Egots död

jag brukar meditera på ett ljus med tacksamhet på hur fint det är för att rena själen från negativitet sen mediterar jag med stängda ögon eller på en punkt. Använder antingen magen eller hörseln för att stänga av helt till no-mind. Först lyssnar jag på mina tankar, bara följer vart mitt ego vill göra för att känna sig tryggt, och då börjar jag må bättre och är redo att stänga av helt, men det är inte alltid jag lyckas, och ibland bättre och ibland sämre. Just nu på morgonen har jag ju ingen harmoni t.ex. utan har ganska mycket negativitet i kroppen som jag måste rena ur mig under dagens gång med dans och sång

"Before anything can come into being there must be somebody to whom it comes."

Någon/något måste skilja rött från blått, högt från lågt, kallt från varmt. Din inställning verkar vara att upplevelser finns utan någon/något som upplever dem. Det går ju inte.

Jo, det går alldeles utmärkt. Varför skulle det inte gå?

Om du upplever att det bara är en självklarhet, eller en tro på att något obeskrivbart måste existera? Så är du ju inne på blind religion bara.

Snarare är det så att både vårt förnuft och direkta upplevelse visar just att subjektet inte existerar. Dvs det finns inget separerat från upplevelsen som är upplevare. Allt är ett.

Förnuftsmässigt så kan vi enkelt förstå att en "upplevare" utanför alla upplevelser bara är påhitt, bara ytterligare en idé inuti upplevelsen.

Vidare kan vi förnuftsmässigt försöka förstå vem eller vad denna upplevare skulle vara. Då inser vi snabbt att den går inte att finna. Och går den inte att finna, varför skulle vi tro att den existerar?

Nisargadatta säger det även själv, att denna upplevare inte kan vara något, "I am not that". Att sedan ta steget över till att något måste finnas ändå, det är bara ogrundad religion/trångsynthet.

Vidare, själva fundamentet i en upplevelse är ju att den består av något som blir "verkligt". Detta fundamentala fenomen i universum kräver inget ytterligare.

Om ditt enda argument är "det går inte", eller att det "måste" vara så, är det inte läge att se över din tro/ståndpunkt?

Det enda subjekt som "finns" är alltet. Allt är ett i slutändan, upplevelsen/upplevaren/det upplevda, allt är ett och samma.

Du vet ju självklart att kärlek, eufori, glädje, frihet, frisk luft, skönhet, trygghet, osv är sådant som också existerar.

Det var ju också lätt att peka ut, så vad är det man ska "fatta"?

Till vem eller vad tillkommer upplevelser? Till absolut tomhet, till obunden medvetenhet. Inte ens det är korrekt: obunden medvetenhet själv formar sig som upplevelser. Ingenstans i detta behövs individualitet eller något personligt. Gå bortom villfarelser!

Först existerar ett skenbart mångfald, som blott är en diversifiering av sinnet (= mind). Förståelsen är vid detta stadium usel. Därefter existerar dualism av värld och vittne, som blott är en diversifiering av sinnet. Förståelsen är fortfarande usel. Därefter nås insikt: att verkligheten är ett enda, att allting är detsamma. Här upphör begär, ty vad finns att uppnå för enheten? Här upphör rädsla, för vad finns att frukta för obundenheten?

Splittringen är skenbar och det skenbara är inte nödvändigt. Allt den illusionen gör är att skenbart framställa det som om det funnes någon i kontroll som agerar genom sin vilja, men både kontrollkänsla och vilja är illusoriska trådar, vilka tomheten frigörs från genom insikt. Detta är icke-själv, detta är upplysning, detta är ultimat frihet. Att inte längre inbilla sig att det finns något personligt i universum.

Vad är detta subjekt du anser dig behöva? Blott en berättelse som förtäljs i tankar och koncept och som uppkommer spontant av sig själv. Figuren det berättas om finns inte. Se detta. Gå bortom lidande och begär. Like a swift horse!

Nej, jag kan inte förklara! Men en tankeövning som kanske skulle kunna hjälpa är att fantisera om att stolen du sitter på är en del av dig. Att fågeln som flyger förbi utanför är en del av dig. Som att du i själva verket är allting. Och så fundera på hur det skulle kännas om det VERKLIGEN var så, inte bara en fantasi.

Kanske jättedåligt exempel..


(PS. Jag älskar Salad Fingers som du tagit namnet ifrån!)

Jaget, identifikationen med kroppen och sinnet, kan inte expandera in i omgivningen. Sådär kan du alltså sitta och koncentrera dig tills du blir blå i ansiktet till ingen nytta. Medvetandet kan inte expandera. När jaget inte längre framställs framställs inte längre några upplevda restriktioner av medvetandet. Allt uppstår redan i medvetandet. Medvetandet existerar redan överallt, i allt. Du kan inte bli allt utan att bli inget. Du kan inte bli obunden så länge du inbillar dig att du är bunden.

Det bakomliggande medvetandet är redan allt. Även det som upplever sig som begränsat använder alltet som grund för sin existens. Sök det riktiga genom att skala bort det som är oriktigt och temporärt. Din identifikation med kroppen är likt en hårt fastsurrad skruv, vilken kan lossas. Var bara uppmärksam på sanningen: du är inget annat än medvetande, du är tomrummet i vilket världen förnims, du är det enda som finns och som någonsin funnits - verkligheten själv.

Men jag gillar att bara vara en liten del av det...

Jaja, allt är ett, jag vet. I slutändan. Och upplevaren är inte utanför upplevelsen utan inne i den. Visst.
Men.
En distinktion måste göras för att en upplevelse ska ta form. Ett urval måste ske för att en form ska uppträda. Om vi hör alla toner samtidigt blir det ingen melodi, if you catch my drift.

Jag vet att det inte finns något personligt. Det är inte det vi är oense om. Allt är ett och samma på ett djupare plan, vi är överens om det.

Det jag säger är att det måste finnas ett urval, ingen separation, men en (skenbar) skillnad på det som upplever och det som upplevs. En blå prick på ett blått papper uppfattas inte. En röd prick på ett blått papper uppfattas. Skillnad. Distinktion. Även om både rött och blått är färger så finns det en skillnad. Vilken måste finnas för att en uppfattning ska kunna göras. Om vi blandar alla färger samtidigt framträder ingen och allt som uppfattas är grått. Ett sandslott på en strand är en tillfällig formation av samma sak som stranden, allt är sandkorn. Men om inte sanden hade antagit vissa mönster, tinnar och torn och slottsmurar, så hade ingenting utom stranden existerat. Så för att något annat än stranden ska finnas måste något urskilja sig. Fortfarande ingen separation, allt är stranden, men det finns en skillnad i form på slottet och stranden.

Vi kanske pratar förbi varandra, jag vet inte.

Fast det stämmer ju, det enda upplevelser kan bestå av är just skillnader/distinktioner. Rörliga distinktioner.

Vi kan se skillnad på en stol och en hög med pinnar, även fast det är samma prylar. Och vi vet att stolen inte existerar, och på samma sätt vet vi att subjektet inte existerar.

Subjektet är bara en distinktion inuti upplevelsen.

Man kommer till en punkt i livet där man märker att man måste tänka på andra än sig själv. Om inte, diagnotisera dig för din psykiska sjukdom.