Richard Wagner - finns det några FB-Wagnerianer här??

Ikväll blir det Wagner på TV! http://www.svt.se/veckans-forestallning/

Richard fyller ju 200 år och det ska givetvis fyras. Storslagen tonpoet!

Utmärkt konsert, som väntat. Tycks inte gå att se i efterhand på SVTPlay, men den svenska presentatören nämnde att det skall gå i repris med svensk textning den 6 juni.

Det blir mer Wagner på SVT, bl.a. Parsifal från Metropolitan nu på lördag. Stephen Frys Wagner-program var väl värt att se men finns inte kvar på SVTPlay. Däremot går det att se här (åtminstone tills BBC upptäcker det och kräver att det tas ned).

Just det, man sände "Parsifal" i en helaftonsföreställning. Den var grandios. Jag var innan det hela rädd för att kostymerna och scenografin skulle vara ful och modern. Men den var OK.

Det var alltså lördagen den 25 maj som SVT sände det hela. En femtimmars operaföreställning: Richard Wagners "Parsifal", uppsatt av New York Metropolitan Opera. Föreställningen i sig hölls i mars i år. Scenografin var rätt fyndig, kanske lite överarbetad, men i stort sett mäktig. Bra var till exempel den jätteskärm i bakgrunden som än visade flyende moln, än en stor gyllene cirkel, än en rad andra gåtfulla former.

Bakgrunden för handlingen, är den intressant? Ja, det är den. Och jag har forskat i den. Jag tänkte här återge bakgrunden, samt operans handling. Kort sagt recensera denna "Parsifal on the Met", 2013.

Bakgrunden till historien är denna. Innan Jesus dog på korset stöttes han i sidan av en legionär med en lans. Det blod som rann ut samlades enligt legenden i en bägare. Bägaren (= Graalen) fördes sedan till Graalsborgen Montsalvat i Spanien, där den vaktas av Graalsriddarnas broderskap. Bägaren är helig, den ger kraft; de riddare som är genuina, som strider för sanning och rätt, får bli invigda i brödraskapet. Men vid tiden för operans början är ledaren, Amfortas, sjuk. Han har ett sår som inte läker. Det beror på att han sårats av en lans under ett möte med en viss kvinna, Kundry.

- - -

Vad ska man göra åt det då? Graalsriddarna vet inte vad de ska göra. Ordet förs av Gurnemanz, broderskapets ledare under Amfortas. Och inte blir det bättre av att en ung man plötsligt dyker upp hos dem. Han har med sin pilbåge dödat en svan i borgens närhet. Och han förstår inget av den nattvard som man sedan begår, med Graalskärlet. Gurnemanz jagar iväg ynglingen. -- I akt två har denne yngling gett sig ut på ett uppdrag: han slår sig in i Klingsors borg. Klingsor har tidigare försökt bli medlem av Graalsriddarna men misslyckats. Han var inte ädel nog. Nu har han Kundry i sin tjänst. Och hon försöker förföra Parsifal när denne tagit sig in i borgen. Men han avvärjer hennes anslag. Och får i samma stund veta vem han är: Parsifal. Strax anländer Klingsor, som kastar sitt märkliga spjut mot honom. Men Parsifal fångar det och går triumferande därifrån, med en döende Klingsor vid sina fötter. Spjutet har tillhört Graalsriddarna. Det är det spjut med vilket Jesus stöttes i sidan enligt ovan. Det brukar kallas Ödets Spjut, den Heliga Lansen eller Spear of Destiny. Dess historia är fascinerande i sig.

- - -

I akt tre [140-årig spoilervarning!] återvänder Parsifal till Graalsborgen. Det har gått många år och Graalsriddarna är grå och böjda. Amfortas vill dö och har vägrat brödraskapet nattvard; ju svagare han blir dess bättre säger han. Då kan han ju dö. Men Parsifal tvagas nu i en källa; kvinnan Kundry är med liksom Gurnemanz. Dagen gryr, det grönskar på Långfredagen (ty. Karfreitagszauber) och Graalsriddarna samlar sig till nattvard med Graalen, som magiskt fylls med blod från spjutet. Amfortas helas med det spjut som sårat honom -- nu är det ju den rene Parsifal som håller i det -- och frid, glädje och andlig stegring bemäktigar sig sällskapet. Parsifal håller upp den gyllene Graal som ett tecken på frälsning för alla. Ridå.

- - -

Det hela baseras på en medeltida legend, skriven av Wolfgang von Eschenbach. Wagner har fångat det hela i en femtimmars opera, med sublim, ställvis pampig och smäktande, ställvis avancerad musik. Wagner skrev även librettot (sångtexten) som återger handlingens alla skiftningar och de medverkandes tankar och tal.

Vad gäller denna uppsättning -- Metropolitan, mars 2013 -- så var den ypperlig. Scenografin var enkel men slagkraftig. Man bar moderna kläder, men med stil. Det var i alla fall inte den dräktmässiga röra som rådde i Bayreuths uppsättning av samma opera 2012. Sångarnas insatser var goda. Man sjöng på tyska. Majoriteten, jag tror alla deltagande, var européer. Det kanske måste till när det är Wagner...! Två svenskar var med, Peter Mattei som Amfortas och Katarina Dalayman som Kundry. De gjorde, så vitt jag kan se, sina roller utmärkt. Och Jonas Kaufmann som Parsifal var en övertygande hjälte, en komplex typ med drag av såväl naiv dåre som strong typ.

Uppsättningen var med andra ord perfekt, så nära perfekt det går i en modern ram. Jag menar, visst föredrar jag Wagner-scenografi med medeltida kläder och miljöer. Men man kan inte få allt. Wagner var ett geni och hans verk går alltid hem, även med viss skev scenografi. Denna uppsättning är gjord av folk med respekt för konsten, folk med målet att göra verket rättvisa. För regin svarade Francois Girard och dirigent var Daniele Gatti. Så om ni ser denna film på DVD, "Parsifal on the Met 2013", så vet ni att det är en given klassiker, en bra introduktion till Wagner. Jag har själv aldrig sett en hel Wagneropera, från början till slut, men dessa fem timmar bara flög iväg. Men visst är Wagner delvis en svår konstnär. Jag har lyssnat en del på Wagner förr och läst om denna opera. Så viss förberedelse kan behövas innan man tar sig an denna, och verk som "Lohengrin" och "Nibelungens ring".

Jag vill tipsa om detta mycket intressanta samtal där Horace Engdahl talar under 2013 års bokmässa med DN:s Björn Wiman om Wagner.
http://www.dn.se/webb-tv/kultur-noje/bokmassan-horace-engdahl/

Två saker tycker jag är särskilt intressanta.
När Horace pekar på tre olika receptionlinjer av Wagner:
1) Den tysknationella (Som skulle nå sitt klimax i Tredje Riket och sedan dö).
2) Den kapitalismkritiska bl.a. förfäktad av George Bernhard Shaw.
3) Den kosmopolitiska främst företrädd av Thomas Mann.
Engdahl menar att det är den tredje linjen som stått pall.

Vidare så kommer han med, i vad jag tror i mångas ögon är ett mycket kontroversiellt uttalande, att Wagners s.k. "antisemitism" så som den bl.a. uttrycks i Judendomen i musiken är djupt missförstådd och kan jämföras med Aleksandr Solzjenitsyns skildring av judarna i sin, symptomatiskt nog varken till svenska eller engelska översatta, bok Två hundra år tillsammans.
Talet om judarnas "försvinnande" ska ses som en önskan om deras totala assimilation och inte som deras fysiska utplåning, och detta anser Horace helt oförenligt med nazismens ideologi.
Horace går så långt som att "protestera bestämt" mot Wimans pliktskyldiga litania om att Wagners skrift är en "vämjelig antisemitisk text" och att han är en obehaglig antisemit och hävda att den är direkt "felaktig"!

Jag skulle vilja säga att Valkyrian inte alls är vad man skall börja med. Flygande holländaren är betydligt bättre att börja med.
Sedan lyssnar jag mycket hellre på vilken Wagneropera som helst än någon minimalistisk opera av Philip Glass eller någon musikal av Stephen Sondheim.

I går hade Parsifal premiär på Operan, undertecknads Wagner-favorit som han hade möjlighet att närvara på. Långt bort från all intellektualism som vi säkerligen kan ägna åt operan kan jag tycka om att lyssna till den som en barnsaga, som det skimrande förspelet, likväl det sista skimrande ackordet, lätt kan erbjuda som en legitim lyssning; vi får här alltså för ett slag leva i den förtrollade världen som våra Graalriddare utför sina stordåd i. Gott så att dirigenten också inför den första akten inte genomförde den sedvanliga entréritualen, utan någorlunda väl dold (några i publiken tycks ha fått syn på honom dock vilket föranledde en mindre mäktig klappning som snabbt dog ut) ställde sig på podiet i takt med att belysningen upphörde, och liksom sin föregångare Nibelungens Ring inleder Parsifal väl då i tystnad och mörker. Med tanke på berättelsens annars i övrigt typiskt "vuxna" teman gör sig en sådan lyssning sig svår i längden, men under tiden vi lyssnar och tittar kan vi komma tillbaka till den i vid väl utvalda tillfällen.

Gurnemanz inleder sången i operan och dominerar också första akten. Ridån har sedan en tid som brukligt gått upp och vi befinner oss i någorlunda modern tid enligt regissörens önskan. Tyske Christof Fischesser gör en god insats i rollen, både skådespelarmässigt och sångmässigt; han gör oväsen på scenen, ljud som tillhör den levande teatern men som givetvis raderas från varje väl utförd studioinspelning. Rösten drunknade ett par gånger i orkesterns ljudvägg som han i övrigt visade sig väl kapabel att penetrera. Piano är en nog så viktig dynamik i opera, som uppsättningen väl visar i övrigt, men dess effekt när orkestern spelar forte desto mer tveksam. Karaktäristiska hostningar som annars kan komma vid fel tillfällen utebliv nu i det stora hela vid de viktigaste tillfällena, och den intimitet som kan uppstå hos en publik som övergår tusen som är helt tyst inför de fjärran röster som sjunger över den helt tysta orkestern. Bruket av gosskör var lämpligt ty gossens timbre skiljer sig någon från den vuxna kvinnan som annars är det enda alternativt för toppnoterna (som ofta kan vara svåra för counter-tenorer som annars skulle kunna vara det tredje alternativet), och rösterna är ju tänkta att porträttera de yngsta medlemmarna i Graal-orden.

Amfortas, kanske min favoritkaraktär i operan, porträtteras som en Jesusfigur och sjungs på det där känslomässiga sättet, kanske påminnandes oss om italiensk opera, av Ola Eliasson, vilket är det av mig föredragna viset som sig nog bör för en man som spenderar i stort sett hela operan i stort lidande. Temat slogs hem också mer teatriskt, med en ofta krypande Amfortas som liknande den klassiska Jesusfiguren. Proto-freudianska vibbar återvänder här också mångt och mycket från när vi sist såg dem i Isoldes Liebestod; en man som längtar efter att dö, men detta tema är kanske desto mer utvecklat hos operans enda större kvinnliga karaktär, Kundry.

Dalayman såg jag sist i operans produktion av Nibelungens Ring där hon sjöng Brünnhilde, och då liksom nu med ett gott tryck i det övre registret. Kundry är kanske den mest mysteriska karaktären i operan, vars märkliga beteende och livsöde förklaras mer först i andra akten, men kanske inte helt tillfredsställande. Dömd till evigt liv, ett tema som vi nog får svårt att sammanföra med kristendom som en "dom" är kanske ett av skälen vi har att inte kalla Parsifal för en kristen opera, utan en opera med kristen symbolik tillsammans med en del buddhistisk sådan; vi tänker oss också naturligtvis profetian om den rene dåren som skall sätta allt till rätta med hjälp av medlidande; vi tänker oss medlidande som nästan ett vapen som kan avväpna vår omgivning, ett tema vi kan finna i buddhistisk filosofi.

Parsifalveteranen Michael Weinius sjöng titelrollen, och så med en god klassisk heldentenortimbre, i stil kanske med den moderna heldentonern (jmf. exempelvis med Siegfried Jerusalem) som tillåter något större passion än den mer klassiske. Andra akten är Parsifals (och Kundrys) akt, och där sken han som krävs allra starkast, med det berömda ropet efter Amfortas efter kyssen med Kundry som en dramatisk högpunkt i operan och ringade väl i oss åhörares öron.

Slutscenen kunde vi i sällskapet enas om var problematiskt. Vad Den Heliga Graal egentligen är för något är något av ett mysterium, något som inte kan förklaras vilket Gurnemanz ger som svar på Parsifals fråga om vad/vem Graalen är; regissören verkar här vilja erbjuda oss visionen om Graalen som kunskap eller upplysning, ett för undertecknad inte alltför mysteriöst fenomen (men som kan romantiseras till det möjligen med större uppbyggning; nu kom det väl plötsligt). Operans mytologiska karaktärer lämnade scenen, ej längre levande i våra hjärtan, och det upplysta kunskapscentrumet fick stå i kontrast till en Jesusfigur som fick sitta ned i en obelyst del av scenen, ännu levande i vissas hjärtan men ej kompatibel med det upplysta; jag misstänker alltså att regissören här ville erbjuda någon slags religionskritik, något jag helst hade undviktit för en opera som Parsifal som för mig skall vara en opera som använder religiös symbolik för att uttrycka det djupast tänkbara mänskliga, som religion nog är en god källa för. Ett sista crescendo, med ett mässingsblåsdominerat tutti får bli Wagners sista i hans undersköna svansång, och stråkarnas utmynnande värme ger ridåns fall en tung slutgiltighet: låt oss hoppas att vi kan bära med oss den förtrollade världen ett slag in i verkligheten.

Även jag hade det stora nöjet att bevista premiären och jag kan svårligen tillföra något väsentligt till ditt mycket kvalificerade omdöme.
Det som jag dock kan säga var att den framtonade kristna symboliken från regissörens sida var aningen förvånande.

När jag läser två skräptidningsskribenters intryck av premiären så tycker jag det är lustigt hur diametralt olika de ser på Kundry, närmare bestämt huruvida hon dog i slutet.
Den ena verkar se början som en fortsättning på slutet och anser sålunda att Kundry inte dör:
http://unvis.it/www.aftonbladet.se/kultur/article17610193.ab

Den andra verkar anta att hon dör i slutet och frågar sig därefter en retorisk feministanstruken fråga:
http://unvis.it/www.expressen.se/kultur/fallet-parsifal/

Professor Hans Urin skjuter sig i foten genom att peka finger på Wagner när han själv ägnat nästan hela sin egna akademiska gärning på nazisten Heidegger!:
http://unvis.it/www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/oga-mot-oga-med-fascismens-hjarta/

Jag kan varmt rekommendera Wagner cd-boxen "Wagner's vision: Bayreuth heritage", 50 cd med följande operor: Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried, Ragnarök, Flygande Holländaren, Tannhäuser, Tristan och Isolde, Mästersångarna, Lohengrin och Parsifal, samt massa extramaterial. Inspelningarna är alla från Bayreuth och tyngdpunkten är väl 1950-tal, inspelat i mono och stereo med legendariska dirigenter som Clemens Krauss, Joseph Keilberth, Hans Knappertsbusch, Rudolph Kempe, Wilhelm Furtwängler m.fl. och sångare som Hans Hotter, Astrid Varnay, Birgit Nilsson. Med boxen följer också ett tjockt häfte med utförlig historik om Bayreuth och uppsättningarna under ex Wieland Wagner.

Jag har bara lyssnat en bit in på första delen av Rhenguldet (Krauss) men detta tycker jag är väl värt att införskaffa! Annars lyssnar jag mycket på Furtwänglers Wagner-inspelningar just nu, Naxos återutgivning av Valkyrian är strålande.

Alla gör ju förstås som de vill, men varför lyssna på Wagner?! Bäst är det förstås om man har möjlighet att närvara på uppsättningarna av hans verk, men har man inte det tycker jag DVD är bra mycket mer givande än CD... Det gäller väl all opera, men just Wagner och hans vision om Gesamtkunstwerk är ju extra lämpade som helheter... Det är ju inga musikaler fast på italienska och med arior istället för sångnummer, direkt, utan musikdrama... =P

Med detta sagt kan jag förstå att vissa veteran-wagnerianer får bilder och skådespel i sina sinnen av att bara höra musiken men det är väl lite dumt att rekommendera CD-skivor i en tråd där nybörjare kan läsa... Många blir nog besvikna om de vill kolla upp Wagner och inte upplever den dramatiska och visuella aspekten...

Därför att hans musikvärld är så oerhört rik och ingen version av Ringen är perfekt. Vilken version man föredrar är så individuellt, den har ju också tolkats på så många olika sätt jämför ex Solti och Karajan. För nybörjaren kan man börja med de instrumentella höjdpunkterna och sedan gå vidare till själva operorna. Helst ska Wagner upplevas live, inget slår det, men dvd, cd och vinyl duger bra.
Jag tycker inte man ska krångla till det utan låta musiken tala för sig självt.

Har inte riktigt förstått det där med "musiken"... Men jag är ett stort fan av hans antisemitiska arbete!