Citat:
Det trodde jag också först, men jag är tveksam till att dessa har stridsvagnar och broläggningsutrustning inom sina förband.
EDIT: Såg att Savoy undrade om 10K ryska marktrupper skulle göra skillnad. Jag skulle svara självfallet, men att det inte skulle vinna kriget för Assad. Antingen skulle man kunna använda dessa som en effektivare "näve" som genomför attackerna, eller så skulle man kunna ha dem som "brandkårsstyrka" som rycker ut där rebellerna går på offensiven.
I det första fallet skulle effektiviteten hos anfallsförbanden onekligen öka avsevärt, åtminstone till den nivå att man skulle kunna ta allt man lade kraft mot. Emellertid skulle det inte ändra på det faktum att rebellerna skulle fortsätta använda samma taktik som nu och ge upp territorium i anfallsriktningen och återta det samma på andra ställen. Priset skulle bli högre för rebellerna i förluster,, men det vore inte en gamechanger.
I det andra fallet skulle man ha större chans att åtminstone stabilisera fronten och förhindra snabba rebellframryckningar, och Assad skulle få tid att konsolidera sin position. Problemet är dock att dessa trupper inte kan vara överallt, och att detta förutsätter en långsiktig strategi som inte ryms inom det stipulerade scenario du ställde upp. Om detta skall lyckas måste Ryssland ha ett mycket längre perspektiv.
Vad Assad är i behov av är MASSIVA förstärkningar som kan hjälpligt hålla taget territorium, det är enda sättet som han kan vinna på. Att få tillgång till fåtaliga men relativt stridsdugliga iranska förband eller Hezbohllakrigare är förvisso fint, men huvudproblemet är oförmågan att hålla territorium och den löser inte denna typ av förstärkningar.
EDIT: Såg att Savoy undrade om 10K ryska marktrupper skulle göra skillnad. Jag skulle svara självfallet, men att det inte skulle vinna kriget för Assad. Antingen skulle man kunna använda dessa som en effektivare "näve" som genomför attackerna, eller så skulle man kunna ha dem som "brandkårsstyrka" som rycker ut där rebellerna går på offensiven.
I det första fallet skulle effektiviteten hos anfallsförbanden onekligen öka avsevärt, åtminstone till den nivå att man skulle kunna ta allt man lade kraft mot. Emellertid skulle det inte ändra på det faktum att rebellerna skulle fortsätta använda samma taktik som nu och ge upp territorium i anfallsriktningen och återta det samma på andra ställen. Priset skulle bli högre för rebellerna i förluster,, men det vore inte en gamechanger.
I det andra fallet skulle man ha större chans att åtminstone stabilisera fronten och förhindra snabba rebellframryckningar, och Assad skulle få tid att konsolidera sin position. Problemet är dock att dessa trupper inte kan vara överallt, och att detta förutsätter en långsiktig strategi som inte ryms inom det stipulerade scenario du ställde upp. Om detta skall lyckas måste Ryssland ha ett mycket längre perspektiv.
Vad Assad är i behov av är MASSIVA förstärkningar som kan hjälpligt hålla taget territorium, det är enda sättet som han kan vinna på. Att få tillgång till fåtaliga men relativt stridsdugliga iranska förband eller Hezbohllakrigare är förvisso fint, men huvudproblemet är oförmågan att hålla territorium och den löser inte denna typ av förstärkningar.
Är det inte därför man håller på som bäst med tvångsrekryteringar till NDF?
Noterar för övrigt att regimen lyckats ansluta kristna milisgruppen Gozarto till sina strider:
http://www.almasdarnews.com/article/isis-forces-routed-near-the-christian-city-of-sadad-in-east-homs/