Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Nu är ju ett kategoriskt förkastande av rådande paradigm inte samma sak som "Jimmie Åkesson tjalalalala". Det är en falsk dialektik.
Antitesen till dagens ohållbara migrationspolitik är istället - en hållbar migrationspolitik. Ska etablerade partier och dess opinionbildare hävda sig i det nya paradigmet så räcker det inte att närma sig eller härma fyrkantiga, osmidiga SD. Som för övrigt ingalunda befinner sig på 180 graders ändrad kurs.
Jag tror vi kan lägga ner det där med gradskalan eftersom den är som gjord för att alla ska ta i från knäna för att flytta Overtonfönstret. Frågar du F! vad som är 180 grader bort från 7K svarar de att en generös, human och fri invandring som F! står för är den polära motsatsen till den hårda, kalla, stenhårt reglerade invandringspolitik som de etablerade partierna står för. Frågar du avsomnade SvP så är nioklövern (inkl SD) 0 grader medan 180 är fullskalig repatriering.
Personligen tycker jag att ett paradigmskifte kan anses ha inträffat när borgerliga ledarskribenter och borgerliga politiker inte längre är på samma tåg, och så är det ju nu. Häromdagen reste PM Nilsson en dödsruna över
moderaternas dagdrömmar om New York:
Citat:
Moderaterna har länge drömt om New York. En plätt på jorden med lika stor befolkning som Sverige, men med en tillväxt, vitalitet och internationell rörlighet som attraherar hela världens begåvningar. Varje invandrarvåg har skapat sina kvarter, sina företag och sina framgångssagor. Den amerikanska kändiskulturen är full av berättelser om personer som kommer från andra sidan havet och lyckas i det nya landet.
Se där, har moderaterna tyckt, så kan också Sverige bli. Öppet, internationellt, rikt och roligt. För den liberala ungdomsgeneration som tog tag i Muf på 1990-talet och tog makten i och med Alliansregeringen var migrationspolitiken en fråga om ideologi och framtidsvision.
Det är ingen slump att en av de främsta ideologiska ledarna för denna generation, Anders Borg, hänvisade till New York när han i vintras fick frågor om migrationspolitiken. I den moderata drömmen om Sverige är den stora staden vid Hudsonflodens mynning ett ständigt återkommande ledtema och de förbannar sig själva och världens orättvisor för att de inte lyckas göra arbetsmarknaden lika flexibel som over there.
Med gårdagens presentation av den moderata arbetsgruppen för migration och integration kan man säga att partiet gått in i en vakenhetsperiod. Migration som ideologi är nedtonad. Den ska inte längre frälsa Sverige och Sverige ska inte frälsa världen. Migrationen är en del av svensk vardag och migranter är som alla andra, med samma behov av rätt stöd och rätt incitament.
...
Som ett öppet land och starkt integrerad i världsekonomin är det viktigt att migrationsströmmarna fungerar, socialt och ekonomiskt. För det krävs starka institutioner. Rättsstaten måste finna närvarande i hela landet och i varje bostadsområde. Arbetsmarknaden ska vara ett självklart och attraktivt förstahandsval för alla. Socialförsäkringarna måste ha tydliga incitament för alla. Skolan måste fungera för barn som kommer mitt under skolgången. Det måste löna sig att bygga bostäder för låginkomsttagare.
Att dra dem ur drömmen är steg 1. Men gör man det är steg 2, volymhanteringen, oundviklig, eftersom alla kommer att upptäcka att det där med "starka institutioner" bara är att glömma. Rättsstaten kommer inte att vara närvarande i hela landet och vissa bostadsområden kommer att fortsätta vara no-go-zones. Arbetsmarknaden kommer att fortsätta misslyckas med att etablera hundratusentals låg- och ickeutbildade. Socialförsäkringarna kommer fortsatt att präglas av kravlöshet och skolan kommer att fortsätta sitt fria fall mot botten. Bostadsmarknaden kommer att fortsätta krackelera under tyngden av den våldsamma befolkningsökningen. Det är Sverige vi talar om.
Om PM Nilsson tror att allt det där kommer att lösa sig med krafttag så är det han som dagdrömmer. Det tror jag inte han gör, jag tror han vet mycket väl att det är kört. Men han är också smart nog att förstå att om man tar ett snabbt sjumilakliv till en position som är extrem i förhållande till mittfåran så blir man utskrattad och borträknad ungefär som Arnstad. Sen sitter han där ensam i periferin med "Never go full PM Nilsson"-dumstrut. Åsiktskorridoren låter sig inte flyttas med dynamit.
