Citat:
Ursprungligen postat av
serotonin
Les soeurs Brontë (The Bronte Sisters, 1979)
En biografi över författarsystrarna Charlotte, Emily och Anne Bronte och deras bror Branwell, verksamma under 1800-talet
Ganska snygg film och ett bra återskapat 1800-tal, det kan jag ge den. Å andra sidan brukar kostymfilmer vara snygga, filmbranschen är bra på sånt.
Det borde inte vara omöjligt att göra ett intressant drama om dessa livsöden men filmen misslyckas kapitalt. Jag är inte den som bangar ett stillsamt kostymdrama men efter 30 minuter börjar jag snegla på klockan och när filmen äntligen är över upptäcker jag att jag inte ens har lärt mig vilken syster som har vilket förnamn. Författartalangen som syrrorna uppenbarligen hade kommer inte heller fram utan känns mer som en bisak och de två Isabellorna Huppert och Adjani varken kan, eller verkar speciellt intresserade av att försöka, väcka liv i sömnpillret. I synnerhet Huppert är rena zombien. Det är en film helt och hållet utan liv och jag kan inte bry mig mindre om vad som händer familjen.
Finns mer negativt att säga men jag orkar inte utveckla mer utan nöjer mig med att skriva att det utan överdrift är en av de tråkigaste och mest oengagerande filmer jag sett och jag blir helt kallsvettig av fasa när jag tänker på att det tydligen finns en version av filmen som är en timme längre. Känns på något sätt lite taskigt att sätta en av mina sällsynta ettor på det här, då regissören ändå gjort ett ambitiöst försök, men det kan inte hjälpas.
1/5
OK nu har jag också sett denna. Lite långt och långdraget var det, och jag håller med om att systrarnas författarskap kunde ha fått komma fram mer (jag tycker dock att man känner att det är något SÄRSKILT med dom ändå), men det var ändå ingen DÅLIG film i mitt tycke. Mycket var rätt: stämningen, scenerna från både den ödsliga heden, byn, London (t.ex. utanför och inne i operahuset på slutet) och flickskolan i Belgien, kostymerna, rekvisitan (tidsandan är perfekt återskapad) o.s.v.. Man känner att man befinner sig i Romantiken! (Jag menar den litterära och konstnärliga inriktningen vid denna tid: runt 1840-talet).
Men bäst av allt har filmmakarna fångat den djupa, men kanske inte helt sunda utan alltför instängda, snudd på incestuösa, gemenskapen mellan syskonen. Det var ju inte förrän alla hennes syskon var döda, som Charlotte kom loss lite, deltog i sällskapsliv bland annat i London, och gifte sig.
Det finns dock felaktigheter. T.ex. borde pappan ha varit med mycket mera, han överlevde ju alla sina barn. Och den långa raden av pastorsadjunkter som bodde på prästgården, och som systrarna blev kära i och lätt rivaliserade kring, en efter en (de hade ju nästan inte tillfälle att träffa några andra unga män än dessa pastorsadjunkter) är inte med alls. Trots att de var ett viktigt inslag i systrarnas isolerade liv.
Episoden med Monsieur Héger i Belgien blir också snedvriden här. I filmen är han en oattraktiv gammal man, som de har fått att likna ett foto på M. Héger - taget när han var gammal, som sagt. Fast han i själva verket bara var sju år äldre än Charlotte, och ansågs vara stilig under den period då de kände varandra. Medan Charlotte i verkligheten hade utseendet emot sig, medan hon här i filmen spelades av en mycket vacker fransk skådespelerska. Detta gör det obegripligt att HAN skulle avvisa HENNE, och att hon skulle fortsätta att förnedra sig för honom genom att skriva passionerade kärleksbrev som han rev sönder eller använde att skriva shoppinglistor på!
Det blir också lite konstigt att alla talar franska - utom på flickpensionen i Belgien förstås, där det är helt rätt!
Men jag tycker absolut att denna film var sevärd och gav en trovärdig bild av hur syskonens korta liv kan ha tett sig, inte alltför romantiserat men ändå så att man kände att de inte var vilka som helst, utan genier...
Ger den
7/10.