta kärna. Panenteism är ett begrepp som jag också kan acceptera istället för panendeism (dock enbart baserat på wiki-kunskap), men detta är mest hårklyverier.
Du har rätt i att min tes är bristfällig. Det är i sin transcendens Gud inte kan bindas. Men snarare än att säga att Gud, i sin immanens, blir underordnad rumtiden så är det snarare så att Gud är rumtiden. Han kan inte underordnas sin skapelse, däremot kan han - ur en viss synvinkel - vara den.

Strävan efter fulländning är en fråga om vilja, inte moral; alla ting vill fullända sig själva. Moralbegreppet inbegriper förekomsten av rätt och fel, gott och ont, av val, vilket inte kan appliceras på fulländningen av den inneboende potentialen. Det är inte fel att inte vilja fullända sig själv, eftersom att det är omöjligt; och det är heller inte rätt, eftersom att det är nödvändigt.


Att barnet kan stå på egna ben är en klen tröst om de inte samtidigt visar sina föräldrar tillgivenhet.