Citat:
Ja jag är själv för SD, dock ej för nazism.
Jag frågade på ett möte en gång varför SD var för att sänka gränsen till just 12 veckor. Fick till svar ungefär att; "Vi ser det som ett barn och som har rätt till liv". Sen frågade var det tyckte om fosterdiagnostik angående DS, då sa de att det var en svår fråga och att det inte hade tänkt så långt. Men aborter på handikappade barn brukar ju göras efter vecka 12, så det borde kanske tänkt på det med kan man tycka.
Jag förstår om man är emot abort på grund av tanke om människovärde, men det måste ju i så fall omfatta alla foster, inte bara de friska med rätt föräldrar.
Tycker du verkligen att det ska vara olika spelregler gällande huruvida vilka foster som får lov att dödas?
Då har man inga bra värderingar eftersom man värdesätter vissa mer en andra. Och då kan man inte samtidigt ta till argumentet att abort är inhumnat. Förstår du vad jag menar?
Varför är det just tidpunkten som är så viktig? Ett foster är ju ett barn som skulle blivit en person oavsett när aborten görs.
"Skäl och omständigheter" som du pratar om ska trappas upp utefter graviditetens vecka är ju bara ologiskt. Eller hur menar du? Vilka skäl räknas egentligen? Blir det inte högst godtyckligt? Är det då inte bättre att kvinnan bestämmer som ändå är den som borde kunna bedöma skälen bäst och vars kropp det handlar om.
Alla skäl är likvärdiga till den gräns som finns nu, 18 veckor. Efter det är det socialstyrelsen som godkänner skälen. Det hade varit intressant att veta faktiskt, vad de anser som rimliga skäl. Men påbörjad (misslyckad) abort är i alla fall ett sådant skäl.
Vecka 18 - 22 är rimliga eftersom tidigast födda barnen har varit födda vecka 21+7. De flesta missfall som händer inom den tidsramen överlever ju inte även om de stoppas i kuvös. Eller så får de skador av att vara för tidigt födda att det inte är förenligt med liv.
Men jag håller med om en sak, det hade varit fint om de barnlängtande paren kunde få adoptera alla barn med Downs syndrom och liknande svåra handikapp istället för att de aborteras.
Jag frågade på ett möte en gång varför SD var för att sänka gränsen till just 12 veckor. Fick till svar ungefär att; "Vi ser det som ett barn och som har rätt till liv". Sen frågade var det tyckte om fosterdiagnostik angående DS, då sa de att det var en svår fråga och att det inte hade tänkt så långt. Men aborter på handikappade barn brukar ju göras efter vecka 12, så det borde kanske tänkt på det med kan man tycka.
Jag förstår om man är emot abort på grund av tanke om människovärde, men det måste ju i så fall omfatta alla foster, inte bara de friska med rätt föräldrar.
Tycker du verkligen att det ska vara olika spelregler gällande huruvida vilka foster som får lov att dödas?
Då har man inga bra värderingar eftersom man värdesätter vissa mer en andra. Och då kan man inte samtidigt ta till argumentet att abort är inhumnat. Förstår du vad jag menar?
Varför är det just tidpunkten som är så viktig? Ett foster är ju ett barn som skulle blivit en person oavsett när aborten görs.
"Skäl och omständigheter" som du pratar om ska trappas upp utefter graviditetens vecka är ju bara ologiskt. Eller hur menar du? Vilka skäl räknas egentligen? Blir det inte högst godtyckligt? Är det då inte bättre att kvinnan bestämmer som ändå är den som borde kunna bedöma skälen bäst och vars kropp det handlar om.
Alla skäl är likvärdiga till den gräns som finns nu, 18 veckor. Efter det är det socialstyrelsen som godkänner skälen. Det hade varit intressant att veta faktiskt, vad de anser som rimliga skäl. Men påbörjad (misslyckad) abort är i alla fall ett sådant skäl.
Vecka 18 - 22 är rimliga eftersom tidigast födda barnen har varit födda vecka 21+7. De flesta missfall som händer inom den tidsramen överlever ju inte även om de stoppas i kuvös. Eller så får de skador av att vara för tidigt födda att det inte är förenligt med liv.
Men jag håller med om en sak, det hade varit fint om de barnlängtande paren kunde få adoptera alla barn med Downs syndrom och liknande svåra handikapp istället för att de aborteras.
Hade hoppats jag skulle slippa DS-debatten, men OK då.
Det finns flera saker som gör att man kan vilja abortera ett foster med DS, och att man skulle tycka att de är mindre värda och borde rensas ut eller liknande är nog ett mycket ovanligt skäl - om det ens förekommer idag.
Har du barn eller..? Jag testade inte för DS vid första graviditeten, men väl vid andra. Om det barnet hade haft DS, så hade jag tagit bort det. Främst p.g.a. det hade gått så mycket ut över min son, mitt äldsta barn. All tid och all energi typ, skulle ha gått till DS-barnet.
Min dåvarande make kände likadant, och han hade erfarenhet av att växa upp med en handikappad syster. Det var precis så det var, att han fick sköta sig själv från alldeles för tidig ålder, för att systern behövde all hjälp och stöd och uppmärksamhet hela tiden. Dessutom hade jag inte orkat ett tredje barn i så fall, och då hade min son inte fått något syskon som kunde fungera som ett SYSKON, alltså en trofast vän där hjälpen livet igenom kunde gå åt båda hållen. (Förutom att de med DS ofta inte blir så gamla, även om de blir äldre numera när man kan operera de hjärtfel de ofta föds med.)
Vardagen måste fungera, man måste orka - och det är inte som på film där det handikappade barnet lär hela familjen vad livet egentligen går ut på och därför blir det käraste barnet... Som en mycket klok äldre läkare sa till mig en gång: "det finns mycket lite romantik i en familj med ett handikappat barn".
En annan tanke: det går inte (om det inte har kommit någon ny metod på den allra senaste tiden?) att se vilken grad av DS ens foster bär på. Det finns ju olika grader, där t.ex. intelligensen kan stanna på allt ifrån ett krypbarns nivå (de lär sig varken att gå eller tala eller sköta sina toalettbesök själva) till en intelligens som fortfarande är låg men faller inom spannet för vad som betraktas som normalt - alltså där barnet går i vanlig klass med samma läroplan och betygskriterier som alla andra, förväntas kunna skaffa sig ett riktigt arbete, och inte har rätt till något från LSS (om det inte finns andra problem).
När det gäller detta, kan man förstås filosofera över vilket som är värst. Att tvingas byta bajsblöjor på en trilskande 80-kilosbaby... eller att ha ett barn med intelligens inom normalspannet, som går i vanlig klass, och som FÖRSTÅR att ingen kille/tjej kan tycka att hon/han är attraktiv med det utseendet, att hon/han förmodligen aldrig kommer att få delta i det som andra ungdomar gör, som fester, resor, kärlekshistorier, bilda familj o.s.v.. Jag tror att det sistnämnda skulle göra ondast i hjärtat!
Då kanske det är bäst för alla att döda ett litet foster..?
Fast ärligt talat så hade till och med jag rekommenderat en abort där, om kvinnan velat det själv såklart och den kunde gjorts säkert och tidigt. På grund av alla de medicinska riskerna, samt risken att mamman inte skulle orka vårda det nya spädbarnet förutom allt annat hon hade att rodda med, och att mamman kanske inte ens skulle leva särskilt länge i en tid när penicillin inte var uppfunnet.)