Citat:
Varför vill du närma dig något som troligtvis inte finns? Varför är inte Guds existens viktig? Gäller det allt som människor kan tänkas tro på,eller har Gud ett fripass i det fallet? Mycket märkligt resonerat enligt mig.
Du svartmålar religioner som vanligt...
Men de allra flesta har sin tro som en glädje och tröst i livet.
Behöver inte vara mer än så. Och bör kanske inte vara mera heller.
Vi talar om hundratals miljoner katoliker som går på fredliga mässor, hundratals miljoner muslimer som INTE skriker "allahu akhbar" och bränner bilar. Osv. Att du stött på några galningar på mentalsjuk -- so what?
Jag tycker vi ska ha religion för livets skull, inte leva för religionens skull.
Men ja det finns mycket att fundera över i frågan. För mig är inte frågan som för er ateister, "religion ja eller nej", "gud ja eller nej", utan frågan för mig är: "vad är Gud?" och "hur ska jag närma mig Gud".
Detta är en mycket mer intressant fråga.
"Finns" denne kärleksfulle Gud egentligen? Alltså det vet vi inte. Men vi väljer att tro det. (vi = vi som tror) Vari ligger nyttan att vara ateist?
Jag tror att teism är grundtillståndet, och ateism når man när man liksom ett barn vägrar att öppna sig och liksom tänker sig att "jag vet allt bäst".
Ju mer jag lever desto mindre känner jag att jag vet med säkerhet egentligen. Däremot känner man lika mycket, så varför inte gå efter känslan istället för intellektet.
Därmed inte sagt att "Gud finns". Allt jag vet är vad jag känner just nu, och där kan Gud göra mycket nytta. Det är ju av denna anledning folk går på gudstjänster, sjunger lovprisningar, eller ägnar sig åt böner -- de vill känna Guds närvaro. Endast ett fåtal troende är fokuserade på att försöka "köpa" sig in i himlen genom sina gärningar.
I denna fråga kan det dock göra mycket nytta att "tappa sin religion". Jag har blivit en bättre människa efter att jag kastade bort religionen.
Här kan vi återknyta till topic igen: religion bör bedrivas av personer som är fullt psykiskt stabila. De måste förankras genom tro och kärlek. De får inte ersätta normalt socialt umgänge, arbete, och dylika aktiviteter.
Men de allra flesta har sin tro som en glädje och tröst i livet.
Behöver inte vara mer än så. Och bör kanske inte vara mera heller.
Vi talar om hundratals miljoner katoliker som går på fredliga mässor, hundratals miljoner muslimer som INTE skriker "allahu akhbar" och bränner bilar. Osv. Att du stött på några galningar på mentalsjuk -- so what?
Jag tycker vi ska ha religion för livets skull, inte leva för religionens skull.
Men ja det finns mycket att fundera över i frågan. För mig är inte frågan som för er ateister, "religion ja eller nej", "gud ja eller nej", utan frågan för mig är: "vad är Gud?" och "hur ska jag närma mig Gud".
Detta är en mycket mer intressant fråga.
"Finns" denne kärleksfulle Gud egentligen? Alltså det vet vi inte. Men vi väljer att tro det. (vi = vi som tror) Vari ligger nyttan att vara ateist?
Jag tror att teism är grundtillståndet, och ateism når man när man liksom ett barn vägrar att öppna sig och liksom tänker sig att "jag vet allt bäst".
Ju mer jag lever desto mindre känner jag att jag vet med säkerhet egentligen. Däremot känner man lika mycket, så varför inte gå efter känslan istället för intellektet.
Därmed inte sagt att "Gud finns". Allt jag vet är vad jag känner just nu, och där kan Gud göra mycket nytta. Det är ju av denna anledning folk går på gudstjänster, sjunger lovprisningar, eller ägnar sig åt böner -- de vill känna Guds närvaro. Endast ett fåtal troende är fokuserade på att försöka "köpa" sig in i himlen genom sina gärningar.
I denna fråga kan det dock göra mycket nytta att "tappa sin religion". Jag har blivit en bättre människa efter att jag kastade bort religionen.
Här kan vi återknyta till topic igen: religion bör bedrivas av personer som är fullt psykiskt stabila. De måste förankras genom tro och kärlek. De får inte ersätta normalt socialt umgänge, arbete, och dylika aktiviteter.
, för det är ju att beträda .. *host, helig matrikel.. så gott som.