Vilken film såg du senast?

The big combo (1955)

Ihärdig polis jagar en "mr big" brottsling. Fallet börjar bli dyrbart och hotas läggas ner, men polisen envisas med att fortsätta, och det gör mr big alltmer desperat.

Ganska tråkig film, en ung Lee van Cleef är med, och en mycket vacker Helene Stanton (henne ska jag försöka hitta mer med). En lustig detalj var att en antikhandlare förekom, som talade svenska.
För bilfantaster fanns det en hel del trevliga bilar att titta på.
4/10

Projekt Go West - 2010-tal, film #5: The Salvation (2014)
Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt i en dansk westernfilm. Jag tänker ge er en lite annorlunda recension. Nämligen en facebook-konversation mellan mig och en kompis. Eller, inte så mycket en konversation. Mest bara en monolog från mig. Allt började med att jag länkade Svenska Dagbladets recension av filmen, titulerad "Grabborgie med westernkulisser".

Jag: Du som läser mycket filmrecensioner. Är det här en usel recension? För det känns som en usel recension.
Jag: http://www.svd.se/grabborgie-med-westernkulisser/om/kultur:film
Jag: SvD gav filmen 2. DN gav den 4. Jag håller med DN. Men mest störde jag mig på att SvD-recensenten inte recenserade filmen.

Min kompis: Usel som i att filmen fick kass kritik, eller dåligt skriven? Jag gillar sågningar, men det var lite för lite om själva filmen. Hur var den i sin genre?

Jag: Nej som jag skrev precis ovan, usel för att den inte pratar om filmen just någonting. Den nämner olika män som finns med och säger att den inte förnyar. Det är allt vi vet om filmen. Och så får den en tvåa. Varför två? Då måste hon ju sett något bra i den.
Jag: Den var bra. I och utanför sin genre.
Jag: Handlar om en man som förlorar sin familj till några banditer och nu ska hämnas. Det är ganska vanligt. Men protsgonisterna är danska nybyggare, vilket är oerhört mycket mer ovanligt än generiska cowboys.
Jag: Det finns en bunt råmacho machomän, vilket är typiskt. Men det är ett stildrag jag funnit att man får acceptera eller plågas av, och olika westernmachos är olika övertygande. De här gjorde det bra.
Jag: Ovanligt är däremot att över huvud taget producera en nordisk western, som därtill står sig ypperligt mot amerikanska sådana.
Jag: Och angående kvinnor i filmen. Nej, det är inte särskilt många sådana med, men jag tänker att det här snarare är en osexistisk skildring av en sexistisk värld. Det är ett samhälle där kvinnor skuffas undan. Tycker inte att det är superkonstigt att det inte är jämställd könsfördelning bland machocowboysen. Det kvinnoporträtt som är mest framträdande i filmen sablas ner av recensenten och sammanfattas med att hon är stum. Men jag skulle snarare lyfta fram det attributet till något som hjälper till att fördjupa hennes karaktär. Tvivlar på att recensenten ens såg hela filmen. Fastnade säkert i twitter halvvägs och var ofokuserat, om inte annat.
Jag: Filmen är en strax under medel-fyra

Betyg 4/6.

Bonus! Fem av mina kvinnliga favoritkaraktärer i westernfilmer, som är mycket mer än bara våp och kärleksintressen (och som dessutom har tungan kvar):
- Mattie Ross i True Grit (2010 (förmodligen i de tidigare inkarnationerna också))
- Etta Place i Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)
- Cat Ballou i Cat Ballou (1965)
- Rachel Zachary i The Unforgiven (1960)
- Constance Miller i McCabe & Mrs. Miller (1971)

Hade också filmkväll med några kompisar igår. Såg en film jag länge velat se och en jag aldrig hört talas om förr:

Solomon Kane (2009)
Baserad på serietidningen om den brittiske soldaten som slåss mot demoner på 1600-talet. Storyn är inte mycket att hänga i granen, men utomhusmiljöerna är riktigt snygga och mysiga. För mig vars favoritsetting är regnigt och lerigt 1700-tal är det förstås alldeles ypperligt med Solomon Kanes regniga och leriga 1600-tal. Jag myser mig igenom filmen. 3/6

The Final Countdown (1980)
Ett hangarfartyg 1979 åker in i någon magisk storm som transporterar dem tillbaka till 1941, dagen före bombningen av Pearl Harbour. Vi får se Martin Sheen, Kirk Douglas, Katharine Ross och en collie i rollistan. Filmen är lite charmig men menlös. Jag hejade på hunden. 2/6

SSF: Everest (2015)

1996 var kommersialiseringen av Mount Everest i full gång och vilken amatörklättrare som helst med en smärre förmögenhet på sin hand kunde göra ett försök att stå på världens topp. Expeditionen som den här filmen återskapar bestod av oerfarna klättrare, en svår storm och andra faktorer som ledde till den dittills största katastrofen som inträffat på Mount Everest.

Som alltid ner folk tragiskt dör ska syndabockar utses och flera böcker har skrivits om den här händelsen från personer som var där och anklagelserna har varit hårda. Jag gick igenom Jon Krakauers "Into Thin Air" innan jag skrev det här för att se vad regissören Baltasar Kormakur valde att inkludera i sin film och det kan konstateras att det är en väldigt neutral skildring. Inga större fingrar pekas på nån men han svartmålar ändå en viss person onödigt ett par gånger, speciellt som den personen gått ut och sagt att skildringen är ren lögn.

Hur som helst, det här är ett fullgott äventyr som verkligen får en att respektera Mount Everest till fullo. Storskaligheten, faran och utmaningen och varför det lockar folk är väl fångat. Man skäms lite när man drar på sig huvan och huttrar på väg hem från biografen när man precis sett personer frysa ihjäl i -40C på en plats där bara 1/3 syre finns att suga in jämfört med havsnivå. Men karaktärerna är för ytliga och för många för att tragedin verkligen ska slå an en sträng hos mig. Trots dom obligatoriska (eller kanske tack vare) - frugan hemma utom sig av oro - scenerna får jag inte några feels när personerna börjar dö och det är på grund av att jag aldrig lär känna dom riktigt.

Skådespelarna är det absolut inget fel på för det är en imponerande skara talang dom castat, det är regin och fingertoppskänslan i den som saknas för att lyfta upp den i samma klass som t.ex Alive (1993) när det kommer till överlevnadsfilmer. Den känns för kompromissad för att få med allt och det blir rörigt i slutändan - förståeligt för det är mycket att berätta men för att få det riktigt gripande och spännande borde man gjort annorlunda.

Fantastiska miljöer, sevärda skådisar och en fascinerande händelse gör att den till slut får 3/5.

Kansas city confidential (1952)

Ett smart rån planeras mot en värdetransport. Ett blomsterbud blir omedelbart misstänkt, och fängslad.
Han är dock oskyldig, och släpps när flyktbilen hittas.
Då han själv är tidigare fängelsekund bestämmer han sig för ta reda på vem/vilka som satte dit honom.

Mycket klurig intrig med flera oväntade vändningar. Ännu en film med Lee van Cleef.
Kul är att man börjar känna igen flera av birollsinnehavarna.
Härlig film 4/5

Child 44 - Drama om Sovjettiden med Mad max i huvudrollen. Filmen handlar främst om en KGB:ares jakt på en seriemördare men det intressanta är hur personerna i filmen utvecklas och deras förhållanden till varandra. Den visar även hur det verkligen var att leva under sovjettidens kontrollapparat, något som verkar ha glömts bort idag. En bra film.

16,1 av 21,7 P (kan man inte samsas om ett gemensamt poängsystem i denna tråden?)

Familjen ( ? )

Beckfilm, vari en narkotikahandlare mördas i sitt hem.
Beck och gubbarna kopplas in på fallet som leder i lite oväntad riktning.

Hyfsad svensk polisfilm, duger absolut som underhållning en söndagkväll

6/10

Prisoners(2013) såg jag ikväll. Riktigt bra och spännande film med mysiga miljöer såhär när vintern kommer. Vet inte/orkar inte riktigt vad jag ska skriva, definitigt en film jag kommer se igen iaf.

Jag har nu varit på bio och sett Tjuvheder (2015). Innan filmstart skrev jag följande om filmen:

Jag är verkligen inte sugen på den. Inte för att jag inte gillar diskbänksdepp, för det gör jag verkligen, utan för att den känns formgjuten för att älskas av kritiker. Hoppas att den kan överraska och inte bara vara deppdrama om misär som ska få mig att lämna salongen med en tankar om hur hemskt vissa har det, som kommit utanför vårt samhälle. För då har filmen misslyckats med att överraska och visat att min ovilja att se den var berättigad.

Så hur blev det nu? Överraskade filmen? Nja. Det var ett deppigt diskbänksdrama om missbrukare i utkanten av alla sociala skyddsnät. Det var inga chocker på så vis. Men filmen var ett gediget hantverk som ändå fångade mig och höll mig fast. Den gav ett väldigt naket och dokumentärt intryck, vilket delvis kan tillskrivas att vi rör oss i ett levande Stockholm som alla som bor här kan identifiera, men framför allt beror det på att filmen bara innehåller två skådisar medan resten av rollbesättningen är riktiga hemlösa, missbrukare, socialarbetare osv.
Det finns egentligen bara två saker som riktigt gnager. För det första är det huvudpersonens namn, Minna. Jag reagerade varje gång det sas, för jag trodde att det var ett låtsasnamn. Har aldrig hört det förr. Karaktärerna kunde lika gärna heta Christer, Claes, Janne, Ulla och Elrond. Men mitt filmsällskap intygade att Minna var världens vanligaste namn, de kände alla någon som hette så. Det var bara jag som störde mig på det.
Det andra var filmens namn. Tjuvheder. Vilket vedervärdigt, genomuselt namn. Det borde stå klart för var och en som har sett filmen. Jag kan inte för mitt liv förstå varför den ska heta så.

Egentligen är det lite svårt att betygsätta. Jag blir ju tagen av filmen och vill ge den en fyra, men det är ju precis vad filmen vill! Den får som den vill om jag inte ger den en trea, men samtidigt tycker jag att den förtjänar en fyra. Ja den får väl en fyra. Betyg 4/6.

Samtidigt som vissa ser ut att ha det hemskt så har jag hela tiden i minnet de två andra "socialrealistiska" filmer jag sett på samma biograf i år. Den ena, Leviatan, skildrar på ett precis lika naket sätt korruptionen och misären i en liten rysk stad där borgmästaren vill riva huvudpersonens hem. Den andra, Timbuktu, skildrar hur en grupp jihadister tar över staden med samma namn och pajar allt som var tryggt. Så det här var ändå den muntraste av de tre.

Tracks

http://www.imdb.com/title/tt2167266/

3,5/5

Filmen handlar om en ung kvinna som planerar att gå över den australiska öknen från Alice Springs till Indiska oceanen. Ett avstånd på 2.000 miles. Det finns hjordar av vilda kameler rör sig fritt i hela centrala Australien, Så efter lite jobb hos kamel bönder så beger hon sig iväg med 4 st å sin hund.

Helt ok rulle.

SSF: Blade Runner (1982)

Året är ogreppbara 2019. Människan har utvecklat kloner, så kallade replikanter, att vara våra slavar och arbeta åt oss på avlägsna planeter innan dom dör på en bestämd tidpunkt. När fyra replikanter inser att deras jobbvillkor lämnar en del att önska kapar dom ett rymdskepp och flyr till jorden och Los Angeles. Där blir det polisen Rick Deckard uppgift att finna och "pensionera" dom.

Jag inser ganska snabbt när eftertexterna rullar att denna klassiker inte (längre) är ett mästerverk för min del. Ridley Scott har skapat en fantastisk värld som är visuellt slående än idag 33 år senare. I ett regntungt Los Angeles flyger bilar mellan gigantiska neonupplysta billboards, nere på gatan spyr maskiner ut ånga som dränker människorna i en ständig dunkel vardag och högteknologin står i kontrast till en deppig mänsklighet - cyberpunk i sitt esse. Men storyn matchar tyvärr inte atmosfären och jag sjunker aldrig in i den på djupet som krävs. Lysande scener - mästerliga rent av - blandas med för många halvdana och otydliga och skapar en helhet där briljansen överskuggar en rätt trist film. För mycket pretentiöst krystande emellanåt. En berg och dalbana av kvalitet.

Men nu till godsakerna: Harrison Ford är härligt butter i huvudrollen även om jag anar en smula ointresse, Rutger Hauer är stjärnan som dominerar varje scen han är med i, Daryl Hannah är nästan lika briljant och gör en oförglömlig insats, och dom får sällskap av en lysande skara birollsinnehavare. Som t.ex Brion James i öppningsscenen som nog är mitt favorit-startskott i en film någonsin - en till synes normal intervju, men med en ökande känsla av att nåt inte står rätt till för uppträdandet av Brion James blir mer och mer underligt och till slut exploderar han och etablerar en av dom bästa bad guy som setts. Lika ikonisk är slutscenen med talet alla filmälskare älskar att citera. "like tears in rain"

Blade Runner kommer alltid anses som tidlös och kult, för såna kvalitéer har den och det är välförtjänt. Och den hänger med i minnet som bara speciella filmer gör. Men för mig just nu ligger den inte högre än en stark 3/5

Hade högre förväntningar på den. Hygglig men inte mer.