Den stora tråden om Teodicéproblemet [sammanfogad tråd /mod]

Intressant tanke. Men en transcendent Gud som står helt vid sidan av sin skapelse - vårt universum - leder till andra frågor. Griper Gud in i våra liv, och i så fall hur? Om inte, varför ska vi bry oss om en frånvarande Gud?

Visst kan man tro på en Gud som skapade världen och sedan lämnade den åt sitt öde. Men den typen av resonemang leder nästan ofrånkomligen till en kall deism, där nästa steg är att ifrågasätta om en sådan frånvarande Gud verkligen behövs.

En allestädes närvarande Gud är lättare att både föreställa sig och försvara. Det som kristna kallar den Helige Ande. Men en sådan Gud verkar förstås här och nu inom vår rumtid. Sedan kan man iofs hävda att Gud är större än universum, som panendeisterna gör.

Så det vi gör är att jag konstaterar det gud inte vet varpå du kommer med exempel på saker han vet? Om det finns minst en sak han inte vet är han inte allvetande. Eller hur?

Om det finns minst en sak/händelse som Gud inte reagerar på omedelbart, innebär det att han inte är allvetande? Nej. Att han inte finns? Nej. Och så vidare... Både jag och Paulus har redan förklarat för dig att han väntar med sin slutgiltiga dom av en eller flera anledningar. Du är inte rätt person att ifrågasätta hans beslut. En av anledningarna är att han en gång sa till Adam och Eva att de ska föröka sig och uppfylla jorden, och allt Gud säger måste bli verklighet, därför kunde han inte ersätta de med ett annat människopar, samtidigt som stridsfrågan i Gen 3:15 inte skulle bli avgjord om han hade dödat djävulen.

Fadern har anlitat en kung, Jesus Kristus (Ps 110), som ska återställa allt, "förinta varje fiende". Han är också Gud för att han fick all makt av Gud (Fadern). Så svaret är både ja och nej, att inte Fadern utan Sonen ingriper i våra liv.

Tycker du att "reagera" är synonymt med "veta"?

Det leder onekligen till fler frågeställningar och jag vet inte om jag kan ge de frågor du tar upp rättvisa ännu. Möjligen kan resonemanget nedan ge en fingervisning.

Det Absoluta är det jag i grunden definierar som Gud. Det Absoluta kan inte vara två eller begränsas på något vis utan att absolutheten upphör. Implicit i det Absoluta ligger därmed det Gränslösa. Gud är transcendent i den mening att han står över allt, inget kan jämföras och därmed begränsa honom. Men samtidigt är han i sin transcendens immanent i världen, i sin gränslöshet kan han inte avskiljas från universum. I denna paradoxala hållning är Gud den Princip där all dualitet sammanfaller. Han är både fullständigt frånvarande samtidigt som han är allestädesnärvarande. Frithjof Schuon pekar ut detta väl när han skriver att "God is infinitely close to man, but man is infinitely far from God." I sin immanens är Gud inte rums- och tidsbunden men likväl ständigt närvarande, han är alltings yttersta Verklighet. Istället för att säga att Gud är i universum kan man säga att universum är i Gud.

Citat:

Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till. - (Apg 17)

Gud är Alltet, med det är ett Allt, ett Kosmos som är större än summan av sina delar. Det är ett Allt som inte erkänner något som skiljer sig från den Högsta Principen. Denna syn där Gud så att säga dubbelspelar med både sin transcendens och immanens har gradvist ersatts i och med den nya tidens rationalistiska filosofi som slog igenom efter medeltiden. I den mekaniska världen förnekas Guds immanens, han blir bara en startpunkt i ett avlägset förflutet, därefter opererar världen självständigt enligt naturliga orsaker. I denna filosofi utgår man ifrån att det relativa kan existera utanför det Absoluta, att världen existerar självständigt utan att Gud upprätthåller den genom sitt Vara. Det leder onekligen till, precis som du är inne på, att Gud slutligen betraktas som en onödig hypotes som kan skalas bort. Gud blir härmed blott något som lyftes fram vid avsaknad av kunskap, en kunskapsluckans Gud.

Gud utan transcendens leder till panteism. Gud utan immanens leder till deism. Men ingen av dem speglar den uppfattning som homo religiosus hade och som jag själv håller för sann.

Men varför finns du?
Helt ärligt?

Ni som tror på detta "problem" säger ju att Gud inte kan veta om allt ont som händer för att han inte reagerar, och menar att det är ett bevis för att han inte finns. Men Paulus har redan bemött den kritiken i Rom 8 och 9 och sagt att Gud är barmhärtig mot vem han vill, när han vill så ni tänker fel. Era påståenden bevisar ingenting, bara att ni TYCKER att Gud ska agera polis, men samtidigt vara så liberal att han lämnar er i fred och INTE räddar och botar er. För att ni får pengar från Försäkringskassan.

Att veta är att vara. Gud är allvetande genom att vara alltings Verklighet. Gud vet sig själv, genom detta vet han allt.

Men gud kan knappast välja när och vilka han ska vara barmhärtig mot om han vill kallas god. Då måste han vara god, mot allt och alla hela tiden. Det är du som säger att gud är allvetande, samtidigt som du erkänner att han inte är det. Problemet är att du inte inser detta själv.

Men han kan inte veta mitt nästa val. Inte om det är ett fritt val.

I så fall är det ju en klockren panendeism du tror på (se mitt förra inlägg).


Håller med om det fetade. En panendeistisk livsåskådning - som du förespråkar - är därför fullt logisk om man vill tro på en transcendent Gud som fortfarande är relevant för oss människor.

Däremot håller jag inte med om din tes ovan att: "I sin immanens är Gud inte rums- och tidsbunden". Det är inte logiskt försvarbart. En transcendent Gud är inte bunden av rumtiden, men i sin immanens är han precis det.

Vi kan plocka fram Platons grotta för att förtydliga. Det är korrekt att säga att de personer vars skuggor projiceras på väggen inte är bundna av väggen. Däremot är det fel att säga att skuggorna inte är bundna av väggen.