Richard Wagner - finns det några FB-Wagnerianer här??

Du borde ge den en chans.

Nu och 30 dagar framåt kan man lyssna på Mästersångarna i Nürnberg på svenska i en inspelning från 1956 på SR:s hemsida:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2359

Ojojoj, kan bara säga att Tristan och Isolde är bland det bästa jag någonsin hört. Fantastist verk. Helt makalöst.

Det är ett slags mentalt BDSM som är plågsamt underbart att lyssna på. Som åhörare förlorar man hela sin integritet, ens hjärta ligger vidöppet och Wagner rör vid punkter som man inte ens själv vågar röra vid.

Jag såg alla va hans kända operor. Favoriten är Lohengrin. Andra platsen erhålls av Die Walkure. Anledningen till varför jag tycker att dessa två är hans bästa operor är att både handlingen och musiken är underbar. In Fernem land ur Lohengrin och Wotans Farväl ur Die Walkure är bara några exempel.

Det som jag märkte är att många personer som är förtjusta i Wagners operor sällan nämner Lohengrin som deras favorit Wagner verk, och den brukar inte ens vara med på topp 3. Finns det fler som tycker att Lohengrin är underskattad och inte får den uppskattning den förtjänar?

Lohengrin är min favorit också, och jag satt med gåshud genom hela föreställningen då jag såg den på Kungliga Operan för tre, fyra år sedan. Det är verkligen ett mästerverk av astronomiska mått.

Älskar Wagners musik men känner mig ändå tveksam. Han blev ju en slags kultfigur inom nazismen, och även om han inte själv var nazist eftersom han levde innan nazismen så var han ändå grov antisemit. Kan man skilja på politik och konst? Tänker mig ju att folk idag har mindre kunskap och att vi befinner oss längre fram i historien än vi gjorde för kanske 60 år sedan vilket gör att det kanske kan kopplas ihop mindre med det och är mindre laddat än förut?

Även om ni bestämt tycker att nej nej musik och politik är inte samma sak så dumförklara mig inte tack utan ta gärna mina tankar på allvar...

Jag älskar Wagner! Lyssnar dock sällan igenom hela operor utan har mina favoritstycken, t.ex.: Siegfrieds smidessång, Siegfried och skogsfågeln, hela sista akten av "Siegfried" men särskilt kärleksduetten på slutet, "Du bist der Lenz" i "Walküre" samt kärleksduetten i slutet av första akten och såklart Wotans avsked i slutet på tredje, hela brudkammarscenen i "Lohengrin" samt Lohengrins avsked i sista akten, o.s.v.. Finns många fler stycken jag älskar, men det här är mina absoluta favoriter.

När jag var ung kunde Wagner nästan få det att slå runt i huvudet på mig - jag ville bara gå ut i skogen och leta efter hjältar!

Tyvärr finns det så väldigt få riktigt bra Wagnersångare - och särskilt då hjältetenorer - som har både rösten, musikaliteten, skådespelarförmågan och utseendet. Ja, jag VET att man inte "ska" bry sig om utseendet, men mig stör det om Brünhilde ser ut att vara 60 år gammal, och Siegfried är en fet gubbe med stor mage, som knappt tar sig upp till stående ifrån sittande på golvet... Och sedan är det förstås problemet med att alla regissörer ska komma med något nytt som inte stämmer med Wagners anvisningar ALLS, trots att Wagnerpubliken generellt är konservativ och vill att ett svärd ska vara ett svärd och en drake en drake, och inte något annat...



DET är ju bara en bonus, juh!

Absolut inte enligt mig... Så ja
Vill inte lyssna på musik där folk tror att jag är nazist.

Kaufmann är en mycket bra sångare, men ser han inte lite judisk ut? Det förstör upplevelsen för mig.

OK. Personligen skulle jag aldrig låta vad andra kan tro om mig, begränsa mig i mina kulturupplevelser.

Det var väl Hitlers favorit? Jag gillar Wagner som fan faktiskt.

Det var inte bara hans favorit. Hade inte någon (väldigt viktigt inom nazismen) sagt "För att förstå det nationalsocialistiska Tyskland måste man först förstå Wagner"?

Mmm, det är ett väldigt effektfullt sätt att föra dramat fram mot dess blodiga klimax. Upplägget har flera fördelar förutom den sköna musiken: Siegfried blir synlig både som sitt tidigare och sitt nya jag, både som hjälten från den förra operan och som den lurade mannen, nu halvt intrasslad i Hagens och Günthers ränkspel, spelet mellan den hårde, kallblodige Hagen och den mer kluvne, svage Günther blir också tydligt - och vi ser/hör efter hand hur Siegfried vaknar upp, hur trolldrycken som stängt av hans minnen av det som hände innan han mötte Günther börjar släppa sitt grepp. Doniington kommenterade i sin bok om djuppsykologin i Ringen att "the schizoid blockage on his memory is abput to give way", och det är rimligt att se Siegfried som offer för en slags dubbelhet; om inte direkt schizofreni så i varje fall de helt olika mentala koderna och hedersbegreppen ute i den värld av monster, sagor, skogar och hjältar han kommer ifrån och den ordnade men också beräknande värld av människor och klaner som han kommit att hamna i.

Wagner använder gärna sådana här "rekapitulations-scener" i Ringen (och i Parsifal), för att återerinra om bakgrunden på en del ställen. Scenen där Wotan/Vandraren pch Mime har frågesport i början av Siegfried är ett annat exempel och även den ett stort "showcase moment" för både sångarna och orkestern.