Familjen på väg att splittras pga ena barnet

Skitsnack. Har ett barn själv samt alla mina/våra vänner har barn och vissa Stimmigare än andra såklart. De flestas barn är rädda för min sambos dotter och som jag skrev i tidigare inlägg så tycker alla vi känner att vi måste söka hjälp.

ja hjälp behöver du absolut, helt enig med dig där.
men bebisen är ett år för sjutton o du kommer in som ny snubbe i hennes liv samt drar med dig en okänd unge som helt plötsligt ska sno hennes mamma. knappast skitkul för bebisen med dessa förändringar som hon inte förstår mycket av. du verkar dessutom ogilla barnet redan trots att det är en helt oskyldig liten bebis som blivit drabbad av din irritation och bristande tålamod etc. så ja, du verkar inte vara den trevligaste styvpappan.

det är faktiskt bäst om barnet slipper dig och du behöver inte låtsas gilla ungen mer.

Ärligt talat tycker jag ni borde ha avvaktat med att flytta ihop, både för att se hur barnen funkar ihop först och för att då barnen är väldigt små verkar ni ha färska uppbrott bakom er och verkar väldigt snabbt på att flytta ihop med någon ny.

Nu finns det i vilket fall bara två val.

1. Konstant, total punktmarkering av det yngre barnet. Ni får aldrig någonsin lämna de två barnen obevakade tillsammans ens för en minut tills beteendet upphört.

2. Ni flyttar isär.

Din dotter ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem. Hon ska inte behöva bli konstant trakasserad och slagen av det mindre barnet. Uppenbarligen misslyckas du och din sambo med att skydda henne från detta. Att den yngre flickan är väldigt liten hjälper inte så mycket eftersom din dotter också är liten, och antagligen inte kan försvara sig utan att göra den mindre illa.

Så med din logik så är alla utom mamman otrevliga? Stackars barn då, när alla är så elaka. Du vet inte ett skit om mig eller vad jag har för relation till barnet. Det jag skriver är ingen smutskastning om barnet.

Antagligen är felet på ungen att hon kastas runt mellan olika relationer och får in nya människor i sitt liv som hon inte kan lita på kommer att stanna kvar, hon har haft en ostabil tillvaro relations och känslomässigt och beteendet blir därefter. Det är inget BVC kan åtgärda, det kan bara morsan (eller i värsta fall socialen men så illa låter det väl inte)

Vi avvaktade och tyckte allt kändes bra, det var först när vi flyttade ihop som problemen uppstod. Konstant punktmarkering är ju i stort sett det vi sysslar med men man kan inte alltid se allt. Tillsägelser har ju dock ingen effekt. Nr 2 känns aktuell beroende på vad bvc kommer säga, om dom inte har några andra förslag eller tips på hur vi kan lösa det här. Ang resten av vad du skrivit så håller jag med om allt!

du kallar pappan psykiskt sjuk o tänker att barnet är likadan. inte särskilt bussigt av dig faktiskt.
ungen pratar inte än och kommunicerar därför så.
helt normalt att barn blir oroliga av att det flyttar in nya till dem.
försök fundera över hur du kan få en fin relation med barnet om du nu inte vill göra slut och var med när barnen leker de är för små för att leka ensamma.
ser du att en konflikt är på väg, avled. så enkelt är det och när barnet börjar prata ordentligt växer det bort.

avvaktade..? . barnen är ju jätte små, ni flyttade ihop alldeles för fort.

Är det elakt av mig att säga stt pappan är psykiskt sjuk? Han är ju det. Hans föräldrar o deras föräldrar också. Och innan du frågar så jag vet vilka dom är sen långt tillbaka. Jag har en väldigt bra relation till min sambos dotter så det har jag redan jobbat upp. Hon ser mig som sin pappa och kallar mig det. När hon är ledsen då kommer hon till mig. Jag har lagt väldigt mycket tid o energi på vår relation just pga att jag dels vill ha det såklart men också pga att jag trott hela tiden stt hon gör min dotter illa pga svartsjuka IOM att hennes pappa är så frånvarande. Hon vet vem henens pappa är då han brukar ibland komma till sina föräldrar när dom har ungen men hon avskyr honom.

Ja hon kanske kommunicerar så med min dotter men varför inte med andra? Jag skrev innan att tillsägelser inte hjälper och jag glömde då nämna att avledning inte heller hjälper. Man ser när hon ska göra en "attack" för hon får en speciell blick då och då går det knte få kontskt med henne Förren efter hon slagit och det är inte slltid man ser eller hinner springa dit. Så du får nog komma med ett annat "enkelt" trick.

Men ja är inte här för att diskutera situationen utan snarare för jag ville se om någon kanske har tips eller råd på hur vi kan avveckla detta beteende.

Tillsägelser fungerar inte till ettåringar, det gäller inte just det här barnet utan de allra flesta ettåringar. Det som fungerar är att avleda uppmärksamheten samt att bära bort dem helt enkelt.

Jag tycker inte alls ettåringen låter sjuk eller som att det är ngt fel på henne. Hon har haft ett turbulent liv som antagligen gjort henne osäker och otrygg. Nu har hon bara en enda sak som är viktig för henne och som från hennes perspektiv hela hennes liv hänger på och det är tillgången och relationen till sin mamma. Hon ser dig och framförallt din dotter som ett hot mot hennes livsviktiga tillgång till mamma, och hon försvarar sig med de metoder en liten ettåring har att ta till.

Jo, om barnet sover så mycket som du säger så kan ni visst "se allt". Däremot är det jobbigt och givetvis lockande att fixa lite med något annat när allt verkar lugnt med barnen, men det är det ni får sluta med om ni ska bo ihop. Det kan inte röra sig om så många timmar om dagen båda barnen är vakna hemma om den lilla sover så mycket och din dotter går på dagis. Dessa timmar är det helt enkelt 100% uppmärksamhet som gäller, inte 95%.

Antagligen kommer det bli bättre med tiden. Barnen kommer att vänja sig vid varandra om hotet kommer antagligen inte att verka lika stort som tiden går. Den lilla kanske också kan lära sig att uppskatta din dotter. Den lilla blir också större med tiden och kommer kanske förstå att hon inte befinner sig i en kamp på liv och död. Men det kräver ju att ni inte låter det här mellan barnen fortsätta att urarta för förr eller senare finns det väl ingen väg tillbaka för deras relation.

En del barn är så. Ofta intelligenta barn som kräver mycket av sina föräldrar och lär sig snabbt om de får chansen. Hon är inte psykiskt sjuk! Det brukar bli bättre när de kan prata ordentligt, ofta blir de frustrerade för att de inte kan uttrycka hur de känner. Är du säker på att din dotter aldrig gör något mot den yngre när ni inte ser?

I 9 fall av 10 så beror griniga bebisar på för lite mat eller för lite sömn om brist på närhet och sjukdom är uteslutna. Visst kan hon känna svartsjuka, men det är nog bara om ni behandlar barnen olika på något sätt, och det verkar ni ju inte göra?

Ni måste vakta hela tiden, tyvärr. Och säga nej. Man kan liksom inte uppfostra ettåringar så hårt.

1 år, respektive 3 år? Hur lyckas ni?

Om ni separerar dem åt, springer 1-åringen efter din dotter då? Håll de isär, det är ju inte precis att någon utav dem är professionella löpare. Sköter sig inte 1-åringen så sätt denne i en lekstol ( sån där de lär sig trampa runt i ) och 3-åringen vid TV'n eller något.