Citat:
SSF: Calvary (2014.) Under en bikt får prästen ett trist besked: "på söndag kommer jag döda dig. Trots att du är helt oskyldig så är du en präst och därför ska jag döda dig, av ren princip". Detta från en person som blev sexuellt utnyttjad som barn av en präst. Lätt moloken ger sig sen Father James ut i den lilla irländska byn för att prata med invånarna så som han alltid gör - men i vetskapen om att det är hans sista vecka i livet.
Det här är en jävligt dyster film som präglas av svart humor och uppgivenhet. Döden, reflektion och misär är några nyckelord men den har ändå rapp dialog och något svårdefinerat som gör den till nåt hoppfullt i all eländighet - det är inte 100% ångest a'la Ingmar Bergman utan det bjuds på glädje också. Jag gillar t.ex dottern som kommer hem till byn efter ett självmordsförsök och knyter an en fin relation till sin pappa. Stämningen är lite spretig och osammanhängande dock, den skiftar tyngdpunkt för mycket och finner ingen bra balans på vilket ben den vill stå på.
Den är finurligt regisserad i och med att vi som tittare inte vet vem personen i bikten var men att det måste vara nån av dom färgstarka karaktärerna Father James träffar under sin vecka. Det gör det hela till en liten deckarhistoria där man kan analysera beteende och tonfall på personerna innan avslöjandet på slutet. Om man inte är för upptagen med att grubbla över livet förstås - trots att den inte är jättedjup tar den upp intressanta teman och väckte sköna tankegångar hos mig. Och gav mig en svårkontrollerad lust att stå på en strand och stirra ut över ett vilt hav under gråa moln iklädd en maffig svart kappa... Miljöerna och soundtracket är enastående, den irländska stämningen verkligen på topp.
Likaså skådespelarinsatserna där Brendan Gleeson (för alltid Hamish i Braveheart) i huvudrollen glänser mest och visar att han kan bära vilken film som helst. Vilken pondus och auktoritet den mannen har. Stor och respektingivande men likväl en mysig teddybjörn.
En bra film. Inget jag kanske ser om i första taget men den är skön och originell. 3/5
Det här är en jävligt dyster film som präglas av svart humor och uppgivenhet. Döden, reflektion och misär är några nyckelord men den har ändå rapp dialog och något svårdefinerat som gör den till nåt hoppfullt i all eländighet - det är inte 100% ångest a'la Ingmar Bergman utan det bjuds på glädje också. Jag gillar t.ex dottern som kommer hem till byn efter ett självmordsförsök och knyter an en fin relation till sin pappa. Stämningen är lite spretig och osammanhängande dock, den skiftar tyngdpunkt för mycket och finner ingen bra balans på vilket ben den vill stå på.
Den är finurligt regisserad i och med att vi som tittare inte vet vem personen i bikten var men att det måste vara nån av dom färgstarka karaktärerna Father James träffar under sin vecka. Det gör det hela till en liten deckarhistoria där man kan analysera beteende och tonfall på personerna innan avslöjandet på slutet. Om man inte är för upptagen med att grubbla över livet förstås - trots att den inte är jättedjup tar den upp intressanta teman och väckte sköna tankegångar hos mig. Och gav mig en svårkontrollerad lust att stå på en strand och stirra ut över ett vilt hav under gråa moln iklädd en maffig svart kappa... Miljöerna och soundtracket är enastående, den irländska stämningen verkligen på topp.
Likaså skådespelarinsatserna där Brendan Gleeson (för alltid Hamish i Braveheart) i huvudrollen glänser mest och visar att han kan bära vilken film som helst. Vilken pondus och auktoritet den mannen har. Stor och respektingivande men likväl en mysig teddybjörn.
En bra film. Inget jag kanske ser om i första taget men den är skön och originell. 3/5
Tänkte kolla på Chappie men jag väljer denna film istället tack för inspirationen
Innehåller den också film som stalkersen spelat in?
