Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Men vad var beviset?

Poängen är väll att det inte finns några bevis när det är en illusion.

Eller har jag tänkt fel?

Jag fattar ingenting, kan du utveckla?

Den som skapar illusionen vill väll inte att den upptäcks?

Illusionen uppger sig för att vara verklig men det är den inte;
det är själva illusionens definition; tror jag.

Ett exempel.

Enligt många här på Jorden så föds vi. Detta med 0 minne dag 1.
Hur ska vi då veta vad som är på riktigt?

Alan watts - How could this happend to me.

Finns på på youtube.

Både ja och nej, inte nödvändigtvis ett och samma medvetande. Mer som att medvetande är en egenskap i universum, inte en egenskap hos en viss "individ".

Jämför med tex gravitation. Gravitation uppstår vid stora massor, precis som medvetande uppstår vid hjärnor.

Dock skulle ju ingen säga att det finns en och samma gravitation i hela universum. Men medvetande och gravitation är precis lika opersonliga, och uppstår precis där förutsättningarna är rätt.

Du måste lära dig att fokusera på rätt saker.
Aha, någon soldat kanske är med för att de är omoraliska.
Men de allra flesta tror verkligen på vad de gör, de tror att de skyddar sina familjer, de de tycker om och älskar högre än allt annat. Enligt deras synvinkel så gör de något bra, de hjälper sig själva genom att stå för vad de tror på. Och genom en stark tro, ett starkt fokus kan de genomhärda de värsta av smärtor och finna kraft i ett mål. Tycker åtminstone jag är väldigt inspirerande.

Du inser att ens språk reflekterar ens egna tankar, dina tankar ser inte ljusa ut just nu. Ta mitt ord för det, börja fokusera på bättre saker och du kommer se saker ifrån ett nytt ljus, en ny sida. Lovar att du kommer uppskatta det.

Då lär man sig att uppskatta krig och masslakt?


Du redogjorde nyss för varför blind tro är bland det vidrigaste som finns.


Desto bättre att inte tänka alls.

Frigjord är bra precis som han är. De som försvarar krig, förtryck, hierarkier etc är däremot skadade i olika grad.

Hur förhåller man sig till solipsism? Jag har fått en existentiell kris av det.

Det är läskigt, jag kan aldrig veta om det jag upplever är sant, det finns mycket bevis för universum, partiklar, atomer, galaxer och liknande. Men aldrig kan någon, någonsin säga att det som är bevisat är det sanna. Jag är mig själv i min hjärna, som även den fysiskt kan vara en illusion och därför vet jag aldrig om något jag upplever av världen är sant. Jag kan inte ens veta om det jag lägger ner tid på just nu, skriva här, verkligen sker.

Tankar som dessa har funnits länge, alla har vi gått igenom liknande tankar i unga tonåren. Men nu när jag läst om detta har jag verkligen fått ett hemskt uppvaknande, det skrämmande är inte tanken i sig om solipsism. Det skrämmande är just det att jag kan aldrig säga att "detta är sant, detta vet jag", för det gör jag inte. Detta skapar för mig en meningslöshet och en känsla om okunnighet? Jag kan exempelvis aldrig säga att påståendet "Alla rökare har rökt cigaretter" är sant, definitionen av en rökare är att man röker cigaretter. Men informationen om definitionen och orden var för sig kring detta påstående finns slutligen i mitt egna sinne och därmed kan jag aldrig veta om det påståendet är sant. Vilket gäller allting, det enda jag med säkerhet vet är att jag har mig själv, dock vet jag inte definitionen av mig själv eftersom det jag vet om själv kan vara en illusion skapad av mitt sanna jag.

Jag har hanterat liknande tankar genom att bara acceptera att det finns inga andra absoluta sanningar. Allt vi påstår oss veta kan man helt enkelt bara se som olika påståenden med vissa säkerhetsgrader. Det är alltså mer sannolikt att vissa saker är sanna än andra -- men de uppnår aldrig någon absolut sannolikhet.

Ett påstående som "Alla rökare har rökt cigaretter", kanske inte är sant på något märkligt sätt, men att konstatera osäkerheten i konversationer med dig själv och med andra är bara opraktiskt. Detta innebär i praktiken exempelvis att om du känner dig hungrig och vill dämpa hungern, så äter du något. Du kan aldrig veta med absolut säkerhet att du kommer bli mätt om du äter något, men du måste själva erkänna att sannolikheten för att det stämmer, är extremt stor. Med denna resonering så kan du applicera den vardagliga resoneringen utan att det ska verka 'ologiskt' och kontraintuitivt med dina tankar om solipsism.

Kanske blev lite flummigt, men det är i.a.f. så jag resonerar, eller åtminstonde åt den riktningen. Förstod du?

Läste häromdagen lite om solipsism i en av wikipedias artiklar och funderade på hur en individ med en solipsistisk världsbild ser på förintelse och framförallt på moral? Som jag har förstått det så är det bara jaget, mitt medvetande som existerar och alla andra är bara en representation av mig själv. Vad är då moral för en solipsist? Låt oss ta den kända etiken, behandla andra som du själv vill bli behandlad. När en person med denna världssyn ska agera utifrån den här etiken, vad är det hen egentligen gör? Är det inte bara en onödig handling utförd till en hologram av mitt jag? Vilken nytta medför moral när jag inte vet med all säkerhet att det finns en verklighet utanför det jag upplever. Vad är då en ond handling som t.ex mord om inte en handling utförd mot något som inte existerar? Har jaget skapad moral för att hålla sig själv i schack och värdera en annans liv lika mycket som sitt eget? Isåfall, hur kommer det sig att andra representanter av mig själv hanterar handlingen som en ond sådan? Varifrån får de moralen?

Kan ha bandat ihop saker. Var ett tag sedan jag läste filosofi på gymnasiet men jag tycker solipsism är lite unik och spännande.